De senaste dagarnas händelser i Malmö har återigen aktualiserat frågan om yttrandefrihetens gränser.
Jag har faktiskt bara sett två debattörer som tycks beredda stå upp för fullständig yttrandefrihet i Sverige. Övriga (inklusive myndigheter och medier)
tycks vara anhängare av principiell yttrandefrihet,
som dock inte omfattar de som tycker annorlunda än de själva, irriterar Muslimska Brödraskapet eller BLM eller på annat är "feltänkande".....
I mina ögon snarast ett 1984-samhälle.
Richard Jomshof står för en konsekvent och fullständig yttrandefrihet:
"Tystnaden från de andra partierna efter händelserna i Malmö gör mig livrädd. Man kan antingen vara för yttrandefrihet och demokrati, eller så kan man vara emot yttrandefrihet och demokrati. Att värna yttrandefriheten är inte samma sak som att hålla med om allas åsikter. Att värna yttrandefriheten är att ta den i försvar närhelst krafter som vill försvaga den visar sitt fula tryne, skriver partisekreteraren Richard Jomshof (SD) i denna debattartikel.
I en demokrati får man elda upp böcker som man själv äger. Man får också tycka att det är korkat, dumt och onödigt. Jag kan absolut själv tycka det, men det har ingenting – absolut ingenting – med saken att göra. Man får elda upp böcker.
Låt mig vara tydlig, att försvara andras rätt att begå en handling är inte på något sätt samma sak som att stå bakom handlingen i sig.
Jag vill till exempel inte förbjuda någon att marknadsföra kött, trots att jag själv är vegetarian. Jag vill inte förbjuda någon att elda upp böcker av Astrid Lindgren, trots att en dylik handling skulle göra mig upprörd och kanske till och med ledsen. Jag vill inte förbjuda socialdemokratisk valpropaganda, trots att Socialdemokraterna bevisligen står för en mycket farligt och destruktiv politik som har slitit sönder vårt land."
Läs hela inlägget
Johan Westerholm passar på att varna för försöken att ersätta FN:s Deklaration om mänskliga rättigheter med den islamistiska Kairo-deklarationen, som bl a skulle avskaffa huvuddelen av dagens (om än begränsade) yttrandefrihet och förbjuda all kritik mot islam...
Organisation of Islamic Cooperation (OIC) antog i Kairo 1990 en
konvention om de Muslimska mänskliga rättigheterna. Dessa förmedlar en
muslimsk syn på mänskliga rättigheter och slår fast sharia som deras
enda grund.
Flera muslimska länder ansåg att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna inte tog hänsyn till kulturella och religiösa förhållanden. Exempelvis har Saudiarabien, som ratificerat ett flertal FN-deklarationer med förbehållet att landet endast anser sig bundet av åtagandena i konventionerna i den mån de inte strider mot landets religiösa lagstiftning sharia enligt Koranen.
Konflikter mellan islam och de mänskliga rättigheterna finns när det gäller kvinnans ställning, religionsfriheten, yttrandefriheten samt homosexuellas rättigheter, områden där Kairodeklarationen skiljer sig från den av FN antagna motsvarigheten.
Flera muslimska länder ansåg att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna inte tog hänsyn till kulturella och religiösa förhållanden. Exempelvis har Saudiarabien, som ratificerat ett flertal FN-deklarationer med förbehållet att landet endast anser sig bundet av åtagandena i konventionerna i den mån de inte strider mot landets religiösa lagstiftning sharia enligt Koranen.
Konflikter mellan islam och de mänskliga rättigheterna finns när det gäller kvinnans ställning, religionsfriheten, yttrandefriheten samt homosexuellas rättigheter, områden där Kairodeklarationen skiljer sig från den av FN antagna motsvarigheten.
Läs hela artikeln
