Visar inlägg med etikett pasdaran. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett pasdaran. Visa alla inlägg

fredag, juli 13, 2018

Irak/Syrien - iranska lydstater ?





Det var bara fyra år sedan en utbrytargrupp ur Al Qaeda
utropade det nya Kalifatet Irak/Syrien (ISIS).
Under en tid kontrollerade de upp till en tredjedel av
båda länderna med en befolkning på 6 till 8 miljoner.


Och nästan lika snabbt försvann de igen.
Efter slutstriderna i Aleppo, Mosul och Raqqa
fanns det egentligen ingenting kvar. Idag behärskar
ISIS bara några små områden i öknen mellan Syrien
och Irak. Däremot har man uppenbarligen kvar en
del terrorkapacitet i Europa. 

Men vad sker då i Irak och Syrien?

Ja, den stora segraren efter Kalifatets sammanbrott
är uppenbarligen IRAN...
Regimerna i Irak och Syrien är i praktiken iranska
lydregimer. Libanon styrs av Hezballah, i praktiken
helägt av Iran (f ö liksom Hamas...).
Den Irankontrollerade Houthiregimen i Jemen
fungerar som en spjutspets mot Saudi.
Ryssland har ingått en strategisk allians med
Iran, liksom Turkiet.

Iran bygger vidare på sin korridor utmed den s k
Shia-halvmånen fram till Medelhavet.
Saudiarabien känner sig hotat och har t o m
börjat odla förbindelserna med Israel.

Muslimska Brödraskapets Qatar är visserligen
wahhabistiskt, men framförallt anti-Saudi. Och
 då är ju Iran en lämplig samarbetspartner.



Iran fortsätter också bygga upp den s k  
Under ledning av Revolutionsgardet Pasdaran
rekryteras och utbildas tiotusentals unga shia-
muslimer från främst Libanon, Afghanistan, Irak
De fungerar framförallt som ett sätt för Iran att
minska antalet iranska stupade i de olika
konflikterna.

flockats till Sverige är huvudsakligen shias som
försöker undvika tjänstgöring i denna inter-
nationella armé.

Förloraren är naturligtvis USA och deras numera
fåtaliga allierade (Saudi, Jordanien)
Det är inte bara Obamaregimens vanvettiga
som straffar sig. Försöken att köpa sig nya
allierade i Irak och diverse "oppositionsgrupper"
i Syrien har i stort sett havererat.

Det enda positiva är att både syriska och irakiska
Kurdistan överlevt och stärkts till lokala makt-
faktorer, som drar till sig alla religiösa och etniska
smågrupper.
Tyvärr hatar den PKK-styrda syriska Kurdistans och
den traditionalistiska irakiska Kurdistans ledare varandra 
och vägrar samarbeta, vilket ju skadar Kurdistans sak.

Stater med lite överlevnadsinstinkt (t ex Egypten
och Israel) förbättrar sina relationer med Putins
regim. USA:s intresse för Mellanöstern är uppen-
barligen minskande.

Vad kan man förvänta sig på några års sikt
i Irak/Syrien ?


Assadregimen kommer att ytterligare stärka sin
makt och efterhand kontrollera hela Syrien utom
Kurdistan och ett bälte utmed turkiska gränsen.
Centralregeringen kommer fortsatt att vara svag och
istället arbetar man genom att sluta allianser med
de lokala makthavarna i form av klanhövdingar och
olika religiösa och etniska miliser. De miliser som
skapats av USA/EU/Saudiarabien som något slags
opposition köps efterhand upp av regeringen.

För Assads lilla minoritetsgrupp alawiterna är detta
också en långsiktig överlevnadsstrategi. Bara genom
allianser med större grupper kan man garantera sin
fortsatta makt (eller ens sin fysiska överlevnad).
En intressant test på vilken kontroll Assad verkligen
utövar blir om han lyckas förbjuda Iran/Hezballah att
ta över den säkerhetszon utmed Golan där Israel
absolut förbjudit iranskt inflytande.
Visar det sig att Pasdaran eller någon av deras
lydtrupper ändå marscherar in i zonen är risken
stor för ett regionalt krig.

