torsdag, december 08, 2016

Terrorist från kalifatet häktad i Malmö

Den 30-årige "kalifatsoldaten" Moyed Al Zoebi
häktades på onsdagen för terrordådet mot shia-
Al Zoebi bor sedan över ett år på en asyl-
förläggning i Vittsjö, tillsammans med hundra
Efter dådet prisades han i Kalifatets
Moskén håller till i ett ruffigt industrikvarter
vid Norra Grängesbergsgatan
moskén den 11 oktober, medan stadens shia-
muslimer firade alshuradagen.
Al Muntadermoskén besöks huvudsakligen av
irakiska shiamuslimer, men anses helt kontrollerad
av iranska ambassaden...
Malmö är ett centrum för den iranska shia-
iranskkontrollerade objekt naturliga mål
för jihadisterna. Terroristnätverken äter

fredag, december 02, 2016

Varför Putin hatar oss - en analys

John Schindler är pensionerad underrättelseofficer och utgivare
av bloggen XX committee, en av de mera läsvärda inom underrättelse-
och säkerhetssfären.
Nyligen analyserade han varför Putin hatar oss och därför utgör
ett hot mot Västvärlden.
Intressant är hans försök att koppla samman Putins soppa av neo-
kommunism, storrysk imperialism och ortodox tradition, Rysslands
"andliga sköld", till en sammanhängande ideologi.
Schindler kallar denna Putins ideologi för
"Ortodox Jihadism"....

Artikeln publicerades i The Observer (OBS amerikanska Observer,
inte den brittiska vänstertidningen med samma namn....)

Why Vladimir Putin Hates Us      

    Western inability to grasp what motivates our enemies is nothing new
He’s done it again. The honey badger in the Kremlin just moved more advanced missiles into position on Russia’s most westerly fringe to own the Baltic Sea. This week Moscow admitted it has deployed cutting-edge Bastion anti-ship missiles to the Kaliningrad exclave, north of Poland, plus equally advanced S-400 air defense systems to shoot down aircraft and missiles as far as 250 miles out.

With this move, the Kremlin has established control over the Baltic Sea, most of Poland and the Baltic republics—NATO members all. Russia now can exert anti-access and area denial—what the Pentagon calls A2AD for short—at will, meaning that any NATO aircraft or ships entering the region can be hit long before they get close to Kaliningrad. For Western military planners, this is nothing short of a nightmare, since Moscow can now block NATO reinforcements headed east to counter, say, Russian military moves on the vulnerable Baltic republics.

That scenario, wherein Moscow’s forces overrun a Baltic republic or two before NATO can meaningfully respond, is judged alarmingly plausible by Alliance planners, yet nobody should be surprised that Vladimir Putin has done this. One month ago, when he moved nuclear-capable Iskander-M ballistic missiles into Kaliningrad last month, initiating a Baltic version of the Cuban Missile Crisis, President Obama’s response was…nothing.

The outgoing commander-in-chief decided that he needed to appease the Kremlin one more time before leaving the White House, to the horror of our allies who live close to Russia. “We’re on our own until January 20, and maybe much longer,” was how a senior Alliance defense official in that neighborhood explained the reality of what Obama has done through his inaction.
For good measure, this week the Russian defense ministry indicated that the deployment of Iskander-M systems to Kaliningrad, which Moscow has said was merely part of a military exercise, will be staying there permanently. Since those missiles can launch nuclear or conventional warheads as far as 300 miles with stunning accuracy, Russia now holds a powerful military advantage over NATO in the Baltic region.


Western inability to grasp what motivates our enemies is nothing new. Fifteen years ago, in the aftermath of al-Qa’ida’s attacks on the World Trade Center and the Pentagon, everybody wanted to know “why they hate us.” President George W. Bush spoke the received Beltway wisdom when he explained that jihadists and Islamists hate us because of our “freedoms.”

Such escapism, while flattering to American self-perceptions, was completely wrong. The answer was right there since jihadists talk nonstop (especially online) about their worldview. Their hatred for Americans and the West has nothing to do with our freedoms, which radical Muslims care nothing about. It has everything to do with our policies—especially our support for Israel and our military presence in Muslim countries—plus our decadent way of life, particularly Western post-modern sexual mores, which jihadists see as literally invading their countries through media and entertainment.

Misunderstanding what makes our enemies tick is old hat in Washington. During the Cold War, our academic mavens, highly paid by the Pentagon to prognosticate about the Kremlin’s inner workings, paid little attention to Soviet public statements. Such aggressively anti-Western Marxist-Leninist pronouncements, often threatening nuclear war, were dismissed by our experts, academics plus Intelligence Community eggheads, who insisted that these ravings were just for show: in private, Soviet political and military leaders were calm and rational men just like us.

