Biskop som hyllade DDR-kommunismen

Sommaren 1987 tillbringade jag några

veckor i Thüringen i det s k DDR.

Min avsikt var att resa runt och besöka

medeltidsstäder, särskilt sådana med

Lutheranknytning, och sedan var det ju

dessutom en nästan groteskt billig semester.
På köpet fick man den ständiga brunkolslukten
och surrogatkaffet.
Priserna på sådant som brötchen och potatis var
frysta till 1948-års prisnivå. Det berättades om
hur kolchosbönderna utfodrade sina grisar med
brötchen á 2 pfenning styck, den billigaste
grismat som fanns att uppbringa...

DDR sjöng på sista versen, även om en
tillfällig besökare inte begrep hur nära
sammanbrottet var.

Det är ingen överdrift att säga allt präglades

av misär. En västerlänning bemöttes dock med

yttersta försiktighet. Det lilla som fanns att

köpa kostade å andra sidan nästan ingenting.

Jag delade bord på mitt (efter östtyska för-

hållanden) förstklassiga slottshotell med ett
äldre par där mannen var pensionerad
departementstjänsteman. De var de enda
gästerna som inte var rädda för att prata
med västerlänningen.
Sista kvällen frågade han om han fick
ställa en personlig fråga. Javisst, sa jag.

- Varför reser en svensk, som kan resa 
varthelst han vill i världen, till DDR på
sin semester ?
Underförstått: medan vi bara längtar härifrån...

Jag svarade medeltidsstäder och Lutherminnen,

men har senare ofta tänkt på frågan.

Hoppas det gamla paret fick uppleva die

Wende och hann besöka Paris och Rom,

där de varit före kriget och dit de längtade.

**

Samtidigt som detta utspelades reste en svensk

biskop och fem riksdagsledamöter runt i

samma stat.

De tycks ha sett ett helt annat land och
träffat helt andra människor än jag...

Anders Brogren har skrivit en utomordentlig artikel

om Stockholmsbiskopens Lars Carlzon tid som ord-

förande i Förbundet för förbindelser med Tyska

Demokratiska Republiken.

Carlzons slutsats 1987 var:

– Men det mest anmärkningsvärda är kanske

den förändring som märks i atmosfären. Folk

uttrycker sig frimodigare. Man får en känsla

av att människor i allmänhet i DDR är mera

till freds. Den motvind som man tidigare

tyckt sig märka verkar nu vara borta.

Och två år senare rasade allt över

en natt och biskop Carlzon blev
tvungen att avveckla sitt förbund...

**

Var Carlzon och hans gelikar okunniga och

godtrogna eller renodlade opportunister ?

Carlzons företrädare som ordförande, (s)-

riksdagsmannen Stellan Arvidson, får nog

betecknas som en ulv i fårapäls.

En ideologisk kommunist som insett att

han kunde få mycket mera reell makt

i SAP. Och sådana fanns det fler av.

**

Två böcker om DDR, som kan ge oss

mycket att fundera över är Birgitta

Almgrens  Inte bara Stasi : relationer

Sverige-DDR 1949-1990 

och Jörn Donners klassiska Rapport

från Berlin (W&W 1966). Donner var då

ungkommunist på glid från partiet...

***

Läs hela den utmärkta artikeln

(Tipstack till Tankar om IB !)

Oskyldigare kan ingen vara, än en gammal Stasiagent.....

Det finns en bisarr förening i Tyskland

med namnet Kundschafter des Friedens

("fredens spanare"). De organiserar

några hundra tidigare Stasiagenter som

opererat i Förbundsrepubliken. Åtskilliga

av dem har avtjänat långa fängelsestraff

för sina brott.

Nu är "spanarnas" ständiga tema: Vi har

inte begått något brott utan istället arbetat

aktivt för fred och avspänning.....

**

Jag minns dessa "spanare" när jag följer

debatten kring Birgitta Almgrens förtjänst-

fulla Inte bara spioner...