I Irak vann milisledaren al-Sadr överraskande valet
nyligen, medan de flesta korrupta politiker som USA
satsat på sveptes bort.  Den stora frågan är om al-
Sadr vågar visa någon självständighet gentemot
sina iranska finansiärer eller om han blir ännu en
i raden av irakiska mutkolvar.
Landet är fortsatt oroligt och kontrolleras av stam-
hövdingarnas privatarméer och iranska shiamiliser.
Kalifatet är krossat, men några stamarméer som
varit allierade med ISIS finns kvar.


Kurdistan arbetar långsiktigt för självständighet, men
vägen dit är lång.
De överlevande kristna och yazidiska smågrupperna
inser att deras överlevnadsmöjlighet finns i Kurdistan.






torsdag, februari 01, 2018

Internationella Shialegionen



 
Kalifatets sammanbrott kommer snabbare än vad
någon väntat sig. Men även om de besegrats
militärt i Irak och Syrien har de uppenbarligen
kvar en hel terroristkapacitet i Västerlandet.
 
Men den enes död.. etc
Det vi ser nu är ju hur den Iranstyrda terrorismen
vaknar till nytt liv. Den har visserligen inte varit död
under Kalifatets storhetstid, men levt en mycket
dämpad tillvaro. Nu blommar den upp på nytt...

 
shia-afghanska terrorgruppen Liwa al-Fatemiyoun
opererar i stor skala bland de över 27.000 hazaras
i värnpliktsåldern som sökt asyl som s k "underåriga"
i Sverige. 
Fatemiyoun finansieras och kontrolleras av det iranska
revolutionsgardet, Pasdaran..
De är en del av den s k Internationella Shialegion,
som Iran håller på att bygga upp för att ta över
Mellanöstern. Basen i legionen är Hizballah, som i
praktiken styr Libanon.
 
Hazaras är mest kanonmat för mullorna i Tehran.
Men de är många och utrustas nu efterhand med
svenska pass, vilket gör dem mera användbara
som internationella terrorister. Vi har ju sett
många exempel tidigare på hur Iran haft stor nytta
av de talrika libaneserna med svenska pass.
De har t ex använts vid terroroperationer på
Cypern, i Thailand och i Israel. Ett svenskt
pass är dessvärre alltför gångbart på de
flesta håll i världen.
 
Hazaras har hittills mest använts vid enstaka
terrordåd i Tyskland och då klassificerats
som "ensamvargar" eller kalifatterrorister.
Men efterhand som de politiskt organiseras
av Fatemiyoum och de Irankontrollerade
moskénätverken i Sverige kan vi räkna med
att de snart blir flitigare som terroroperatörer
i Europa. Observatörer rapporterar om hur
hazaras i Sverige det senaste året blivit alltmera
(shia-)jihadistiska och integrerade i de Iran-
styrda moskéerna.
De mord och andra våldsdåd som "ensamkommande"
hazaras hittills varit inblandade i Sverige tycks dock i
regel knarkrelaterade: här, här, här

 
Låt oss hoppas att de europeiska säkerhets-
tjänsterna inte låter sig invaggas i en falsk
säkerhet att de "besegrat" kalifatet och att
därmed allt återgår till lugn och ro.
i samma skala som på 90-talet. Läs mera.
 
Som en parentes:
både äldre och mycket mera utbredd än för-
bindelserna mellan sunniterroristerna
och den organiserade brottsligheten.
 
***
 
En färsk Carnegierapport om den Iranskstyrda
Internationella Shialegionen ger väl en antydan
om vad som är att vänta....

          

As one of the largest and most populous countries in the Middle East, Iran
has naturally sought to fill the numerous power vacuums that emerged in
the region as a result of the U.S.-led invasions of Afghanistan and Iraq,
coupled with ongoing Arab upheavals. The cultivation of Shia foreign legions has been a critical element of this strategy, helping Tehran expand its influence in the Levant (Syria, Lebanon, and the
Palestinian territories), Iraq, Afghanistan, and Yemen. It has
often expanded its footprint under the pretext of fighting
(Sunni) radicalism.