Of course, after the Cold War we learned that the Kremlin leadership said the same nutty things in private, dripping with Communist hatred for the capitalist West, that they yelled in Red Square. It’s tough enough for any person to maintain a completely different public persona than his private one, while for a whole regime it’s impossible. Therefore, pay attention to what your enemies state openly—there’s a good chance they believe it.
It’s not like Putin and his minions have been hiding what they believe. Putin himself is very much a KGB man—what Russians call a Chekist—cunningly conspiratorial to his bones. Yet over the last decade, he has become an open Russian nationalist with strong religious overtones. Regime outlets pontificate nonstop about the evils of the West, castigating our decadence and depravity, reflecting a nationalism that is deeply grounded in Orthodox Christianity.

Putin has talked warmly about what he calls “spiritual security“—which means keeping versions of Christianity other than Russian Orthodoxy out of the country—even stating that Russia’s “spiritual shield” is as important to her security as its nuclear shield. His inspiration for this comes from Orthodox thinkers, above all Ivan Ilyin, who hated the West with vigor and passion. This anti-Western worldview seems strange and even incomprehensible to most Americans, its reference points are utterly foreign to us, yet is grounded in centuries of Russian history and spiritual experience.

In this viewpoint, which I have termed Orthodox Jihadism, the West is an implacable foe of Holy Russia with whom there can be no lasting peace. For centuries—whether led by the Catholic Church, Napoleon, Hitler or the United States—the West has tried to subjugate Russia and thereby crush Orthodoxy, the one true faith. This is the Third Rome myth, which became very popular in 19th century Imperial Russia, postulating that it is Russia’s holy mission to resist the Devil and his work on earth.

Putin has reinvigorated such throwback thinking, making the Russian Orthodox Church—the de facto state religion—the ideological centerpiece of his regime. After Communism fell, the country needed a new ideological anchor, and Putinism found it in a potent amalgam of religion and nationalism which has far greater historical resonance with Russians than Communism ever did.

Western skeptics invariably note that Putin’s can’t really be an Orthodox believer and, besides, most Russians don’t bother to attend church regularly anyway. I have no idea what Putin actually believes—unlike Dubya I can’t see into his soul—but he certainly knows how to look like a real Orthodox, while the fact that regular church attendance in Russia isn’t particularly high doesn’t change that three-quarters of Russians claim to be Orthodox. The political reality is that Putinism has successfully convinced most Russians to go along with the official ideology, at least tacitly.

To get a flavor of what Putinism’s worldview looks like, simply listen to what Moscow says. It’s easy to find fire-breathing clerics castigating the West and its pushing of feminism and gay rights, which they openly term Satanic. The Russian “think tank” (in reality it’s just a website) Katehon is a Kremlin-approved outlet which offers heavy doses of geopolitics suffused with militant Orthodox nationalism. Significantly, its name comes from the Greek term for “he who resists the Antichrist”—and Katehon makes perfectly clear that the decadent, post-modern West is what they mean.

Then there’s Tsargrad TV, which is Russia’s version of Fox News, if Fox News were run by hardline Russian Orthodox believers. It’s the project of Konstantin Malofeev, a Kremlin-connected hedge funder-turned-religious crusader who wanted to give the country a news outlet that reflected traditional values. Its name is the traditional Slavic term for Constantinople—the Second Rome in Russian Orthodox formulation. A few months back, when Putin visited Mount Athos in Greece, one of Orthodox’s holiest sites, accompanied by Patriarch Kirill, the head of the Russian Orthodox Church, Tsargrad TV gave it wall-to-wall live coverage.

The anti-Western animus of this ideology would be difficult to overstate. There are rational-sounding complaints—for instance, Russian harping on NATO expansion up to their borders—but much of it boils down to depictions of the post-modern West as Satan’s project designed to subvert traditional religion and family life. These complaints sound a lot like what hardline Muslims say about the West. Just like Islamists, Kremlin ideologists claim that, since the West is spiritually attacking Russia and Orthodoxy with feminist and LGBT propaganda, all of Moscow’s responses—including aggressive military moves—are therefore defensive.

To be fair to Putin and his ilk, we’ve been doing a good job of making their anti-Western polemics seem plausible. Under President Obama, the State Department really has pushed feminism and LGBT rights hard—including in Russia. Washington’s official effort to coerce small, impoverished countries like Macedonia into accepting our post-modern views of sexuality has raised Russian ire, not least because Macedonia is a majority-Orthodox country.

