Läget i Syrien just nu

Sedan Kalifatet (ISIS) förlorat sina sista baser i Syrien

tycks många skribener i gammelpressen inbilla sig att

situationen i landet är "lugn".

Se kartan nedan från välinformerade Institute for 

the Study of War. Den visar hur Assadregimen i stort

återtagit de tätbefolkade delarna av landet. I de stora 
ökenområdena i söder är huvudvägarna utsatta för 
angrepp av rebeller eller rena rövarband, men i 
övrigt tycks "Pax Assad" råda även där...


Kurdistan har stabiliserat sina gränser, 
medan turkiska armén ockuperat ett hörn 
i nordväst  bebott av turkiska stammar, 

Al Qaeda håller ett område kring staden Idlib 
och den ytterst diffusa SDF några små öar. 
Av kartan kan man förledas tro att SDF 
handlar om en enhetlig armé....

SDF består dock av de kurdiska trupperna (Peshmerga) 
förstärkta med USA- och Saudifinansierade legosoldater.
 Då de kurdiska soldaterna vägrar slåss utanför 
Kurdistan kan USA:s internationella allians bara 
hålla mindre icke-kurdiska områden med hjälp av 
legosoldater och kraftigt flygstöd från NATO.
 I praktiken har denna en gång så omskrutna allians
 upphört att fungera och egentligen borde 
Assads territorium på kartan utökas kraftigt.

Flera av Assads allierade agerar till synes helt fritt 

i landet:

Ryssland har såväl  marin- som flygbaser i Syrien,
men ingriper alltmera sällan i direkta strider;

iranska revolutionsgardet fortsätter att bygga ut sin

"Shia-halvmåne" från från Iran till Libanon och är 
ett ständigt irritationsmoment för Israel. 
Libanesiska Hezballah står för mycket av markstriderna 
tillsammans med Irans internationella shialegion.

De i Sverige numera ökända afghanska hazaras tycks 
utgöra basen i denna legion.

Ännu en "slutstrid" i Syrien....

När det väl händer något i Syrien går det ofta

mycket snabbt. I slutet av våren var Kalifatet

slutligen krossat. Några små jihadistfickor

i södra delen av landet (nära Damaskus

och utmed Golanhöjderna) stod i tur att

rensas. Några dagar fanns Ghouta i

mediernas strålkastarljus.

Och sedan var de jihadisterna "evakuerade".

 Under några veckor på försommaren var det

oklart om Assadregimen skulle kunna

avhysa de blandade jihadisterna från

Israels gräns vid Golan och samtidigt

förhindra Iran och Hezballah från att fylla

ut vaccumet....

Ingen i Mellanöstern tar ju FN-trupperna på

riktigt allvar. Något mera stabilt krävs om

de skall bli en hållbar vapenvila.

Men Assad lyckades med konststycket genom

både förhandlings- och militärhjälp från Ryssland.

Nu bevakar ryska militärpoliser kontrollzonen

och t o m den sista kalifatplutonen har

försvunnit.

Och Israel kan andas ut, för denna gången.
Det blev ingen väpnad konfrontation

med Iran.

Syriska Kurdistan har inlett förhandlingar

med Assad. Något som kan tänkas leda

till något slags erkänd autonomi.

Läget i gränstrakterna mot Turkiet (Afrin), där

både turkiska styrkor och en turkkontrollerad

milis samlas medan kurdiska trupper försöker

tränga bort dem, är milt sagt förvirrat.
Sannolikt arbetar flera utländska intressenter
med att "dämpa" Turkiet.

Nu förbereder Assad en offensiv ("slutstrid")

mot Idlibprovinsen, där de sista Al Qaeda-

grupperna förskansat sig. Vissa uppgifter

tyder på att Ryssland försöker förhandla

fram en "fredlig" reträtt för jihadisterna.

Problemet är nog bara varthän de ska

evakueras...

Så inom några månaders tid kan vi

måhända få se följande:

Att ca en fjärdedel av Syrien kontrolleras

av Kurdistan, drygt 70 % av Assadregimen

och en liten ficka ockuperas av Turkiet.

Och alla de minst trehundra väpnade

"oppositionsgrupperna", oavsett utländsk
sponsor, måste börja förhandla med
syriska regeringen om de inte vill
sopas bort på samma sätt som skett
med ISIS och Al Qaeda....

Och USA och Saudiarabien får bokföra

ännu ett misslyckande i Mellanöstern.

Irak/Syrien - iranska lydstater ?

Det var bara fyra år sedan en utbrytargrupp ur Al Qaeda

utropade det nya Kalifatet Irak/Syrien (ISIS).
Under en tid kontrollerade de upp till en tredjedel av
båda länderna med en befolkning på 6 till 8 miljoner.

Och nästan lika snabbt försvann de igen.

Efter slutstriderna i Aleppo, Mosul och Raqqa

fanns det egentligen ingenting kvar. Idag behärskar

ISIS bara några små områden i öknen mellan Syrien

och Irak. Däremot har man uppenbarligen kvar en

del terrorkapacitet i Europa. 

Tusentals terrorister har nu återvänt till Frankrike,

Tyskland, Storbritannien och Norden - och väntar på

nya uppdrag i sitt jihad.

Men vad sker då i Irak och Syrien?

Ja, den stora segraren efter Kalifatets sammanbrott

är uppenbarligen IRAN...

Regimerna i Irak och Syrien är i praktiken iranska

lydregimer. Libanon styrs av Hezballah, i praktiken

helägt av Iran (f ö liksom Hamas...).

Den Irankontrollerade Houthiregimen i Jemen

fungerar som en spjutspets mot Saudi.

Ryssland har ingått en strategisk allians med

Iran, liksom Turkiet.

Iran bygger vidare på sin korridor utmed den s k

Shia-halvmånen fram till Medelhavet.

Saudiarabien känner sig hotat och har t o m

börjat odla förbindelserna med Israel.

Muslimska Brödraskapets Qatar är visserligen
wahhabistiskt, men framförallt anti-Saudi. Och

 då är ju Iran en lämplig samarbetspartner.

Iran fortsätter också bygga upp den s k  

Internationella shialegionen.

Under ledning av Revolutionsgardet Pasdaran

rekryteras och utbildas tiotusentals unga shia-

muslimer från främst Libanon, Afghanistan, Irak

och Pakistan.

De fungerar framförallt som ett sätt för Iran att

minska antalet iranska stupade i de olika

konflikterna.

De 27.161 hazaras från Afghanistan/Iran som

flockats till Sverige är huvudsakligen shias som

försöker undvika tjänstgöring i denna inter-

nationella armé.

Förloraren är naturligtvis USA och deras numera

fåtaliga allierade (Saudi, Jordanien)

Det är inte bara Obamaregimens vanvettiga

försök att alliera sig med Muslimska Brödraskapet

som straffar sig. Försöken att köpa sig nya

allierade i Irak och diverse "oppositionsgrupper"

i Syrien har i stort sett havererat.

Det enda positiva är att både syriska och irakiska

Kurdistan överlevt och stärkts till lokala makt-
faktorer, som drar till sig alla religiösa och etniska
smågrupper.

Tyvärr hatar den PKK-styrda syriska Kurdistans och
den traditionalistiska irakiska Kurdistans ledare varandra 
och vägrar samarbeta, vilket ju skadar Kurdistans sak.

Stater med lite överlevnadsinstinkt (t ex Egypten

och Israel) förbättrar sina relationer med Putins

regim. USA:s intresse för Mellanöstern är uppen-

barligen minskande.

Vad kan man förvänta sig på några års sikt
i Irak/Syrien ?

Assadregimen kommer att ytterligare stärka sin

makt och efterhand kontrollera hela Syrien utom

Kurdistan och ett bälte utmed turkiska gränsen.

Centralregeringen kommer fortsatt att vara svag och

istället arbetar man genom att sluta allianser med

de lokala makthavarna i form av klanhövdingar och

olika religiösa och etniska miliser. De miliser som

skapats av USA/EU/Saudiarabien som något slags
opposition köps efterhand upp av regeringen.

För Assads lilla minoritetsgrupp alawiterna är detta
också en långsiktig överlevnadsstrategi. Bara genom
allianser med större grupper kan man garantera sin
fortsatta makt (eller ens sin fysiska överlevnad).

En intressant test på vilken kontroll Assad verkligen

utövar blir om han lyckas förbjuda Iran/Hezballah att

ta över den säkerhetszon utmed Golan där Israel

absolut förbjudit iranskt inflytande.

Visar det sig att Pasdaran eller någon av deras
lydtrupper ändå marscherar in i zonen är risken
stor för ett regionalt krig.

I Irak vann milisledaren al-Sadr överraskande valet
nyligen, medan de flesta korrupta politiker som USA
satsat på sveptes bort.  Den stora frågan är om al-
Sadr vågar visa någon självständighet gentemot
sina iranska finansiärer eller om han blir ännu en
i raden av irakiska mutkolvar.
Landet är fortsatt oroligt och kontrolleras av stam-
hövdingarnas privatarméer och iranska shiamiliser.
Kalifatet är krossat, men några stamarméer som
varit allierade med ISIS finns kvar.

Kurdistan arbetar långsiktigt för självständighet, men
vägen dit är lång.
De överlevande kristna och yazidiska smågrupperna
inser att deras överlevnadsmöjlighet finns i Kurdistan.