While antigovernment protests may have humbled Iran domestically,
Tehran seemingly remains confident about its regional prowess. In a
Major General Qassem Suleimani—Iran’s most powerful military
commander who oversees the extraterritorial operations of the Quds
Force unit of the Islamic Revolutionary Guards Corps (IRGC)—reportedly
wrote, “As I am completing the operation liberating Abu Kamal [a Syrian
town bordering Iraq], the last bastion of ISIS [the self-proclaimed Islamic
State extremist group], I am declaring the end of this evil and cursed organization.” Suleimani’s letter goes on to express gratitude to “Iranian,
Iraqi, Syrian, Lebanese, Afghan, and Pakistani guardians of the shrine”—
Islamic Republic lingo for Shia foreign fighters in Syria—who sacrifice their lives defending the “life and honor of Muslims.” Responding to Suleimani’s letter, Khamenei too offered thanks to “holy warrior brethren from Iraq, Syria, and others,” and congratulated them on their victory.

People from these countries have a history of helping to fight in the Islamic Republic’s wars. Of the approximately 250,000 Iranians killed during the Iran-Iraq War (1980–1988), 4,565 were foreign nationals killed wearing Iranian uniforms. Most of them were Shia Afghan immigrants to Iran, Shia Iraqi refugees in Iran, or Shia Iraqi prisoners of war who had joined the Badr Corps of the IRGC, which Tehran had created after the 1979 revolution. A much smaller number were Pakistani, Indian, Bahraini, and Kuwaiti Shia who volunteered to support the war effort.

Since January 2012, almost the same nationalities have provided the bulk of Shia foreign fighters under Suleimani’s command in Syria and Iraq. Based on a meticulous reading of press reports of funeral services held in Iran, Iraq, and Lebanon for Shia foreign fighters killed in Syria and Iraq, 535 Iranian nationals were killed in combat in Syria between January 2012 and January 2018. In comparison, at least 841 Afghan, 112 Iraqi, 1,213 Lebanese, and 153 Pakistani Shia foreign fighters were killed fighting in Syria during the same period (see figure 1).1


In Iraq, this author only registered 3 Shia Pakistani nationals and 42 Iranian nationals killed in combat between March 2013 and January 2018. During the same period, a minimum 2,433 Shia Iraqi nationals were killed in that country.
These numbers must of course be treated as the absolute minimum that can be documented using open-source information, and the real numbers may be somewhat higher. The real Iraqi numbers are doubtlessly significantly higher, and are gradually released to the public as Iraqi authorities get a better grasp on the magnitude of their losses.
Regardless of the exact scale of the losses, closer scrutiny of Iran’s Shia foreign legions offers a fuller picture of who they are, how Tehran uses them to further its strategic interests, and what the limits to their usefulness are.

Lebanese Hezbollah

Chief and oldest among the Islamic Republic’s Shia foreign legions is Hezbollah, which has become the most powerful political actor in Lebanon and the most formidable military force in the Levant. Hezbollah is also the Iranian ally with the highest total number of combat fatalities in Syria. At a minimum, 1,213 Hezbollah fighters, including 75 officers, have been killed in combat in Syria since the first was killed on September 30, 2012.
Hezbollah’s leadership initially dismissed reports that it had a military presence in Syria. Given that its raison d’être has always been resistance against Israel, Hezbollah leader Hassan Nasrallah naturally had difficulties explaining why it was fighting fellow Arabs in Syria on Iran’s behalf. But as funeral services in Lebanon for Hezbollah fighters received greater press coverage, the militia and Syrian President Bashar al-Assad came to embrace Hezbollah’s military presence in Syria.
Tehran initially preferred to deploy Hezbollah forces—rather than Iranian forces—in Syria. A comparison of the dates when Iranian and Lebanese nationals were killed in combat in Syria further suggests that Hezbollah fighters were not fighting under Iranian command, and instead operated independently of the Quds Force (see figure 2).