The bottom line is that Putin’s Russia is driven by a state-approved ideology which hates the post-modern West and considers us a permanent existential threat. President Obama’s insistence that we can’t be in a new Cold War with Russia because there’s no ideological component to the struggle is completely and utterly wrong. The Kremlin sees that spiritual-cum-ideological struggle clearly, and says so openly. Indeed, Putin explained it concisely, in public, before he seized Crimea, but nobody in Western capitals took him seriously:
Another serious challenge to Russia’s identity is linked to events taking place in the world. Here there are both foreign policy and moral aspects. We can see how many of the Euro-Atlantic countries are actually rejecting their roots, including the Christian values that constitute the basis of Western civilization. They are denying moral principles and all traditional identities: national, cultural, religious and even sexual. They are implementing policies that equate large families with same-sex partnerships, belief in God with the belief in Satan.
The excesses of political correctness have reached the point where people are seriously talking about registering political parties whose aim is to promote pedophilia. People in many European countries are embarrassed or afraid to talk about their religious affiliations. Holidays are abolished or even called something different; their essence is hidden away, as is their moral foundation. And people are aggressively trying to export this model all over the world. I am convinced that this opens a direct path to degradation and primitivism, resulting in a profound demographic and moral crisis.
The coming of Donald Trump to Washington, with his affection for Russia and its leader, gives some cause for optimism that things might improve between us and Moscow. There’s no doubt that the Kremlin thinks of Trump as a man with whom they can do business. However, the deep-seated conflict between Putinism and the post-modern West will remain. If Trump decides to get the State Department out of the business of exporting our sexual mores to countries where they’re not wanted, that might cool things down with Moscow somewhat. However, the hard-wired strategic rivalry between the West and Russia will remain, no matter what pleasantries get exchanged between our leaders.

It would be wise to counter Russian adventurism before it causes a major, perhaps nuclear war. Deterrence works, when applied properly. It would be even wiser to stop ignoring what Moscow says about its worldview—they probably mean it. Above all, stop provoking the Russians needlessly. This week, Senator John McCain rehashed his line that “Russia is a gas station run by the mafia masquerading as a country,” omitting that it’s a country with several thousand nuclear weapons. For this reason, Russian remains an existential threat to the United States in a manner that jihadists simply are not, no matter what Islam-alarmists say. A first step to dealing wisely with Putin would be actually understanding what makes his regime tick.


måndag, november 21, 2016

Kalifatet mördar hundraåring...

Kalifatet ISIS mördade nyligen den hundraårige sufishejken
Sulaiman Abu Haraz i egyptiska Sinai.
Mordet utfördes av kalifatets egyptiska avläggare Ansar Bayt
al-Maqdis, som kontrollerar ett litet område närmast Gaza.
Shejk Sulaiman, känd och aktad bland Sinais befolkning för
sin lärdom och fromhet, kidnappades i sitt hem i al-Arish av
kalifatets hejdukar.
I enlighet med sharialagstiftning uttolkad ur hatskriften
koranen "dömdes" han till döden för "trolldom"...
Jihadisterna bedriver just nu en kampanj mot shiamuslimer,
sufister, ahmadiyya, alaviter och andra "avvikande" muslimer.
Kalifatet publicerade också en film där hundraåringen
halshöggs som en varning till alla icke-salafister.
"Abu Haraz, considered one of the symbolic Sufi clerics and elders of the Sinai Peninsula, was taken by the group from in front of his house in Arish city under gun point,” reports Al Arabiya.  The fanatic religious militants accused the cleric of “practicing witchcraft,” an anachronistic charge notoriously leveled against pluralistic preachers and single women in Early Modern Europe.

This comes nearly a week after an Islamist suicide bomber attacked a Sufi shrine in the Balochistan province of southwestern Pakistan, slaughtering at least 52 people and injuring 100 others. The attack occurred inside the hallowed shrine of Sufi saint Shah Bilal Noorani as unsuspecting worshippers were engaged in a ritualistic dance called “dhamal.” ISIS released a statement to local news media claiming responsibility for the religiously-motivated attack, but Pakistani authorities suspect that other Sunni-extremist groups may have been involved based on the circumstantial evidence.
Mainstream Islam has long had a problem with accepting syncretic Islamic sects into its midst. Fueled by an ideological opposition against “apostates,” the most extreme representatives of majority Sunni Islam, Salafists, have attempted to purge Yazidis, Bahaiis, and Sufis, mirroring the medieval Catholic Church’s violent discrimination against so-called “heretics.”

In an attempt to resurrect a 7th century-modeled religious cult, the Islamic State has directed its wrath against minority religious populations. Since its establishment of a caliphate in 2014, the group has established a myriad of shura councils throughout Iraq and Syria meant to enforce its version of sharia law. Following historical precedents established during the early period of Islamic conquest, the group has sanctioned the rape and enslavement of Yazidi girls, the destruction of Assyrian shrines, and the massacre of Christians and Sufis, among others.

ISIS’ visceral aversion to Sufism in particular stems from its founding Wahhabi-based ideology.

“Sufism, the mystical form of Islam, which in terms of goals and outlook couldn’t be farther from the violent Wahhabism of the jihadists,” explains New York Times Op-Ed contributor William Dalrymple. “For such moderate, pluralistic Sufi imams are the front line against the most violent forms of Islam. In the most radical parts of the Muslim world, Sufi leaders risk their lives for their tolerant beliefs, every bit as bravely as American troops on the ground in Baghdad and Kabul do. Sufism is the most pluralistic incarnation of Islam — accessible to the learned and the ignorant, the faithful and nonbelievers — and is thus a uniquely valuable bridge between East and West.”
Elaborating on the importance of Sufism’s tolerant doctrines in the ideological war against Islamic extremism, Dalrymple traces the history of the Sufi sect’s humanistic outlook of the world:
The great Sufi saints like the 13th-century Persian poet Rumi held that all existence and all religions were one, all manifestations of the same divine reality. What was important was not the empty ritual of the mosque, church, synagogue or temple, but the striving to understand that divinity can best be reached through the gateway of the human heart: that we all can find paradise within us, if we know where to look. In some ways Sufism, with its emphasis on love rather than judgment, represents the New Testament of Islam…
Sufism is an entirely indigenous, deeply rooted resistance movement against violent Islamic radicalism. Whether it can be harnessed to a political end is not clear.
For now, at least, the region’s Sunni majority continues to maintain a particular distaste for Sufism, a tolerant and syncretic sect of Islam that emphasizes an introspective spirituality over macabre jihad. This historical distaste is now bleeding over into full-scale barbarity, expressed by Sunnism’s most extreme elements.  (DailyWire)
Läs mera:

fredag, november 18, 2016

Ett viktigt brev till Riksdagens ledamöter

Föreningen Israels Vänner har skrivit till alla riksdagsledamöter i den viktiga frågan om Israels folkrättsliga status. Det råder bland de svenska partierna en skrämmande okunnighet om att det fortfarande är San Remoavtalet från 1922 som är grunden för all diskussion kring Israel och dess grannländers legalitet. Utan kunskap om denna folkrättsliga bas blir de flesta politikers tyckande inget annat än nonsens.
Utrikesministerns förvirrade svammel i Mellanösternfrågor är ett typiskt
exempel på detta. 

Boken Vad händer i Mellanöstern finns att beställa från Israels vänner.