Professor Almgren fick efter lång kamp och

överklaganden Regeringsrättens tillstånd att

som enda forskare granska Säpos material

om misstänkta Stasiagenter bland svenska

medborgare. Tillståndet inskränktes av märkliga

förbehåll som ingen annan forskare behövt

acceptera....

Inga identiteter på enskilda fick röjas.

Inga misstänkta fick kontaktas för vidare

intervjuer.

Alla minnesanteckningar måste förstöras

före den 30 juni 2011.

**

Birgitta Almgren har gjort en storartad insats

både för den historiska forskningen och den

svenska demokratin.

Trots att hon plikttroget höll sig till de märkliga

förbehållen har hennes kamp satt en sten i

rullning som inte längre kan stoppas hur gärna

regeringen än vill....

Samtidigt har bokens blotta existens varit

en grov provokation i förrädarnas ögon.

Den ende Stasiagent som var avslöjad före

bokens utgivning var den socialdemokratiske

journalisten Björn Jensen (IM König) .

Trots att han erkänt mångårig agentverksamhet

vid polisförhör, men räddats av preskriptionstiden,

fortsätter han ljuga och svänga sig. Hans historia

är intressant, inte minst krigsåren då han var

nazistisk sabotör och arbetade mot grann-

ländernas motståndsrörelser.

Nu är IM König till åren kommen, men låt oss

hoppas att han får ett långt liv där han varje

morgon vaknar kallsvettig och minns att han

svikit sitt parti, sina vänner och sina eventuella

ideal.

**

Nu har även läraren och lottan Marianne Ersson

(IM Tourist) själv framträtt. Hon minns ingenting,

vet ingenting och är naturligtvis fullständigt

oskyldig...

Då Ersson känner sig "anklagad och kränkt" är

hon kanske snart kvalificerad för ett medlemskap

i Kundschafter des Friedens. Deras specialitet är

liksom att hävda sig vara "oskyldiga" och "kränkta".

Då diariet till registret över agentrapporterna finns

bevarat i Berlin kan man ju ta del av vad IM Tourist

rapporterat om. Men oj, vad Ersson är oskyldig

alternativt minnessvag.....

Då hon efter sin agenttid agerat dubbelagent

åt Försvarsstaben en kort tid, tror hon

tydligen att allt är förlåtet....

**

I Finland, som har betydligt mera att göra upp

med än Sverige, har Alpo Rusis bok startat en

nyttig process. Mycket energi går åt att

diskutera om den avlidne statsminister Kalevi

Sorsa var KGB- eller Stasiagent, men ett stort

antal Stasiagenter har demaskerats.

LO:s informationschef Riitta Juntunen (IM Kati)

levererade drygt 940 sidor rapporter och belönades

med över 70.000 D-mark. Hennes nuvarande

arbetsgivare hävdar att de fortfarande har "fullt

förtroende" för Juntunen.

Riksdagsmannen Pentti Tiusanen (IM Max)

från Vänsteralliansen arbetade parallellt med

sina medicinstudier i DDR som angivare åt Stasi.

Nu betecknar han sin fleråriga agentverksamhet

som "barnslig". Hans parti använder däremot

termen "motbjudande".

Professor Jouko Jokisalo (IM Boris) producerade

över 900 sidor agenrapporter under nästan tio års

Stasitjänst. Han fortsatte ända fram till 1987.

Idag forskar och undervisar han bl a på Uleåborgs

Universitet, där han är specialiserad på "rasism".

Det finns också många gränsfall, framförallt unga

finländare som studerade eller arbetade i Östtyskland.

Man kan nästan med automatik säga att de måste ha

haft en relation med Stasi även om de själva förnekar

det idag.

T ex kommunistaktivisten och medicinstudenten Esa

Häkli i Greifswald liksom de två tolkarna Tiina

Holopainen och Kalle Konttinen, som arbetade

på regimens översättningsbyrå Intertext i Östberlin.