Hezbollah’s high mortality rate in Syria forced Tehran to deploy the IRGC and quickly assemble additional Shia militias, allowing Hezbollah to maintain a sizable domestic presence in Lebanon. A significant weakening of Hezbollah forces could tempt rival Lebanese militias to challenge their dominance. Hezbollah also faces formidable challenges on its southern flank: the Israeli Air Force has on several occasions bombed arms transports from Syria to Lebanon, and it cannot disregard the risk that the Israel Defense Forces will take advantage of Hezbollah’s engagement in the Syrian civil war to attack the militia’s positions in Lebanon. This risk only increases as Hezbollah expands its arsenal and Israel feels further threatened.

The preservation of the Assad regime demonstrates Hezbollah’s capacity as a formidable Iranian proxy. But the tenuous balance of power in Lebanon, Hezbollah’s inherent vulnerabilities to Israel, and the need for larger-scale deployments of IRGC and allied Shia militias in Syria reflect the limits of Hezbollah’s capabilities.

The Afghan Fatemiyoun Division

 

With 841 combat fatalities since the first on August 23, 2013, the Afghan Fatemiyoun Division has suffered the second-largest number of losses in Syria among Tehran’s Shia foreign legions. According to the official Islamic Republic historiography, reflected in the Kayhan newspaper,the Fatemiyoun Division was established by Ali-Reza Tavassoli and twenty-five of his friends. They volunteered to fight in Syria to protect the Sayyida Zaynab Mosque—a prominent Shia pilgrimage site in the suburbs of Damascus. Kayhan further claims that Tavassoli managed to mobilize about 5,000 Shia Afghan nationals who were already residents of Damascus.
Kayhan’saccount is false. Tavassoli moved to Iran in 1984 to join the Abouzar Brigade, which was the Afghan branch of the IRGC’s Office of Liberation Movements (Daftar-e Nehzatha-ye Rahaei-Bakhsh)—a precursor of the Quds Force. After the end of the war with Iraq, Tavassoli spent some time in Afghanistan fighting against the Taliban in the 1990s and was in Lebanon during the 2006 war. There is, however, no evidence that Tavassoli resided permanently in Afghanistan, let alone mobilized Afghan nationals for the war effort in Syria.

Apart from this, all slain Shia Afghan fighters are buried in Iran. This suggests the IRGC recruited them in exchange for permanent residence permits and Iranian citizenship for their families
Kayhan’s claim that the Fatemiyoun Division operates independently from Iranian forces is also false. The Fatemiyoun Division is an integral part of the IRGC Quds Force. This is demonstrated by the fact that there are Quds Force officers, including midlevel commanders, among the Fatemiyoun losses.
The Islamic Republic’s ability to mobilize a significant Shia Afghan force to fight in Syria may allow Tehran to one day employ these same forces to further its interests in Afghanistan. But the Fatemiyoun Division’s disproportionately high casualties and reliance on Iranian midlevel commanders reflect its limited usefulness for Tehran.

The Pakistani Zeinabiyoun Brigade

Little is known about the Shia Pakistani Zeinabiyoun Brigade, which has reportedly suffered 153 combat fatalities in Syria and three in Iraq. Hiding from the prying eyes of Pakistani Inter-Services Intelligence, this militia avoids the limelight. According to a Fars News Agency background article from July 24, 2016, this militia was formed not so much because of the civil war in Syria, but in the wake of systematic persecution of the Shia minority in Pakistan.
The July 23, 2016, issue of Panjereh weekly, which is no longer available to the public but was posted online by Martyr Rahimi International Institute on March 3, 2017, expanded on the Fars News report. In an interview, a man called Abbas, reportedly the chief Zeinabiyoun commander Seyed Abbas Mousavi, claimed that Pakistani Shia have been in touch with the IRGC Quds Force “for almost fifteen years.” That puts the beginning of the relationship around the time of the 2001 U.S.-led invasion of Afghanistan and the collapse of Taliban rule. Abbas further claimed that the Pakistani Shia wrote a letter to Supreme Leader Ali Khamenei asking for his opinion concerning their participation in the war in Syria, to which Khamenei orally responded: “Whoever is capable of performing duty, should do it to the best of his ability.”
However, al-Mustafa University in Qom, Iran, seems to be the real recruiting ground for Pakistani Shia fighters. This author has identified several Shia Pakistani graduates from this particular university among the Zeinabiyoun fatalities in Syria.
That said, the relatively low number of Zeinabiyoun combat fatalities in Syria is an indicator of the small size of the militia in comparison with other Shia militias and its limited usefulness in Iran’s regional power projection.