Ärade ledamot av Sveriges riksdag
Vi som valt att skriva till dig är den ekumeniska föreningen Israels Vänner i Malmö. Vi startade vår verksamhet 1923, 25 år innan landet Israel grundades 1948. Orsaken var att det då vuxit fram en tydlig antisemitism i vår landsdel. För att motverka detta hat och dessa rasbiologiska tankar som började att influera folk, beslöt kristna malmöbor att gå emot dessa tankar både i ord och handling.
Israels Vänner har sedan under åren vuxit till en rörelse som finns över hela Sverige och med en medlemstidning som går ut i tusentals exemplar av varje nummer. Vi håller seminarier och konferenser på olika platser landet runt, varje vecka, med en rad insatta och uppskattade talare. Där ges information om utvecklingen i Mellanöstern och speciellt Israel. Vi följer noggrant politiken i olika länder samtidigt som vi sätter in den i ett bibliskt sammanhang. Det är det som i Bibeln kallas för det profetiska ordet.
I Israel arbetar vi både bland israeliska araber och judar. Vi finns på Västbanken i arabiska skolor och i Israel i judiska skolor. Vi har humanitär verksamhet bland både araber och judar. Ett arbete som bygger på alla människors lika värde, där kärleksbudet är i centrum.
När vi lyssnar på den politiska debatten i Sverige idag så hör vi uttalanden som vi förstår bygger på bristande kunskap i frågorna om Mellanöstern. Vi tror inte att olika företrädare medvetet för fram osanningar. Däremot är det vissa ord och uttryck som blivit trendord och som ständigt återkommer, ”ockupation”, ”illegala bosättningar”, ”apartheid” eller ”Israel stjäl palestiniernas vatten” osv. Israel ges idag skulden för det mesta av det elände som råder i Mellanöstern.
För ett par år sedan tillsatte Israels Vänner en arbetsgrupp som noggrant skulle gå igenom olika aspekter av situationen i Israel och dess grannländer. Meningen var att det skulle utmynna i en bok som på ett ärligt sätt gick igenom de olika beskyllningar och missförstånd som präglade svensk politik och media. Det tillsattes jurister och teologer samt allmänvetare. Alla med hög kompetens för att nalkas de olika delfrågorna.
Boken ”Vad händer i Mellanöstern?” blev resultatet av genomlysningen. Den har sålts i tusentals exemplar i flera upplagor. Dessutom har det tryckts 100 000 bilagor som ett sammandrag av boken i tabloidformat. Ett exemplar av detta har du fått med detta brev. I boken finns en del av de olika internationella avtal som man ständigt hänvisar till i Mellanöstern-konflikten men som få verkar ha läst. Avtalen finns både i engelskt original samt i svensk översättning.
Den juridiska grunden för Israels rättigheter finns ju inte i 1947 års delningsförslag som lades fram i FN:s Generalförsamling och där omröstningen fick 33 röster för förslaget, 10 nedlagda samt 13 röster mot. Förslaget blev sedan aldrig ratificerat av Säkerhetsrådet, vilket är det råd som skulle skapa legalitet åt Generalförsamlingens förslag. I och med att arabstaterna i mellantiden militärt angrep den nybildade staten Israel så genomfördes aldrig förslaget.
Den juridiska grunden som avser Israel och Mellanöstern är i stället det beslut som fattades i San Remo konferensen 1920, där också Sverige deltog, och som stadfästes 24 juli 1922 och började gälla i september 1923. I beslutet ingick även Balfour-deklarationen. I ingresstexten till beslutet Artikel 22 och de följande artiklarna 1-7 fastställer världssamfundet vad som skall gälla för judar respektive araber i området. Detta beslut är fortfarande i laga kraft.
Det är ett misstag att säga att det var så länge sedan så det gäller inte längre. När Förenta Nationerna bildades 1947 så beslutades att avtalen från San Remo skulle ingå som en juridisk del i den nya organisationens charta. Du finner dessa tydliga avtal i kapitel 12 artikel 80 i FN-stadgan. Detta verkar få känna till. Istället försöker man att utgå från olika senare beslut och göra dessa till norm. Detta leder till att man felaktig antar detta som sanning.
Likaså vad gäller landets gränser - som man har olika namn på - trots att Sverige i San Remo för länge sedan har godkänt det judiska folkets rättigheter till ett noga preciserat område. Det var ju inte en fråga om att ”upprätta” utan att ”återupprätta” som dokumenten och besluten tydligt visar. Vi är förvånade över den brist på kunskap som idag råder i dessa frågor. Israel har idag endast cirka 13% land av vad det juridiskt bindande ursprungliga avtalet angav.
I boken ”Vad händer i Mellanöstern?” finns alla dessa klargöranden redovisade med avtal och allt.
Det är beklagligt att Sveriges regering och riksdag idag ständigt motarbetar Mellersta Österns enda demokrati. Bland arabvärldens cirka 300 miljoner människor är det bara 1,8 miljoner som har de fullständiga rättigheter som kännetecknar en demokrati. Samtliga dessa 1,8 miljoner araber är israeliska medborgare med fri press, yttrandefrihet, frihet att välja yrkesutbildning och boende.
De finns representerade i Knesset med egna partier, de finns som ledamöter i många av landets domstolar osv. och med samma rättigheter vad gäller sociala förmåner som landets övriga medborgare.
Med i brevet har vi även bifogat vår tidning Israels Vän som regelbundet förser våra läsare med de senaste nyheterna vad gäller skeendet i Mellanöstern, men även här hemma vad gäller den judiska världen i vårt eget Sverige.
Vi hoppas att bifogat material skall få leda till en breddad och mer verklighetsförankrad syn på konflikten i Mellanöstern.
Vi önskar dig Shalom och Guds välsignelse i ditt viktiga värv som representant för Sveriges befolkning.
Malmö den 1 november 2016
Israels Vänner, Styrelsen,

Se också ambassadör Bachmans brev till Svenska Kyrkan i Kyrkans Tidning.


måndag, november 14, 2016

Varför söker sig jihadister till säkerhetsklassade jobb ?


IPT News  berättar om hur tyska försvaret en vacker dag gjorde en obehaglig upptäckt. Bundeswehr tycks krylla av jihadister. Och alla vill de ha vapenutbildning och ett eget gevär...

A growing number of radical Islamists are infiltrating Germany's military, the Bundeswehr, raising concerns of an insider attack, reports the UK Sun.
At least 80 suspected ISIS sympathizers were uncovered recently, forcing senior levels of Germany's military counterespionage service to issue a high-level probe focused on instituting background checks on all new recruits.
In the past, Germany's Ministry of Defense expressed concern that no background checks are required for soldiers in unclassified positions – a policy that enabled dozens of radical Islamists to enlist and receive military training and weaponry.

Military officials fear that a network of ISIS "sleepers" are joining the armed forces to eventually attack fellow soldiers and conduct sophisticated strikes against German society.
These reports come amid a rising ISIS threat to Germany, including deadly attacks in July and several terrorist plots foiled in the last few months.
On Thursday, German police apprehended a Syrian man suspected of planning a terrorist attack on an airport in Berlin. The man entered Germany last year as a refugee.

Several prominent examples of Islamist infiltration within the U.S. military also have caused immense concern.
A Muslim army soldier killed two comrades and injured 14 others after throwing a live grenade in a tent in Kuwait prior to the 2003 Invasion of Iraq. In 2009, U.S. Army major and psychiatrist Nidal Malik Hassan shot and killed 13 people at Fort Hood because he believed that no Muslim could faithfully serve in the U.S. military.

Three years later, Pvt. Naser Jason Abdo was arrested before he could carry out his plans to wage a second attack on Fort Hood personnel. Abdo saw it as a religious duty to retaliate for American military actions in Afghanistan and Iraq.

Huruvida det svenska försvaret utsätts för samma infiltration är oklart.
Ingen ansvarig tycks vare sig veta eller bry sig...

Om vi ser på hur jihadister ständigt dyker upp inom andra typer av säkerhetsklassade jobb, ser det också betänkligt ut.

Författaren Lars Hedegaard i Köpenhamn utsattes för ett mordförsök 2013. En jihadist utklädd till brevbärare försökte skjuta honom i hans hem.

Jihadisten var den libanesiske civilingenjören Basil El-Cheikh Hassan, numera i exil i kalifatet. 
Redan i gymnasiet var Basil Hassan aktiv islamist. Där hade han en trogen vapendragare Rawand Dilsher Taher. När gossarna tagit studenten 2006 fick båda omedelbart jobb - som säkerhetsvakter på Kastrup Airport... Det känns tryggt för oss Malmöbor.

Taher har senare kommit i vägen för en amerikansk missil i Syrien, medan Hassan fortfarande gör jihad i kalifatet.

Det påminner lite om Securitas äventyr på Berlins nya storflygplats BER. Där lyckades man "av misstag" anställa en aktiv salafist med nära kopplingar till Kalifatet som ansvarig för flygplatsens tillträdeskontroll...  Mera om den anställningen.

Och i Stockholm anställde SL en dömd terrorist i företagets säkerhets-

Svenska polisen strävar energiskt efter att bli multikulturella. Som ett led i det har man bl a haft rekryteringsmöten i Muslimska Brödraskapets moské på Södermalm.
Om man fortfarande gör säkerhetskontroller på blivande poliser vet jag inte,
men låt oss hoppas....
SÄPO tycks i varje fall begripa varifrån hotet kommer.

söndag, november 13, 2016

Parismassakern ett år

Idag är det ett år sedan kalifatets bestialiska terrorattacker
Först nyligen vågade de franska myndigheterna erkänna
att många av offren torterats och stympats...
Kalifatet anser att den noggrant planerade och
samordnade attacken är ett "föredöme" för de
framtida dåd mot Europa man utlovat.
Filmen ger ett sammanhang i den oftast
förvirrade nyhetsförmedlingen från terrornatten. 

Och återigen: Nyckelordet är Mumbai.
Den första samordnade jihadistattacken mot en storstad.
Jihadisterna lärde sig genom det hur man skapar
panik i hela systemet och drar till sig medierna
som spyflugor.
Ni har sett den förr:
Jihadisternas attack mot lyxhotellet Taj Mahal
i Mumbai. Men den är lärorik... 


fredag, november 11, 2016

Lyckades man återta Kristallnattsminnet ?


De senaste femton åren har minnet av Kristallnatten
i Sverige. Istället för att minnas det som i praktiken
blev inledningen till Förintelsen har kvällen använts
till att hata och förakta politiskt oliktänkande.
På en del orter är t o m judar portförbjudna
vid "Kristallnattsdemonstrationer"...

Därför var Judiska Församlingens i Malmö och
Samfundets Sverige-Israels initiativ att ÅTERTA
KRISTALLNATTEN viktigt och hedervärt.
Samfundets ordförande Ingemar Hansson
skrev i Skånska Dagbladet 9 oktober:
"Dags att vi återtar Kristallnatten"
Det har blivit allt tydligare att det politiska etablissemanget och den antirasistiska rörelsen har stora problem att markera mot judehatet i Sverige.

Ett exempel är manifestationerna till minne av Kristallnatten. Förintelsen av judar under andra världskriget tog sin början med våldsamma pogromer i Tyskland 1938 och nådde sin kulmen den 9 november. Tyvärr har manifestationen alltmer förlorat sin ursprungliga innebörd.

Det har blivit allt vanligare att likställa Förintelsen med andra former av orättvisor. Därmed förringar man det unika i Förintelsens historia – att Nazitysklands statsapparat hade som mål att utplåna judarna enbart därför att de var just judar.

Ett av de mer absurda exemplen på relativisering var när Åsa Romson (MP), en av regeringens ministrar, i en debatt likande tragedin i Medelhavet med det ”nya Auschwitz”.

Enligt Brottsförebyggande rådets (Brå) växer antisemitismen i Sverige. Parallellt har det vuxit fram en ny form av antisemitism som försöker döljer sig bakom ”legitim Israelkritik”.

När Israel året efter sin självständighetsförklaring 1948 tog plats i FN var det inte längre möjligt att förneka landets juridiska legitimitet. Beslutet var en logisk konsekvens av att FN 1947 föreslagit bildandet av en judisk stat.

Det judiska folkets rätt till en suverän stat i dess historiska hemland spelade en stor roll för stödet för Israels grundande 1948. Med nazisternas förintelse av miljoner judar blev den moraliska nödvändigheten av en judisk stat uppenbar.

Men tyvärr ser vi idag att antisemitismen ökar samtidigt som Israel rätt till sin existens ifrågasätts. Det har blivit allt vanligare bland politiker att lägga hela skulden för Mellanösternkonflikten på Israel.

Ilmar Reepalu, tidigare kommunstyrelsens ordförande i Malmö, väckte uppmärksammades 2010 för sina konspiratoriska uttalanden om att ”den israeliska lobbyn” påverkar politiken, att rasister infiltrerat judiska församlingen och hans skuldbeläggande av judar i Malmö.

Tydligen skulle rasismen mot judarna mirakulöst upphöra om man bara tog avstånd ifrån Israels politik. Lojalitetstester av det här slaget skulle med rätta anses stötande om det riktades mot andra minoriteter.

Tyvärr upphörde inte konspirationsteorierna med Reepalu. 2014 hävdade Malmöpolitikern Adrian Kaba (S) att terrorgruppen Islamiska Staten utbildades av Israel. Redan 2012 orerade han om en "judisk-europeisk högerextremistisk sammansvärjning". Kaba sitter fortfarande i kommunfullmäktige för sitt parti.

I år avgick bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) när det avslöjades att han umgicks med högerextrema Grå vargarna och den islamistiska organisationen Milli Görös.

Föga förvånande har Kaplan även trivialiserat nazisternas förbrytelser och demoniserat Israel genom att likställt landets politik med Nazityskland. 

Och i år har absurditeterna nått nya höjder. Sverige har gett historierevisionister och historieförnekarna passivet stöd genom att lägga ner sin röst i Unesco. Organisationen antog en resolution som inte erkänner någon judisk koppling till Tempelberget och Klagomuren, de heligaste platserna inom judendomen.

Det tragiska är att Unesco är FN:s organ för utbildning, vetenskap och kultur. Med sin resolution förnekar man årtusenden av judisk historia. Resolutionen har välkomnats som en ”framgång” av terrororganisationen Hamas, en organisation som har till mål att utplåna Israel.

På grund av det stora mörkertalet är det ingen som idag vet hur många hatbrott som begås mot judar i Sverige. Enligt Brå ökade antalet anmälningar med 38 % mellan 2013 och 2014.

Under förra året var det runt 280 inrapporterade hatbrott med antisemitiska motiv. Det är det högsta antalet som noterats sedan man började föra statistik. Antalet som lett till åtal och fällande dom är nedslående.

Det är därför dags att vi återtar Kristallnatten den 9 november och uppmärksammar dagen för vad den var tänkt som – en manifestation mot antisemitismen i dess olika former.
Minneskvällen samlade några hundra i centrala Malmö, medan kommunisterna samtidigt stod på Möllevångstorget och HATADE intensivt....
Tyvärr var Malmös manifestation ett undantag. Extremisterna tycks ha fortsatt missbruka minneskvällen på många orter över landet.
Dessvärre var också signalerna från några judiska församlingar tvetydiga...
I Stockholm fick man det befängda idén att "belöna" (!) en vänsterextrem hat- och mobbningsgrupp, något som avhöll de flesta Israelvänner från att delta i manifestationen.

Så åter till min fråga i rubriken. Initiativet i Malmö var gott, men i resten av landet demonstrerade inte minst ledande judiska företrädare hur dåligt orienterade i den politiska samtiden de är och den totala avsaknaden av självbevarelsedrift.
Det stora hotet mot Sveriges judar är islamiseringen och den antisemitiska extremvänstern. Inser man inte det, ja då är man illa ute...

onsdag, november 09, 2016

Återigen: Eliten besegras av folket

Karen Jespersen, Danmarks f d inrikesminister, är
en vettig och kunnig journalist. Numera med sin
egen nättidning Den Korte Avis.
Hennes kommentar och analys av valresultatet
i USA är värt att läsa:
Meningsmålingerne tog fejl. Det sker efterhånden ganske ofte. De har åbenlyse problemer med at fange folkestemningen.
Medierne tog fejl. De fleste af dem fornemmede ikke styrken i det folkelige oprør, som banede sig vej i USA.
Den etablerede elite tog fejl. Den undervurderede, hvor meget befolkningen havde sin egen dagsorden, og hvor stor mistilliden er til de eksisterende magthavere og meningsdannere.
I Europa har vi allerede set en række af den type folkelige oprør. I form af Brexit-afstemningen og folkeafstemninger om EU. Og i form af opbakning til politiske partier og bevægelser, som kræver en langt strammere kurs i forhold til indvandringen.
De politisk korrekte snakkende klasser tabte
Politisk korrekte journalister, meningsdannere og ”eksperter” vil gerne forklare disse oprør med, at de skyldes vreden i lavt uddannede grupper, der føler sig tilsidesat. De vil gerne fremstille de utilfredse vælgere som en slags sociale tabere.
Men det er forrykt. Det er en bred del af den amerikanske befolkning, der nu sender Donald Trump i Det Hvide Hus.
Én ting kan man dog godt slå fast: Trump har ikke mange vælgere fra den akademiske overklasse – eller de snakkende klasser, som vi kalder dem på Den Korte Avis.
De politisk korrekte snakkende klasser er dette valgs helt store taber. De har mistet den alliance med arbejderbefolkningen, som tidligere har holdt Demokraterne ved magten.

Forskel mellem USA og Europa
Der er ligheder mellem de europæiske og amerikanske oprør. Men der er også betydelige forskelle. Amerikansk politik er trods alt meget anderledes end europæisk, og Trump kan ikke rigtig sammenlignes med noget, vi kender fra Europa.
Der er givetvis også mange af dem, der har sympatier for det folkelige oprør i Europa, som ser med stor skepsis på Trump. Denne skepsis har sine gode grunde.
Trumps valgkamp har været masser farverige udfald, masser af skud fra hoften, men ikke nogen sammenhængende politisk linje.
Nogle af Trumps holdninger og tju-bang meldinger er bekymrende.
Det gælder ikke mindst hans holdning til fri handel over graenserne.                           
Frihandel er en kæmpemæssig økonomisk fordel for enhver rimeligt fungerende økonomi. Trump har sendt signaler om en kommende amerikansk protektionisme, der svarer til at få varmen ved at tisse i bukserne. Man sikrer ikke holdbare arbejdspladser på den måde.
Dansk økonomi vil i høj grad også lide skade, hvis USA slår ind på en protektionistisk kurs.
Trumps meget venskabelige tone over for Vladimir Putin er en anden grund til bekymring. Rusland fører en aggressiv udenrigspolitik. Den skal Vesten holde i ave og ikke kæle for.
Det skal dog siges, at der stadig er meget stor usikkerhed omkring, hvordan Trump egentlig har tænkt sig at håndtere forholdet til Rusland.
Man skal i det hele taget gøre sig klart, at Trump meget vel kan vise sig en hel del mere pragmatisk som beslutningstager, end han har været som farverig valgkæmper.
Desuden skal man tænke på, at Kongressen – der også får republikansk flertal – har stor indflydelse.
Indvandring og islam
Men selv om der på vigtige områder er stor europæisk skepsis over for Trump, så rammer han samtidig nogle af de holdninger, som også står stærkt i det europæiske folkelige oprør.
Med Trump får USA en præsident, der er helt anderledes kritisk over for politisk islam, end Barack Obama har været det. Hans holdning til indvandring fra de muslimske lande er præget af dette. Det er et stort og betydningsfuldt fremskridt.
Trump lægger generelt op til en langt strammere kurs i forhold til den indvandring, der gør USA til et stadig mere opsplittet samfund. Også dette er stærkt påkrævet.
USA er aldeles ikke den ”smeltedigel”, som man ynder at påstå. De etniske grupper lever i hver deres verden.  Og latinoernes verden fylder stadig mere, mens den del af samfundet, der har europæiske rødder, skrumper.
I modsætning til, hvad mange tror, vil Trump styrke USA’s europæiske identitet. Han vil bygge en fornyet national stolthed op omkring europæiske værdier. Hillary Clinton ville have gjort det modsatte.
Lad os se på, hvad han gør
For Trump er tiden nu inde til at levere ordentligt politisk arbejde, som styrker hans land på en måde, der får den vestlige verden til at hænge sammen.
For os andre er tiden inde til at droppe de rygmarvsreflekser mod Trump, som venstreorienterede medier har dyrket så flittigt.
Trump har vitterlig sagt en del mærkelige ting. Men lad os nu vurdere USA’s næste præsident på, hvad han gør.

Och min kommentar till natten:
Som Karen Jespersen skriver finns det många
osäkerhetsmoment kring president Trumps
kommande politik. Ett viktigt sådant område är
Det är frestande att skriva att varje förändring
på den fronten måste bli till det bättre....
Obamas katastrofala politik, byggd på en
allians med Muslimska Brödraskapet och
förakt för Israel , har efterlämnat en
världsdel i kaos.
Man får hoppas att den utrikespolitiskt
okunnige Trump lyckas omge sig med
kunniga rådgivare.
Rådgivare som kan vägleda honom till en
stark och realistisk utrikespolitik av Reagan-
modell. En politik som stöder de få positiva
krafterna i regionen som Israel, Sisis Egypten
och Kurdistan. En politik som aktivt bekämpar
islamismen (och då inte bara Kalifatet...) och
inser det ständiga hotet från Iran.