Kalifen al-Baghdadi, diktator i det f d Kalifatet Islamiska Staten
i Irak-Syrien, begick självmord när amerikanska special-
styrkor spårat upp honom i hans sista gömställe i
enklaven Idlib i Syrien.
NYT berättar om hans sista stund:
(SVT) Räden som påstås ha dödat IS-ledaren
Abu Bakr al-Baghdadi planerades under en lång tid. Det avgörande tipset
om var han befann sig kom från en av terrorledarens fruar och en
IS-kurir som greps av amerikanska soldater i somras.
Det
är New York Times som tecknar det dramatiska förloppet, efter att ha
talat med flera olika militärkällor. En av al-Baghdadis fruar och en
IS-kurir som greps i somras ska ha avslöjat den plats i nordvästra
Syrien där amerikanska Delta Force gjorde sin räd under natten till
söndagen. CIA samarbetade sedan med kurdiska och irakiska källor för att
kunna fastställa den exakta platsen där al-Baghdadi befann sig. Det
var överraskande nog i en by som ligger mitt i ett område där
rivaliserande terrorgrupper styr, något som försvårade operationen.
Enligt NY Times ska operationen också ha riskerats av att Trump drog
tillbaka de amerikanska trupperna från Syrien i början av oktober. Även
efter det ska särskilt de kurdiska källorna ha varit till stor hjälp med
planerna av räden.
Soldaterna sprängde sig in genom vägg
När
källor tipsade om att terrorledaren var på väg att förflytta sig blev
det bråttom. Majoriteten av kommandosoldaterna i insatsstyrkan Delta
Force lyfte från en bas utanför Erbil i Irak vid midnatt lokal tid. I
åtta helikoptrar flög man lågt och i hög hastighet mot al-Baghdadis
läger. De korsade den syriska gränsen i en 70 minuter lång livsfarlig
flygning där de blev beskjutna från marken. Innan de landade i
Barisha-området, norr om staden Idlib, sköt de mot byggnaderna för att
kunna landa. Samtidigt som helikoptrarna besköt från luften, tog sig
insatssoldaterna fram mot en av byggnaderna och sprängde sig in genom en
vägg då de befarade att dörren var minerad.
Sprang in i tunnel
Omedelbart
mötte de motstånd från flera beväpnade terrorister som amerikanerna
dödade eller tillfångatog. När eldstriden började sprang al-Bagdhadi ned
i en tunnel tillsammans med tre av sina barn, berättade Trump under
söndagen. Kommandosoldaterna befarade att han hade en självmordsväst och
skickade in en militärhund i tunneln. Då sprängde terrorledaren sig
själv och barnen. Även två av hans fruar, som bar odetonerade
självmordsvästar, dog i explosionen. 11 barn som befann sig i huset
lyckades dock räddas av soldaterna. Hunden skadades i operationen,
uppgav Trump.
Dna-prov
På plats tog soldaterna dna-prov på
terrorledarens kropp för att kunna säkerhetsställa hans identitet, ett
svårt jobb då tunneln kollapsade i explosionen. Man beslagtog också
viktig information och underrättelser. Soldaterna rensade systematiskt
alla byggnader och lämnade sedan området samma väg som de kommit. När
alla satt sig i säkerhet bombade amerikanska attackplan sönder alla
byggnader, för att undvika att ett nytt terrornäste skulle bildas på
platsen. Sammantaget tog insatsen på plats två timmar. Fyra timmar
efter att helikoptrarna hade lämnat platsen twittrade Trump ”Något
väldigt stort har just hänt!”.
Israel presenterade i veckan en ny fem-årsplan för försvaret med kodnamnet Momentum.
Dess huvudsyfte är att avvärja det iranska hotet mot Israel. Ett hot både från iranska trupper i Syrien och deras islamistiska hjälptrupper Hezballah och Hamas.
Israels strategiska utmaning ligger idag i norra delen av landet, citerades generalstabschefen i medierna.
**
With Iranian-backed Islamic terror groups threatening the Jewish state on both its southern and northern borders, the IDF released a new plan to confront efforts to attack Israel.
The IDF unveiled its new five-year plan of operations, with IDF Chief of Staff Lt. Gen. Aviv Kochavi stressing that Israel’s primary strategic threat remains Iranian entrenchment near its borders and its efforts to develop precision missiles with which to attack the Jewish state.
Kochavi added, “At the heart of [security threats to Israel is] the entrenchment of Iranian and other forces in Syria and the precision missile project. In both situations, this is an Iranian-led effort, using the territory of countries with extremely weak governments,” reported Ynet.
In his comments, Kochavi also referred to activities by both the Hamas terror group in Gaza and the Iranian proxy Hezbollah in Lebanon.
With regard to Lebanon, Kochavi commented that Hezbollah holds the country hostage and dictates its “security policy.”
Key features of the new operational plan, code-named “Momentum,” include massive investments in the IDF’s military capabilities, such as beefing up Israel’s mid-sized drone fleet, acquiring large numbers of precision-guided missiles from the U.S., and obtaining more air defense batteries, reported Times of Israel.
Under the plan, IDF training exercises will shift focus to urban combat, as opposed to open fields, which are the traditional venues for military exercises. These drills will simulate fighting in cities and towns, according to the Times, where the IDF believes future conflicts could take place. While the plan officially goes into effect at the beginning of 2020, the Finance Ministry had yet to approve expenditures to pay for the costly initiative. The spending required for the Momentum Plan represents a significant increase compared to the IDF’s previous five-year strategy, the Gideon Plan. The underlying philosophy driving the Momentum Plan is that Israel must decisively gain victory in any future conflict as rapidly as possible to prevent Hezbollah from launching a large-scale strike on the Jewish state. On a practical level, this means being able to strike targets immediately to take out weapons and military assets that could be used to harm Israelis.
*****
Det har synts allt tydligare tecken på en iransk uppladdning de senaste månaderna:
Israel avvärjde en iransk attack från Syrian med explosiva drönare för två månader sedan.
En stor iransk bas på syriskt territorium slogs ut.
I dag är en historisk dag. Det är tio år sedan Expressen publicerade Jan Guillous erkännande om att han varit KGB-agent. Tio år. Så länge sedan och ändå så nära i tid.
Vi väcktes av att telefonerna ringde klockan sju. Den braskande rubriken …
”EXPRESSEN AVSLÖJAR GUILLOU HEMLIG SOVJETAGENT Tog emot pengar av KGB”
… hade fått alla redaktioner på tå. Nu skulle ”alla” ha en kommentar.
Vad betydde Jan Guillous erkännande – egentligen? Min man, Gunnar
Ekberg, var en av många journalisterna sökte.
Expressens löpsedel lördagen den 24 oktober 2009 så som den hänger på vår kontorsdörr sedan dess.
I augusti hade Gunnar Ekbergs memoarer De ska ju
ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst (Fischer & co)
släppts. Samtidigt släpptes Guillous så kallade yrkesmemoarer. Just här,
i augusti-september möttes Guillous alster av hyllningar, medan
recensenterna företrädesvis var tveksamma till min mans bok, i huvudsak
med förbehållet att man ju faktiskt inte kunde veta vad som faktiskt var
sant eller inte.
Två grävande journalister kan ha läst Gunnar Ekbergs memoarer. Eller så var de redan KGB-scoopet på spåret. Om Micke Ölander och Mikael Hylin kom till sidorna 390-391 hade de i alla fall kunnat läsa att Gunnar Ekberg efter IB-affären blivit uppringd av journalisten Arne Lemberg. De träffades på en krog på Adelgatan i Malmö och där berättade Lemberg och att Jan Guillou haft möten med en man som hette Jevgenij Gergel på Tennstopet på 1960-talet. Gunnar Ekberg visste mycket väl vem Gergel var – en KGB-agent!
I Gunnar Ekbergs bok stod
vad faktiskt var känt i vissa kretsar. Att Säpo spanat mot Gergel, att
Säpo spanat mot Gergel när han haft möte med Jan Guillou och Arne
Lemberg, att Arne Lemberg visste att Jan Guillou utfört hemliga uppdrag
åt ryssen samt inte minst att Gunnar Ekberg slussat Arne Lemberg vidare
så att han både träffat Firman (IB) och Säpo som också fick höra vad
Arne Lemberg visste om Jan Guillou och Gergel.
Expressenjournalisterna vände sig i alla fall
till Riksarkivet, som relativt nyligen fått ofantliga mängder avställda
Säpoakter i sitt knä. Detta hör till historien, för att man ska förstå
den. Statsminister Göran Persson hade ett par år tidigare fått för sig
att man absolut måste avhemliga saker som hänt under andra världskriget.
Vips över en natt gick vi från upp till 70 års sekretess till sisådär
50 års sekretess. Säpo dumpade så mycket de kunde på Riksarkivet, som
därefter vadade i ansökningar.
Detta bör man ha med sig, för
just detta år lämnades material ut från Riksarkivet som aldrig, enligt
lag, skulle ha lämnats ut vid den här tidpunkten. TV4 fick alldeles för mycket om Ströberg.
Expressen fick ut alldeles för mycket om Arne Lemberg, Gergel med
flera. Jag är tacksam för detta utlämnade, men det blev tyvärr
konsekvenser för tjänstemannen och för den fortsatta
sekretessgranskningen. Själv nekades jag efter Ströberg och Guillous
KGB-affär se dokument med motiveringen att jag skulle överklaga så
Riksarkivet fick prejudicerande fall.
De sötebrödsdagar
journalister och forskare haft under några år var över. Tjänstemäns
rädsla för att göra fel tog absurda former vid sekretessgranskning. Till
och med pressmeddelanden som bevisligen hamnat på redaktioners bord på
1960-talet ströks över med tjock svart penna före utlämnanden.
Expressenjournalisterna hade i alla fall tur. De
satt nu med mängder av sidor som berörde KGB-agenten Gergel och Jan
Guillou. Men det räckte inte för en publicering. De behövde Jan Guillous
kommentarer till det hela. Den som skickades fram var kriminalreportern
Micke Ölander, som lade fram valda delar från Riksarkivet.
På
dagen för tio år sedan satt jag och häpnade, för videosekvenser från
konfrontationen var närmast chockerande. Den annars så självsäkre och
offensive Jan Guillou var som förbytt. Min första tanke var att han var
som ett lamm på väg till slakten. Jan Guillou babblade som bara den.
Berättade om kritmarkeringar han gjort i en telefonkiosk på Sveavägen.
Det var en hemlig signal när han ville träffa Gergel. Jan Guillou
berättade att han gjort uppdrag åt Gergel och fått pengar för det och
hade skrivit på ett kvitto.
Det där kvittot är inte
oviktigt. Tvärtom. Vi som forskar på underrättelse- och
säkerhetstjänsterna är alltid intressserade av östs kvittenser. Kvittot
är ett bevis som håller i domstol för att kunna påstå att någon varit
hemlig agent för den ena eller andra östtjänsten.
Senare skulle Jan Guillou göra en anmälan till Allmänhetens Pressombudsman (PO) där
han felaktigt påstod att Expressen kallat honom ”spion”. I verkligheten
var Expressen strikt och använde bara ordet ”agent”, vilket gjorde att
de friades. Micke Ölander och Mikael Hylin fick Guldspaden för sitt gräv
utan mera ett ytterst skickligt hanterande psykologiskt. Utan Jan
Guillous pladdrande och erkännande hade det inte blivit någon KGB-affär.
Jan Guillous KGB-affär är historiskt mycket
viktig. Före KGB-affären hade han en stark plattform i media där han
basunerade ut att Säpo var dumma därför att de jagade kollektivet
palestinier alternativt kollektivet muslimer, som var oskyldiga. De som
hade en annan uppfattning om hur Säpo jobbade, till exempel terrorforskaren Magnus Ranstorp, hoppade han ständigt på.
Denna
kader av anti-Säpo-aktivister från vänsterkanten var vid den här tiden
inte obetydliga. Samma år som KGB-affären hade den numera berömda Rosengårdsrapporten
lagts fram, närmre bestämt i januari 2009. Rapporten berättade om
islamistisk radikalisering på Rosengård, något som i dag inte är
ifrågasatt. Men där och då i januari 2009 möttes rapporten av just denna
anti-Säpo-aktivist-falang som attackerade författarna. Enskilda
journalister stod bakom attackerna, men främst attackerades den från
aktivisthåll inom forskningen.
Snabbt spreds bilden av att Rosengårdsrapporten inte gick att lita
på. I dag står det klart att det kunde man visst det. Det talas öppet om
de tio förlorade åren då vi i Sverige inte gjorde någonting för den
utveckling som rapporten varnade om – radikaliseringen i ett av många
mångmiljonprogram.
Avslöjandet att Jan Guillou haft ett
KGB-förflutet är historiskt och viktigt. I ett enda slag gick Jan
Guillou från att vara den som i media ständigt och jämnt fick uttala sig
som expert på allt och inget och i synnerhet om svensk politik och
underrättelse- och säkerhetstjänstfrågor till att aldrig ens få en
fråga. Han gick från mängder av intervjuer med välvilligt nickande
svenska journalister till att plötsligt möta en mängd kritiska frågor.
Plötsligt blev det okey att granska vad Jan Guillou hade sagt. Den
Guillouska maktsfären var bruten. Det välkomnade jag.
Den
aktivistiska kadern som vill begränsa Säpos uppdrag att skydda
demokratin finns fortfarande. Men de har blivit allt tystare, tack vare
KGB-affären. Bit för bit har den luft de fått under vingarna begränsats
allt mer. KGB-affären var inte bara en milstolpe som lockade till fler
grävanden om Jan Guillou. Den var början till slutet för aktivisternas
kampanjer om att Säpo jagade muslimer som grupp i mångmiljonprogrammen.
Spiken i kistan var bland annat avslöjandet att Osama Krayem från
mångmiljonprogrammet Rosengård varit inblandad i terrordåden i Bryssel
och Paris 2016. Nu blev det onekligen lite svårt att påstå att
Rosengårdsrapporten varit ett sammelsurium. Journalister och allmänhet
hade redan kunskap om att IS begick förfärliga brott mot människor. De
halshögg folk och filmade det. Nu skulle ju dessa ”IS-resenärer” kanske
komma hem till Sverige. Terrordåden i Stockholm 2010 (det misslyckade)
och 2017 gjorde att många upplevde att hotet kom nära och blev verkligt.
Påståenden om att Säpo urskiljningslöst jagar
vissa religiösa grupper eller befolkningsgrupper har för de allra flesta
plötsligt blivit fullständigt befängt. Guillou bjäbbar fortfarande om
just detta, men få tar honom på allvar.
Det tycks ha varit en ren slump att västerländska underrättelse-
källor 2012 upptäckte att tre hittills topphemliga GRU-enheter
tilldelats utmärkelser för "särskilda militära insatser" och
generösa ekonomiska belöningar:
Enhet 99450 dök upp igen som huvudansvariga för
ockupationen av Krim och östra Ukraina.
Enhet 74455 utpekades nyligen som ansvarigt för cyber--
attacker mot amerikanska valrörelser.
Enhet 29155 framstår som något slags "super-Spetznaz",
bemannad av erfarna officerare från olika specialtrupper,
som opererar mot Västerlandet..
A retired G.R.U. officer with knowledge of Unit 29155 said that it specialized in preparing for “diversionary” missions, “in groups or individually — bombings, murders, anything.”
“They were serious guys who served there,” the retired officer said.
“They were officers who worked undercover and as international agents.”
First came a
destabilization campaign in Moldova, followed by the poisoning of an
arms dealer in Bulgaria and then a thwarted coup in Montenegro. Last
year, there was an attempt to assassinate a former Russian spy
in Britain using a nerve agent. Though the operations bore the
fingerprints of Russia’s intelligence services, the authorities
initially saw them as isolated, unconnected attacks.
Western
security officials have now concluded that these operations, and
potentially many others, are part of a coordinated and ongoing campaign
to destabilize Europe, executed by an elite unit inside the Russian
intelligence system skilled in subversion, sabotage and assassination.
The
group, known as Unit 29155, has operated for at least a decade, yet
Western officials only recently discovered it. Intelligence officials in
four Western countries say it is unclear how often the unit is
mobilized and warn that it is impossible to know when and where its
operatives will strike.
The purpose of
Unit 29155, which has not been previously reported, underscores the
degree to which the Russian president, Vladimir V. Putin, is actively fighting the West
with his brand of so-called hybrid warfare — a blend of propaganda,
hacking attacks and disinformation — as well as open military
confrontation.
“I
think we had forgotten how organically ruthless the Russians could be,”
said Peter Zwack, a retired military intelligence officer and former
defense attaché at the United States Embassy in Moscow, who said he was
not aware of the unit’s existence.
In a
text message, Dmitri S. Peskov, Mr. Putin’s spokesman, directed
questions about the unit to the Russian Defense Ministry. The ministry
did not respond to requests for comment.
Hidden
behind concrete walls at the headquarters of the 161st Special Purpose
Specialist Training Center in eastern Moscow, the unit sits within the
command hierarchy of the Russian military intelligence agency, widely known as the G.R.U.
Though
much about G.R.U. operations remains a mystery, Western intelligence
agencies have begun to get a clearer picture of its underlying
architecture. In the months before the 2016 presidential election,
American officials say two G.R.U. cyber units, known as 26165 and 74455,
hacked into the servers of the Democratic National Committee and the
Clinton campaign, and then published embarrassing internal
communications.
Last year, Robert S. Mueller III, the special counsel overseeing the inquiry into Russian interference in the 2016 elections, indicted more than a dozen officers
from those units, though all still remain at large. The hacking teams
mostly operate from Moscow, thousands of miles from their targets.
By
contrast, officers from Unit 29155 travel to and from European
countries. Some are decorated veterans of Russia’s bloodiest wars,
including in Afghanistan, Chechnya and Ukraine. Its operations are so
secret, according to assessments by Western intelligence services, that
the unit’s existence is most likely unknown even to other G.R.U.
operatives.
The unit appears to be a
tight-knit community. A photograph taken in 2017 shows the unit’s
commander, Maj. Gen. Andrei V. Averyanov, at his daughter’s wedding in a
gray suit and bow tie. He is posing with Col. Anatoly V. Chepiga, one
of two officers indicted in Britain over the poisoning of a former spy,
Sergei V. Skripal.
But
officials began to grasp the unit’s specific agenda of disruption only
after the March 2018 poisoning of Mr. Skripal, a former G.R.U. officer
who had betrayed Russia by spying for the British. Mr. Skripal and his
daughter, Yulia, fell grievously ill after exposure to a highly toxic nerve agent, but survived.
(Three other people were sickened, including a police officer and a man who found a small bottle that British officials believe was used to carry the nerve agent and gave it to his girlfriend. The girlfriend, Dawn Sturgess, died after spraying the nerve agent on her skin, mistaking the bottle for perfume.)
The
poisoning led to a geopolitical standoff, with more than 20 nations,
including the United States, expelling 150 Russian diplomats in a show
of solidarity with Britain.
Ultimately,
the British authorities exposed two suspects, who had traveled under
aliases but were later identified by the investigative site Bellingcat
as Colonel Chepiga and Alexander Mishkin. Six months after the
poisoning, British prosecutors charged both men with transporting the nerve agent to Mr. Skripal’s home in Salisbury, England, and smearing it on his front door.
But the operation was more complex than officials revealed at the time.
Exactly
a year before the poisoning, three Unit 29155 operatives traveled to
Britain, possibly for a practice run, two European officials said. One
was Mr. Mishkin. A second man used the alias Sergei Pavlov. Intelligence
officials believe the third operative, who used the alias Sergei
Fedotov, oversaw the mission.
Soon,
officials established that two of these officers — the men using the
names Fedotov and Pavlov — had been part of a team that attempted to poison the Bulgarian arms dealerEmilian Gebrev
in 2015. (The other operatives, also known only by their aliases,
according to European intelligence officials, were Ivan Lebedev, Nikolai
Kononikhin, Alexey Nikitin and Danil Stepanov.)
The team would twice try to kill Mr. Gebrev, once in Sofia, the capital, and again a month later at his home on the Black Sea.
Speaking
to reporters in February at the Munich Security Conference, Alex
Younger, the chief of MI6, Britain’s foreign intelligence service, spoke
out against the growing Russian threat and hinted at coordination,
without mentioning a specific unit.
“You
can see there is a concerted program of activity — and, yes, it does
often involve the same people,” Mr. Younger said, pointing specifically
to the Skripal poisoning and the Montenegro coup attempt. He added: “We
assess there is a standing threat from the G.R.U. and the other Russian
intelligence services and that very little is off limits.”
The Kremlin sees Russia as being at war with a Western liberal order that it views as an existential threat.
At a ceremony in November
for the G.R.U.’s centenary, Mr. Putin stood beneath a glowing backdrop
of the agency’s logo — a red carnation and an exploding grenade — and
described it as “legendary.” A former intelligence officer himself, Mr.
Putin drew a direct line between the Red Army spies who helped defeat
the Nazis in World War II and officers of the G.R.U., whose “unique
capabilities” are now deployed against a different kind of enemy.
“Unfortunately,
the potential for conflict is on the rise in the world,” Mr. Putin said
during the ceremony. “Provocations and outright lies are being used and
attempts are being made to disrupt strategic parity.”
Unit 29155 is not the only group authorized to carry out such operations, officials said. The British authorities have attributedMr. Litvinenko’s killing to the Federal Security Service, the intelligence agency once headed by Mr. Putin that often competes with the G.R.U.
Although
little is known about Unit 29155 itself, there are clues in public
Russian records that suggest links to the Kremlin’s broader hybrid
strategy.
A 2012 directive from the
Russian Defense Ministry assigned bonuses to three units for “special
achievements in military service.” One was Unit 29155. Another was Unit
74455, which was involved in the 2016 election interference. The third
was Unit 99450, whose officers are believed to have been involved in the
annexation of the Crimean Peninsula in 2014.
A
retired G.R.U. officer with knowledge of Unit 29155 said that it
specialized in preparing for “diversionary” missions, “in groups or
individually — bombings, murders, anything.”
“They
were serious guys who served there,” the retired officer said. “They
were officers who worked undercover and as international agents.”
Photographs
of the unit’s dilapidated former headquarters, which has since been
abandoned, show myriad gun racks with labels for an assortment of
weapons, including Belgian FN-30 sniper rifles, German G3A3s, Austrian
Steyr AUGs and American M16s. There was also a form outlining a training
regimen, including exercises for hand-to-hand combat. The retired
G.R.U. officer confirmed the authenticity of the photographs, which were
published by a Russian blogger.
The
current commander, General Averyanov, graduated in 1988 from the
Tashkent Military Academy in what was then the Soviet Republic of
Uzbekistan. It is likely that he would have fought in both the first and
second Chechen wars, and he was awarded a Hero of Russia medal, the
country’s highest honor, in January 2015. The two officers charged with
the Skripal poisoning also received the same award.
Though
an elite force, the unit appears to operate on a shoestring budget.
According to Russian records, General Averyanov lives in a run-down
Soviet-era building a few blocks from the unit’s headquarters and drives
a 1996 VAZ 21053, a rattletrap Russia-made sedan. Operatives often
share cheap accommodation to economize while on the road. British
investigators say the suspects in the Skripal poisoning stayed in a
low-cost hotel in Bow, a downtrodden neighborhood in East London.
But
European security officials are also perplexed by the apparent
sloppiness in the unit’s operations. Mr. Skripal survived the
assassination attempt, as did Mr. Gebrev, the Bulgarian arms dealer. The
attempted coup in Montenegro drew an enormous amount of attention, but
ultimately failed. A year later, Montenegro joined NATO. It is possible,
security officials say, that they have yet to discover other, more
successful operations.
It is difficult to know if the messiness has bothered the Kremlin. Perhaps, intelligence experts say, it is part of the Point.
“That
kind of intelligence operation has become part of the psychological
warfare,” said Eerik-Niiles Kross, a former intelligence chief in
Estonia. “It’s not that they have become that much more aggressive. They
want to be felt. It’s part of the game.”
Misshandlades och stenades till döds av jihadister. Khalaf var även aktiv som kurdisk diplomat.
Hon och åtta andra offer fick idag en militärbegraving
i Rojava (syriska Kurdistan).
****
Detta reportage på fransk TV ger en hygglig bild av det
tämligen lilla område mellan turkiska gränsen och floden Eufrat där kriget utkämpas.
**** Turkiets diktator höll ett nytt tal till sina anhängare, där han hotade Västerlandet om de inte som tidigare dansar efter hans pipa. Om vi inte lyder honom ska han liksom 2015 öppna slussportarna och översvämma Europa med miljoner islamistiska asylsökare...
Samtidigt hotar han med att "ta emot" tusentals terrorister som idag sitter fängslade i Kurdistan. Så Sverige kan snart räkna med att jihadister från Syrien återigen härjar i Bergsjön, Husby och Rosengård. Något att tänka på för Muslimska Brödraskapets supporterklubb i svenska regeringen...
allt tydligare som en folkskygg knäppgök, som levde
i en fantasivärld vid sin dator. Han var arbetslös, hade ett lättare psykiskt handikapp och var uppväxt i en nedlagd östtysk gruvort. Det finns inget som knyter honom till någon politisk grupp.
hemmagjorda vapen (bl a ett svärd...), tappade patroner och lyckades inte få sina bomber att explodera. Hans två dödsoffer var båda etniskt tyska och utan någon som helst
anknytning till synagogan:
En kvinnlig sjukpensionär som varit och handlat och en ung byggnadsmålare, som åt en kebab under sin lunchpaus.
En av de 80 judarna som överlevde attacken inne i
synagogan berättar på israelisk TV. Deras räddning blev en bastant träport, som terroristen inte lyckades forcera...
Judiska nyhetsbyrån JTA kommenterar det unika i att gärningsmannen INTE var islamist, som alla andra antisemitiska terrorister i Europa....
Ni hör här IDF:s chefskantor sjunga den tusenåriga bönen
Kol Nidre:
*** Samtidigt kommer oroväckande uppgifter om en väpnad attack på synagogan i Halle i östra Tyskland.
Enligt uppgift har två personer mördats vid attacken. En gärningsman har gripits, flera befinner sig på flykt undan ett stort polisuppbåd. Det har skjutits med automatvapen och kastats handgranater.
Terroristen Stephan Baillet i Halle var uppenbarligen en nazistisk "ensamvarg". En 27-åring som utrustad med automatgevär och handgranater gick till angrepp mot stadens synagoga på själva Yom Kippur. Liksom terroristen på Nya Zealand var han försedd med filmkamera på sin hjälm och filmade hela sitt dåd. Hans förvirrade mumlande under attacken ger ingen förklaring till dådet.
Stephan Baillet hann mörda två människor innan han greps av polisen. Han försökte ta sig in i synagogan, där ett åttiotal judar firade gudstjänst.
Synagogans vakter barrikaderade dock porten. Trots att han både försökte skjuta sönder och spränga porten kom han inte in. På polisstationen i Halle kunde polisen se hela förloppet på bevakningskameran, men kom inte till platsen förrän tio minuter senare. Terroristen greps i en liten by utanför staden en halvtimme senare.
**** UPDATE 2: En av Flashbacks läsare orkar se Baillets 35 minuter långa film och ger ett referat av den klantiga och förvirrade handlingen (trots tragiken i morden frestas man kalla Baillets terrordåd tragikomiskt):
En 27-årig tysk man från Sachsen-Anhalt vid namn Stephan Balliet spelar
in en film där han presenterar sig och på knagglig engelska förklarar
att han tror att förintelsen aldrig ägde rum och att feminismen är roten
till det minskade barnafödandet (bland europeer?) och att dem ansvariga
för detta är judarna.
Han packar bilen full med hemmagjorda "bomber" och diverse vapen. En
gammal automatpistol, en vanlig pickadoll samt ett hemmagjort
hagelgevär. Sedan påbörjar han en live-sändning och styr kosan mot den
lokala Synagogan. I filmen hörs han kaxigt skratta att "they don't
expect a thing"
Väl på plats går Stephen ut ur bilen och fram till första bästa dörr på
synagogan. Den är låst. Han svär, går till en port brevid, prövar sin
lycka där, men även den är låst. Han passar på att lobba en hemmagjord
bomb över muren. Därefter sätter han en bomb i glipan i porten. Den gör
ingen effekt.
En kvinna kommer förbipasserande och reagerar på ljudet. När hon gått
förbi skjuter Stephen helt sonika ihjäl henne med automateld i ryggen.
Hon faller pladask ner på marken bredvid hans bil.
Stephen börjar vid det här laget bli stressad. Han flåsar högt och
småsvär. Han försöker ta ut saker ur bilen och en dator far ner i
backen, han tycks tappa saker och verkar väldigt disorienterad. Han
skjuter sitt offer med ett tiotal skott till och lyckas samtidigt skjuta
punktering på sin bil.
Han lobbar ytterligare nån granat över muren. Går till andra sidan av
byggnaden, provar en dörr som öppnas, men som bara leder in till en
innergård utan access till synagogan. Han går tillbaka till den första
dörren. Skjuter några salvor med hagelbrakaren mot låset, men inget
händer. Han tappar flera patroner under tiden.
Han tycks bestämma sig för att ge upp, går tillbaka mot bilen, där en
man har stannat för att se till den döda kvinnan. Stephen höjer vapnet
för att skjuta, men det klickar. Gång på gång. Mannen sätter sig lugnt i
sin bil och kör därifrån.
Stephen går för att sätta sig i sin bil, men hans offer ligger i vägen
och han har svårt att öppna dörren. När han väl kör ifrån synagogan ber
han sin publik om ursäkt och säger sig ha misslyckats "like the loser I
am". Han kör ett par hundra meter, stannar i en korsning. Går över
korsningen mot ett kebabhak och lobbar en av sina smällare. Tycks inte
ha någon effekt. Han öppnar lite random automateld mot en stackars
målare/byggarbetare som är där för att luncha och som flyr in i lokalen
och gömmer sig bakom ett par kylskåp. Han gråter och ber för sitt liv
medan han väntar på att Stephen laddar om. Det tar sin lilla stund. Han
tappar fortfarande ammunition och magasin huller om buller. Offret blir
skjuten mitt i sitt sista "Nein"
Stephen är upprörd. Går över vägen i trafiken tillbaka till bilen.
Hämtar ett annat vapen. Skjuter lite random mot ännu en förbipasserande
som flyr, går tillbaka till bilen igen, sätter sig och ber återigen om
ursäkt och att hans automatvapen är "shit man" och att det hela var en
"dum idé" och vidare nåt med "you may laugh beacause I'm fucking
autrocious". Han kör bilen till mitten av vägen.
Han har ingen koll på sina grejer. Hittar först inte sitt vapen, går ur
bilen, tappar patroner och skjuter återigen lite random mot
förbipasserande. Springer gatan upp och skjuter. Går in på kebabhaket
igen(!) och skjuter sitt offer (som fortfarande tycks vara vid liv) med
ytterligare tre skott. Manuell omladdning mellan varje.
Går tillbaka till bilen, mumlar nåt om värdelösa improviserade vapen(?),
ser polisen längre fram på gatan stannar och beskjuter dem på ca hundra
meters avstånd med den hemmagjorda hagelbrakaren. Försöker även kasta
en bomb, men tycks misslyckas.
Polisen besvarar elden och han verkar bli träffad. Han flyr därifrån i
bilen, mumlar för sig själv och stönar i smärta/ångest och förklarar med
ett rejält ångestfyllt face för sin publik att det var hans "action"
och att han kommer göra sig av med telefonen. Telefonen kastas ut och
filmar en klarblå himmel och bilar som då och då kör förbi.
Uppgifter finns att Stephen frontalkrockade med en lastbil, avsiktligt
eller ej vet vi inte ännu och det senaste som rapporterats är att han
opereras för sina skador.
*** Enligt ett av de dokument han publicerat på nätet tycks han dessutom vara autist...
Om Skolverkets utbildningstalibaner och deras bildningsförakt.
Skolverkets förslag att slopa
undervisning om antiken och medeltiden, som nu verkets ledning tvingats att ta
tillbaka, är ett tydligt exempel på förakt för bildning och kultur. Förra
gången utbildningstalibanerna på Skolverket gick angrepp mot grundvalen för
vår västerländska civilisation var för två sedan. Förmodligen kommer man snart
att försöka igen.
I tidskriften Signum kommenterar
Anders Piltz skolverkets beslut på ett kunnigt sätt. Hans artikel är läs värd och publiceras med den klockrena rubriken: Statlig påbjuden minnesförlust.
Det är precis som Piltz skriver att
vi har antiken att tacka för mycket. Begrepp som demokrati, kaos, politik,
katastrof, filosofi och analys har vi hämtat från antiken.
Rafaels fresk: Skolan i Aten. Med denna målning som finns
i det Apostoliska palatset i Vatikanen vill Rafael skildra,
i sann renässans andra, den klassiska grekiska filosofin
med Platon och Aristoteles i centrum.
Ett
huvudskäl för mig varför
studiet av antiken är viktigt är att arvet från Aten, Rom och Jerusalem
som skapade Europa och vår västerländska civilisation. Dessa två begrepp
blir
omöjliga att förstå och ha möjlighet att relatera sig till utan
grundläggande kunskaper om antiken
och medeltiden.
Den antika
filosofin, med namn som
Platon och Aristoteles, utgör en nödvändig intellektuell förutsättning
för vetenskap
och kultur i vår egen tid. Att renässansen med dess humanism, namn som
t.ex.
Dante, da Vinci och Petrarca, och den naturvetenskapliga revolutionen,
med namn
som Copernicus, Brahe, Galileo och Kepler, lämnas utanför gör att man
inte kan
förstå den moderna tiden och vår vetenskapliga världsbild. Skolverket
föreslog
att undervisning i historia på högstadiet skulle börja med 1700-talet.
Viktiga historiska förlopp som t.ex. den västerländska utbildningens
grund från Karl den stores
frankerrike, den högmedeltida skolastiken och den italienska renässansen
försvinner precis som en förståelse av företeelser som reformationen
och nationalstaternas
uppkomst.
Varför
detta förakt för bildning
och kultur? Skolverkets nya försöka att sänka antiken kan förstås
utifrån den
kulturradikala tradition som har dominerat svensk utbildningspolitik
sedan Stellan
Arvidsson (s) utbildningsreform 1949 då den 9-åriga grundskolan
infördes. Denne
riksdagsledamot blev senare generaldirektör på Skolverkets föregångare
Skolöverstyrelsen. Arvidsson som under flera år var ordförande för den
östtyska
kommunistdiktaturens supporterklubb i Sverige, Förbundet Sverige-DDR,
erkände
öppet att han ansåg slopandet av kyrkohistoria och nedbantning av
antiken som sina största utbildningspolitiska framgångar. Naturligtvis
erkände han också att inspiration för detta hade hämtas just
ifrån Östtyskland.
Men allt är inte nattsvart. Att historielärare
över hela landet har rasat mot beslut inger trots allt ett visst hopp inför
framtiden.
Olof Åkerlund har på P 1:s Kulturnyheterna publicerat en
kort och mycket läsvärd artikel med rubrik: Antiken är inget särintresse, där
Skolverkets beslut analyseras utifrån ett perspektiv om jämlikhet och
integration. Här finns en länk till en 5 minuter lång intervju med
Åkerlund i detta ämne.
Åkerlund
har en poäng i sitt konstaterande om att en nedmontering av skolans
undervisning om antiken skulle leda till ökad ojämlikhet och försvåra
integrationen in i det svenska samhället. En annan viktig poäng i
Åkerlunds resonemang är hans konstaterande om ett ökat behov av att gå
till källan för vår kultur och vårt samhälle nu när demokratin är utsatt
för tryck och skakar i sina grundvalar.
Östtyskland firar sitt 40-årsjubileum - ett år före Murens fall....