Shia Iraqi Militias

The Islamic Republic’s support for Iraqi Shia militias dates back to the 1979 revolution and Tehran’s creation of the Badr Corps of the IRGC, composed of Iraqi refugees and prisoners of war. Ever since the 2003 U.S.-led invasion of Iraq, Tehran has ostensibly sought to encourage Iraqi Shia unity, but Iran simultaneously encourages and contributes to the formation of numerous Shia militia groups in Iraq.
While most of these armed groups are now formally organized under the umbrella of the Popular Mobilization Forces (al-Hashd al-Shaabi), they have remained independent entities outside the control of the civilian government in Baghdad. The rivalry between Iraqi Shia may not necessarily be detrimental to Tehran’s agenda. Lack of unity between Iraqi Shia has provided the Islamic Republic with ample opportunities to shape Iraqi politics. This also makes Iran’s Qassem Suleimani a central player in Iraqi politics, and the authority to whom Iraqi Shia militiamen defer.
Apart from their significant casualties in Iraq—the real magnitude of which remains unclear—the Iraqi Shia seem to have suffered very few losses in Syria. The relatively low number suggests their combat participation in the Syrian civil war primarily serves political propaganda rather than military purposes. It not only communicates the message of transnational Shia solidarity under Tehran’s guidance, but also sends a message that the IRGC and its proxies can simultaneously engage in combat operations in two different theaters of war—Iraq and Syria—and have been doing so since 2015.

Iran’s Shia Foreign Legions Shape the Strategic Environment

Almost four decades after the establishment of the Islamic Republic, the regime in Tehran is facing the mixed results of its revolutionary activities.
On the one hand, the Shia militias that the regime patiently cultivated over the years have helped Iran’s allies project power by force, via the ballot box, or both, in fractured societies with dysfunctional governments. This is not just a burden-sharing arrangement reducing the number of Iranian combat fatalities in regional wars. It also brings Tehran’s allies into government offices and secures for the Islamic Republic an overland corridor connecting western Afghanistan in Central Asia, Iran, Iraq, and Syria to Lebanon on the shores of the Mediterranean.
Iran’s regional adversaries have only a limited ability to turn to radical Sunni militias to counter the Islamic Republic’s expansionism, given that many Sunni militants are intent on overthrowing Sunni Arab regimes, including Saudi Arabia. However, the combined forces of the Islamic Republic’s Shia foreign legions and the Russian Air Force seem to have prevailed, at least for the time being.
Yet, on the other hand, the repercussions of Iran’s regional adventures are a source of growing domestic resentment, provoking antiregime protests that target the Islamic Republic’s financial and military support to those same Shia militias. For the time being, the Islamic Republic seems to have suppressed the antigovernment protests, and there is no indication of the regime backing down from its regional ambitions or reducing the support it provides to its Shia foreign legions. This in turn is likely to ignite the next round of antiregime protests, and the very source of the Islamic Republic’s regional power may become a threat to its survival at home.
Ali Alfoneh is a nonresident senior fellow at the Rafik Hariri Center for the Middle East at the Atlantic Council.

Notes

1 The exact number of Shia foreign fighters killed in combat in Syria is not known. On March 6, 2017, Hojjat al-Eslam Seyyed Mohammad-Ali Shahidi Mahallati, the director of the Martyr’s Foundation, formally announced that 2,100 Shia foreign fighters had been killed in Syria. This number corresponds fairly well with numbers provided in this essay. “Tedad-e Shohada-ye Modafe-e Haram Elam Shod” [The number of martyred defenders of the shrine was announced], Mashregh News (Tehran) March 6, 2017, available in Persian at: goo.gl/tPbrBR (accessed January 15, 2018).








