Boktips: Det hemliga Malmö

OM Boken

Detta är en bok om en stad i ett gränsland som med sin närhet till kontinenten berörts av krig och konflikter på ett sätt som påverkat skåningarnas inställning till historien in i våra dagar.

I trettioåtta kapitel berättas Malmös hemliga historia med motstånd, terror, spionage och annat det sällan talas om.
Boken inleds med motståndsrörelsen mot Karl X på 1600-talet och Karl XII:s hemlige spion. Därefter kommer Lenins hemliga besök, Sveriges enda tågrån, sprängningen av Amalthea och Lenins vän Otto Grimlund.

Avsnittet om andra världskriget börjar med en dynamitgömma i en herrekiperingsaffär, agent 006 i Limhamn, censur på Sydsvenskan, spioner i Ribershus, bomber i Slottsparken, engelska, amerikanska, tyska agenter och danskt motståndsfolk. Dansk-svenskt hemligt samarbete och Jane Horneys sista natt i livet på Grand Hotel. Och vid fredsslutet en hemlig flyktorganisation som fraktade tusentals nazister och krigsförbrytare via Malmö till Argentina.

Under det kalla kriget tömdes förlista sovjetiska fartyg i Öresund på sina hemligheter. Östtyska agenter var flitiga i Malmö. Övervakning, kontraövervakning, dubbelagenter och spionbrevlådor var vardag. En högt uppsatt KGB-agent mötte en svensk politiker i staden. Åren kring 1968 gjordes hemliga besök av IRA, Baader Mainhof-ligan och PFLP. En terrorledare hade kontakter med Blekingegadeligan i Köpenhamn via Malmö.

På Gustav Adolfs torg satt en man som smugglade krut och vapen i samband med Boforsaffären. Från ett kontor på Rundelsgatan sköttes smugglingen av hemlig sovjetisk krigsmateriel till Sverige. 

OM Författarna

Lena Breitner är journalist, fil kand. i historia, fil mag. i ekonomisk historia, fil mag. i litterärt skapande. Som journalist forskar hon på andra världskriget, Stasi och kalla kriget. Skriver om underrättelserelaterade ämnen i bloggen tankaromib.wordpress.com

Gunnar Ekberg med en bakgrund i den svenska militära underrättelsetjänsten har i boken De ska ju ändå dö beskrivit bland annat sina år som dubbelagent i terrororganisationer i Mellanöstern. Fick efter dödshot i samband med IB-affären gömma sig utomlands.
Tillsammans driver Lena Breitner och Gunnar Ekberg stadsvandringen “Det hemliga Malmö” sedan 2010 

Köp boken via: 

Adlibris 
Bokus  

Tio år sedan svensk KGB-agent avslöjades

 

 

 



Lena Breitner påminner idag om ett tio-årsjubileum

som journalistskrået och kommunisterna nog helst vill glömma....

Det är ju onödigt att påpeka att KGB-agenten fortfarande är

på fri fot och hyllad av sina meningsfränder.

Så ett stort tack till Lena (och Gunnar) på Tankar om IB

(f ö alltid läsvärd !) för denna nyttiga påminnelse:

Grattis! I dag är det 10 år sedan Guillous KGB-affär

Posted on oktober 24, 2019 av Lena Breitner

I dag är en historisk dag. Det är tio år sedan Expressen publicerade Jan Guillous erkännande om att han varit KGB-agent. Tio år. Så länge sedan och ändå så nära i tid.

Vi väcktes av att telefonerna ringde klockan sju. Den braskande rubriken …

”EXPRESSEN AVSLÖJAR
GUILLOU HEMLIG SOVJETAGENT
Tog emot pengar av KGB”

… hade fått alla redaktioner på tå. Nu skulle ”alla” ha en kommentar. Vad betydde Jan Guillous erkännande – egentligen? Min man, Gunnar Ekberg, var en av många journalisterna sökte.

Expressens löpsedel lördagen den 24 oktober 2009 så som den hänger på vår kontorsdörr sedan dess.

I augusti hade Gunnar Ekbergs memoarer De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst (Fischer & co) släppts. Samtidigt släpptes Guillous så kallade yrkesmemoarer. Just här, i augusti-september möttes Guillous alster av hyllningar, medan recensenterna företrädesvis var tveksamma till min mans bok, i huvudsak med förbehållet att man ju faktiskt inte kunde veta vad som faktiskt var sant eller inte.

Jan Guillous KGB-kontakter omnämns på sidan 390-391 i Gunnar Ekbergs memoarer De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst.

Två grävande journalister kan ha läst Gunnar Ekbergs memoarer. Eller så var de redan KGB-scoopet på spåret. Om Micke Ölander och Mikael Hylin kom till sidorna 390-391 hade de i alla fall kunnat läsa att Gunnar Ekberg efter IB-affären blivit uppringd av journalisten Arne Lemberg. De träffades på en krog på Adelgatan i Malmö och där berättade Lemberg och att Jan Guillou haft möten med en man som hette Jevgenij Gergel på Tennstopet på 1960-talet. Gunnar Ekberg visste mycket väl vem Gergel var – en KGB-agent!

I Gunnar Ekbergs bok stod vad faktiskt var känt i vissa kretsar. Att Säpo spanat mot Gergel, att Säpo spanat mot Gergel när han haft möte med Jan Guillou och Arne Lemberg, att Arne Lemberg visste att Jan Guillou utfört hemliga uppdrag åt ryssen samt inte minst att Gunnar Ekberg slussat Arne Lemberg vidare så att han både träffat Firman (IB) och Säpo som också fick höra vad Arne Lemberg visste om Jan Guillou och Gergel.

Expressenjournalisterna vände sig i alla fall till Riksarkivet, som relativt nyligen fått ofantliga mängder avställda Säpoakter i sitt knä. Detta hör till historien, för att man ska förstå den. Statsminister Göran Persson hade ett par år tidigare fått för sig att man absolut måste avhemliga saker som hänt under andra världskriget. Vips över en natt gick vi från upp till 70 års sekretess till sisådär 50 års sekretess. Säpo dumpade så mycket de kunde på Riksarkivet, som därefter vadade i ansökningar.

Detta bör man ha med sig, för just detta år lämnades material ut från Riksarkivet som aldrig, enligt lag, skulle ha lämnats ut vid den här tidpunkten. TV4 fick alldeles för mycket om Ströberg. Expressen fick ut alldeles för mycket om Arne Lemberg, Gergel med flera. Jag är tacksam för detta utlämnade, men det blev tyvärr konsekvenser för tjänstemannen och för den fortsatta sekretessgranskningen. Själv nekades jag efter Ströberg och Guillous KGB-affär se dokument med motiveringen att jag skulle överklaga så Riksarkivet fick prejudicerande fall.

De sötebrödsdagar journalister och forskare haft under några år var över. Tjänstemäns rädsla för att göra fel tog absurda former vid sekretessgranskning. Till och med pressmeddelanden som bevisligen hamnat på redaktioners bord på 1960-talet ströks över med tjock svart penna före utlämnanden.

Expressenjournalisterna hade i alla fall tur. De satt nu med mängder av sidor som berörde KGB-agenten Gergel och Jan Guillou. Men det räckte inte för en publicering. De behövde Jan Guillous kommentarer till det hela. Den som skickades fram var kriminalreportern Micke Ölander, som lade fram valda delar från Riksarkivet.

På dagen för tio år sedan satt jag och häpnade, för videosekvenser från konfrontationen var närmast chockerande. Den annars så självsäkre och offensive Jan Guillou var som förbytt. Min första tanke var att han var som ett lamm på väg till slakten. Jan Guillou babblade som bara den. Berättade om kritmarkeringar han gjort i en telefonkiosk på Sveavägen. Det var en hemlig signal när han ville träffa Gergel. Jan Guillou berättade att han gjort uppdrag åt Gergel och fått pengar för det och hade skrivit på ett kvitto.

Det där kvittot är inte oviktigt. Tvärtom. Vi som forskar på underrättelse- och säkerhetstjänsterna är alltid intressserade av östs kvittenser. Kvittot är ett bevis som håller i domstol för att kunna påstå att någon varit hemlig agent för den ena eller andra östtjänsten.

Senare skulle Jan Guillou göra en anmälan till Allmänhetens Pressombudsman (PO) där han felaktigt påstod att Expressen kallat honom ”spion”. I verkligheten var Expressen strikt och använde bara ordet ”agent”, vilket gjorde att de friades. Micke Ölander och Mikael Hylin fick Guldspaden för sitt gräv utan mera ett ytterst skickligt hanterande psykologiskt. Utan Jan Guillous pladdrande och erkännande hade det inte blivit någon KGB-affär.

Jan Guillous KGB-affär är historiskt mycket viktig. Före KGB-affären hade han en stark plattform i media där han basunerade ut att Säpo var dumma därför att de jagade kollektivet palestinier alternativt kollektivet muslimer, som var oskyldiga. De som hade en annan uppfattning om hur Säpo jobbade, till exempel terrorforskaren Magnus Ranstorp, hoppade han ständigt på.

Denna kader av anti-Säpo-aktivister från vänsterkanten var vid den här tiden inte obetydliga. Samma år som KGB-affären hade den numera berömda Rosengårdsrapporten lagts fram, närmre bestämt i januari 2009. Rapporten berättade om islamistisk radikalisering på Rosengård, något som i dag inte är ifrågasatt. Men där och då i januari 2009 möttes rapporten av just denna anti-Säpo-aktivist-falang som attackerade författarna. Enskilda journalister stod bakom attackerna, men främst attackerades den från aktivisthåll inom forskningen.

Snabbt spreds bilden av att Rosengårdsrapporten inte gick att lita på. I dag står det klart att det kunde man visst det. Det talas öppet om de tio förlorade åren då vi i Sverige inte gjorde någonting för den utveckling som rapporten varnade om – radikaliseringen i ett av många mångmiljonprogram.

Avslöjandet att Jan Guillou haft ett KGB-förflutet är historiskt och viktigt. I ett enda slag gick Jan Guillou från att vara den som i media ständigt och jämnt fick uttala sig som expert på allt och inget och i synnerhet om svensk politik och underrättelse- och säkerhetstjänstfrågor till att aldrig ens få en fråga. Han gick från mängder av intervjuer med välvilligt nickande svenska journalister till att plötsligt möta en mängd kritiska frågor. Plötsligt blev det okey att granska vad Jan Guillou hade sagt. Den Guillouska maktsfären var bruten. Det välkomnade jag.

Den aktivistiska kadern som vill begränsa Säpos uppdrag att skydda demokratin finns fortfarande. Men de har blivit allt tystare, tack vare KGB-affären. Bit för bit har den luft de fått under vingarna begränsats allt mer. KGB-affären var inte bara en milstolpe som lockade till fler grävanden om Jan Guillou. Den var början till slutet för aktivisternas kampanjer om att Säpo jagade muslimer som grupp i mångmiljonprogrammen.

Spiken i kistan var bland annat avslöjandet att Osama Krayem från mångmiljonprogrammet Rosengård varit inblandad i terrordåden i Bryssel och Paris 2016. Nu blev det onekligen lite svårt att påstå att Rosengårdsrapporten varit ett sammelsurium. Journalister och allmänhet hade redan kunskap om att IS begick förfärliga brott mot människor. De halshögg folk och filmade det. Nu skulle ju dessa ”IS-resenärer” kanske komma hem till Sverige. Terrordåden i Stockholm 2010 (det misslyckade) och 2017 gjorde att många upplevde att hotet kom nära och blev verkligt.

Påståenden om att Säpo urskiljningslöst jagar vissa religiösa grupper eller befolkningsgrupper har för de allra flesta plötsligt blivit fullständigt befängt. Guillou bjäbbar fortfarande om just detta, men få tar honom på allvar.

 

 

 

Fem gånger livstid för barnamördare

De två arabiska terrorister som

mördade den judiska familjen Fogel

i Itamar i Samarien dömdes båda till

fem gånger livstid, vilket betyder

minst 132 års fängelse att avtjäna...

Den israeliska opinionen har varit stark

för att dödsstraffet, som inte tillämpats

sedan massmördaren Adolf Eichmann

hängdes 1962, skulle tillämpas i detta
fallet.
**

Kusinerna och PFLP-terroristerna Amjad
och Hakim Awad från byn Awarta

tog sig igenom stängslet runt den judiska
byn Itamar och bröt sig in hos Fogels
grannar, som dock inte var hemma.
De fann en M16-automatkarbin som
de stal. Sedan bröt de sig in i familjen
Fogels hus.

Först dödade de 11- repektive 3-åriga

Yoav och Elad innan de angrep för-
äldrarna som knivhöggs och sköts.

Mördarna upptäckte aldrig de två barn

 som sov i rummet vid sidan om och
som överlevde massakern.

När de skulle gå vaknade 3 månder gamla

Hadas och började gråta. Då halshögg de

henne.

**

I stort sett alla i byn Awarta tillhör
Awadklanen och marxistiska PFLP.
Klanen har en lång bakgrund av våld
och terrorism.
Barnamord är en omhuldad tradition 
inom PFLP. Monstret Samir Kuntar, som

krossade huvudet på en fyraåring är

idag en beundrad och uppburen hjälte

i den libanesiska exilen.

**

Marxisterna i PFLP hade sin glansperiod

på 70-talet då många svenska kommunister

tävlade om att hjälpa dem. Jan Guillou,

Göran Rosenberg, Staffan Beckman och

Saima Jönsson var några av terroristernas

villiga hjälpare i Sverige....

I Danmark härjade den maoistiska och

antisemitiska Blekingegadebanden, som

fyllde på PFLP:s kassa genom bank- och

postrån. Samtidigt hjälpte andra

kommunister PLO att kartlägga judar

och planera mord i Danmark...

**

Läs Gunnar Ekbergs utmärkta "De ska ju

ändå dö: tio år i svensk underrättelse-

tjänst" om tiden när den arabiska

terrorismen styrdes av kommunister

(ja, ofta direkt av KGB eller Stasi) 

och svenska medier tyckte det var

helt OK att deras medarbetare extra-

knäckte för terrororganisationer.

**
Mördarna uppträdde arrogant under
rättegången och visade ingen ånger.
Två nya terrorister greps av IDF när
de var på väg till Awadrättegången
försedda med skjutvapen och elva
rörbomber.

Läs också
Barnamord - en Fatahspecialitet ?

Kommunistisk terrorism - islamismens farfar

Nu när nästan alla terrordåd har en rent

islamistisk bakgrund glömmer vi lätt hur ny

islamismen som ett globalt hot egentligen är.

För trettio år sedan var det få utanför

experternas krets som visste något om

Muslimska Brödraskapet eller wahhabismen.

Jihad var ett okänt begrepp i Västerlandet.

När kom egentligen den stora genombrottet ?

Jag skulle säga 1979.

Då skedde två epokgörande händelser:

Islamisternas statskupp i Iran och de extrema

wahhabisternas ockupation av Kaban i Mecka.

Efter det kan vi se hur den kommunistiska

terrorismen börjar tyna bort och ersättas av

en mäktig våg av islamism.

Prophet of Doom har gjort en tidslinje för de

betydelsefulla åren.

***

En intressant bild av hur hotet såg ut dess-

förinnan ger IB-mannen Gunnar Ekberg i

sina läsvärda memoarer "De ska ju ändå

dö: tio år i svensk underrättelsetjänst".

Hans motparter var Fatah, PFLP, DPFLP m fl,

som ju alla var mer eller mindre KGB-

kontrollerade marxistiska rörelser.

Det betydde också att de kunde räkna med

praktiskt och ekonomiskt stöd från den

stora extremvänstern i Europa.

**

Gunnar Ekberg ger en fascinerande bild av en

kvinna som än idag är framstående vpk-politiker

i Skåne: Saima Jönsson Fahoum (alias Dina

Karlsson). Under några år sedan satt hon t o m

i Polisstyrelsen i Skåne.

En lite ovanlig karriär för den som startade som

springflicka åt PFLP:s terrornätverk....

Ekberg berättar när han överlämnar ett kuvert

till "Dina Karlsson" på uppdrag av PFLP:s terror-

chef Wadi Haddad:

Alltihop tog tre minuter. Sedan dess har

jag inte sett Saima Jönsson. Men efterhand

har bilden klarnat. Saima Jönsson, som

studerade till läkare, hade hösten 1972

kontakt med Wadie Haddad och fungerade

som kurir för denne.

Vid ett av mina samtal med Wadie Haddad

om barfotaläkare, som organiserades i

Folkfrontens regi, menade han att läkare

var en utomordentlig täckmantel för olika

underjordiska aktiviteter.

"Folk tenderar att lita på läkare", sade han.
I april 1973 ska Saima enligt underrättelse-

källor ha fått i uppdrag att överlämna

brev från Folkfronten till den senare

mördade Basil al-Kubaisi. I maj 1973 ska

hon ha forslat vinbuteljer med sprängämne

till Paris och till en "Michel" tillhörande Folk-

fronten. Michel var med stor sannolikhet

identisk med en person boende i Sverige.
Saimas täcknamn hos Folkfronten var

Dina Carlsson. Det framkom i samband med

att ett turkiskt-palestinskt terornätverk

avslöjades i Paris i december 1973.
Enligt samma underrättelsekällor ska

Saima ha varit inblandad i förberedelserna

inför den av Folkfronten och Japanska Röda

Armén utförda aktionen mot Shell-

raffinaderierna i Singapore i januari 1974.
I juli 1975 dödades två franska säkerhets-

agenter och en Folkfrontsrepresentant,

Michel Moukarbal, av Carlos. Mordet på

Moukarbal motiverades av att denne

hoppat av från Folkfronten och kontaktat

den franska säkerhetspolisen. Bland

Moukarbals tillhörigheter fanns Saima

Jönssons namn och telefonnummer

tillsammans med uppgifter om KAK och

KUF i Danmark.

Under sommaren 1975 sände Saima

ett kuvert med fem brev till Central-

lasarettet i Karlskrona från läkar-

stationen Lilldal på Tjörn. Breven var

delvis skrivna i kryptisk form och adresserade

till personer endast angivna med förnamn

och undertecknade med Saimas täcknamn

Dina.Saimas konspirativa kontakter med

Folkfronten, och de därpå följande

kontakterna med sjukvårdspersonal

med anknytning till Folkfrontens hemliga

cell i Göteborg, var en av de bärande

anledningarna till att Säkerhetspolisen

och IB:s avdelning 03 började intressera

sig för sjukvården i Göteborg. Detta ledde

så småningom till den så kallade sjukhus-

affären i Göteborg 1975.

Saima Jönsson gifte sig 1976 med Marwan

El-Fahoum, Folkfrontens underrättelsechef,

som i maj 1979 blev Folkfrontens främsta

kontakt med de danska kamraterna och

dessutom stod för deras konspirativa

kontakter i Sverige. Dessa innefattade bland

annat kontakter i samband med inbrottet i ett

av svenska armens vapenlager och i samband

med planerna på att kidnappa den svenske

miljardärssonen Jörn Rausing i januari 1985.

*******