söndag, september 29, 2013

Iransk agent greps i Israel

 
Den belgiske medborgaren Alex Mans
greps den 11 september på Gen Gurion
Airport i Tel Aviv. Mans verkliga namn
är Ali Mansouri och han har skaffat sig
det belgiska passet genom att skilja
sig från sin iranska fru, gifta sig med en
belgiska och byta namn.
Ali Mansouri tillhör Pasdarans (Revolutions-
gardets) s k Al Qudsbrigad, som sysslar
med "särskilda operationer" mot Israel
och USA. Han har länge opererat
i Europa med Belgien som bas och
med sitt belgiska pass och namn
som maskering.
Nu sändes han till Israel för att
sätta upp en antal aktiebolag som skulle
fungera som täckmantel för iranska
underrättelse- och terroraktiviteter.
Israels skickliga säkerhetstjänst Shin Bet
spårade dock upp honom.
 

  

torsdag, juni 27, 2013

Sommarläsning: Irans underrättelsetjänst

 
Några timmars givande sommarläsning: En färsk
amerikansk kongressrapport om MOIS, Irans
kombinerade underrättelse- och säkerhetsjänst.

MOIS-report

Då MOIS är en av de stora aktörerna i dagens
underrättelsevärld och dessutom är aktiva i
Nordeuropa, finns det anledning att studera
organisationen.
Utgångspunkt för deras aktiviteter i bl a Danmark
och Sverige är sannolikt
 det stora Islamisches Zentrum 
i Hamburg. På IZH var senare presidenten Khatami mulla
redan på 70-talet. På IZH förvaras idag en viktig relik:
ett brev från Khomeini till Khatami där han betonar att
moskérna runt om i Europa har en central roll i
spridandet av den iranska islamismen.
***
Den marxistiska mojahedingruppen har samtidigt
publicerat en ny rapport om hur MOIS använder
desinformation i kampen mot sina ideologiska
motståndare inom och utanför Iran.
***
Det iranska säkerhetsministeriets utveckling från
statskuppen till idag:



 

onsdag, juni 19, 2013

"Moderat mulla" eller ulv i fårakläder

Så gav det s k valet Iran en ny president.
En engelsktalande mulla som ler hult och
utlovar avspänning och förhandlingar.
Den liberala pressen är alldeles till sig av
lycka. The Guardian skriver lyriskt att
Hassan Rowhani öppnat "hoppets
fönster". Time tror att "den ekonomiska
och diplomatiska isoleringens tid är förbi
för Iran".
Den exil-iranske journalisten Sohrab
Ahmari ger en mera realistisk bild i Wall
Street Journal: “This is what democracy
looks like in a theocratic dictatorship.
Iran's presidential campaign season
kicked off last month when an un-
elected body of 12 Islamic jurists
disqualified more than 600 candidates.
Women were automatically out; so
were Iranian Christians, Jews and even
Sunni Muslims.
The rest, including a former president,
were purged for possessing insufficient
revolutionary zeal.
Eight regime loyalists made it onto
the ballots. One emerged victorious
on Saturday.”
**
Michael J Totten varnar liberalerna för 
övertro på "den moderate Rowhani":
"But the problem with the word “moderate”
is that its meaning is entirely relative.
The Muslim Brotherhood is moderate
compared with Al Qaeda.
Bashar al-Assad is moderate compared with
Saddam Hussein.
Fidel Castro is moderate compared with Josef
Stalin.
General Franco was moderate compared with
Adolf Hitler.
But are the Muslim Brothers, Bashar al-Assad,
Fidel Castro, and Francisco Franco moderates
compared with Western political figures who
are labeled as moderates? No, no, no, and no.
It’s not even clear that Rowhani is a
moderate compared with Ali Khamenei,
the only comparison that actually
matters."
***
 
Atlas Shrugs granskar den nye presidenten
och finner inget "moderat" i hans förflutna.
* Rouhani has been involved in the Islamic
revolution since its murderous beginning.
He accompanied the Ayatollah Khomeini back
from Paris to Tehran and since then has held
a number of key security positions in a regime
which has killed and tortured hundreds of
thousands of people. Rouhani has called for
the execution of pro-democracy student pro-
testers whom he said should be crushed 
"mercilessly and monumentally"
* His most notable position was Chairman of
the Supreme National Security Council during
which time the Council helped mastermind
the 1994 bombing of the Jewish cultural
center in Buenos Aires, killing 85 people
(including many elderly Holocaust sur-
vivors).
Rouhanis son hatade förtryckarregimen
och begick självmord i protest mot den.
Han skrev i ett avskedsbrev till fadern:
"I hate your government, your lies, your
corruption, your religion,"
***
Det är viktigt att minnas att det fortfarande
är Ali Khamenei, Khomeinis arvtagare,
som styr Iran med hjälp av revolutions-
gardet Pasdaran. Presidenten är en
galjonsfigur för omvärlden...

onsdag, februari 13, 2013

Morsi sätter upp islamistiskt revolutionsgarde

 
President Morsi i Egypten litar inte på
landets säkerhetskrafter. Den amerikansk-
utbildade polisen och militären anses alldeles
för demokratisk och sekulär....
Istället har Morsi börjat bygga upp ett eget
Enligt mediarapporter från Gulfstaterna har
Samtidigt har Morsiregimen börjat rekrytera
stora mängder Hamasterrorister från Gaza
och salafister från de egyptiska storstäderna.
**
"The reports quoted unidentified Egyptian
security officials as saying that the Hamas
militiamen had been spotted in the Egyptian
border town of Rafah before they headed toward
Cairo, to shore up the Muslim Brotherhood regime
of Morsi, which Hamas may have feared was in
danger of collapse.
The officials claimed that the Hamas militiamen
had been deployed in a number of sensitive
locations in the Egyptian capital, including the
Al-Ittihadiyeh Presidential Palace, as part of a
plan to protect the Muslim Brotherhood regime.
Hamas, an offshoot of the Muslim Brotherhood
organization, is a staunch supporter of the Morsi
regime.
This week, a Gulf newspaper Akhbar Al-Khaleej
published what it described as "secret documents"
proving that Hamas, with the financial backing of
Qatar, had plans to send hundreds of militiamen
to Egypt to help Morsi's regime.
One of the classified documents, signed by Hamas's
 armed wing, Izaddin al-Kassam, talks about the
need to send "warriors to help our brothers in
Egypt who are facing attempts by the former
regime [of Hosni Mubarak] to return to power."
**
Finansiär bakom initiativet tycks vara den
bli ledare för de sunnimuslimska extremisterna
i regionen. Han är redan Hamas störste bidrags-
givare och vill nu bli Muslimska Brödraskapets
store välgörare i Egypten.
Men på Tahrirplatsen bränner den egyptiska
oppositionen qatariska flaggor. Dagens Mellan-
östern behöver inte fler islamistiska härskare... 

onsdag, oktober 17, 2012

Mullornas stormoské i Köpenhamn snart klar

Den första riktiga stormoskéen i Norden,
den iranskägda Imam Alimoskéen
Vibevej i Köpenhamn, är snart klar.
I Den Korte Avis påminner man idag
regeringen om ett löfte att presentera
alla fakta om finansieringen av den
iranska moskéen.  
Den nuvarande kyrkoministern Manu
Sareen sa förra året:
"Dengang sagde Manu Sareen om den iranske
moske på Vibevej: ” … Det er helt vildt, at man
som trossamfund kan modtage gaver uden,
der skal redegøres for det. … Da loven om
trossamfund i sin tid blev vedtaget, kunne man
ikke forudse, at vi ville få præstestyrets lange
arme ned i den danske muld.” (Kristeligt Dagblad
21.4, 2011)"
Nu är det bara tyst...
**
Initiativet vibevej25.dk har lagt upp en
hemsida med fakta och pressklipp om stor-
moskéen.
Se särskilt sidan om ägaren, stiftelsen Ahlul
Bayt.
Ni minns kanske att jag nyligen skrev om deras
nya TV-kanal till Europa
**
Här finns gott om material om Irans offensiv
mot Skandinavien: