Kriminell islamist äntligen bakom galler

 Sedan Sovjetrysslands överfall på Ukraina har bloggen helt ägnats åt kampen där. Vårt försök att samla alla seriösa lägesrapporter från Ukraina varje dag har uppenbarligen varit mycket uppskattade av läsarna.

Det har ju tyvärr inneburit att andra viktiga nyheter fått vänta. Tänker dock stoppa in en och annan "icke-ukrainsk" nyhet emellanåt. Provar med några viktiga nyheter från islamistfronten idag.

Samtiden: Polisen har identifierat över 130 personer som deltagit i påskupploppen runt om i landet. Av dem är i nuläget 87 misstänkta för brott, varav tio är frihetsberövade.

Detta rapporterar polisen på sin hemsida. Enligt polisens nationella kommenderingschef Jonas Hysing kan ytterligare 200–300 personer komma att identifieras och lagföras. Försök till dråp, grovt sabotage mot blåljusverksamhet och grovt våldsamt upplopp är några av brottsrubriceringarna.

Över 2 000 filmer och bilder skickades in till polisens tipsfunktion som upprättades under påskhelgen.

  

*******

Årets Ramadan (muhammedanernas särskilda terrormånad) har varit ovanligt blodig i Det Heliga Landet. Den inföll i år samtidigt med judiska Pesach och den kristna Påsken. Det har handlat om många enskilda terrordåd med kniv, yxa  eller skjutvapen mot civila israeler. Senast igår mördades tre judar i en park i staden Elad. Mördarna är redan identifierade och efterspanas nu. Har ingen totalsiffra på ramadans terrordåd i år, men The Religion of Peace ger som vanligt en bra överblick över den islamistiska terrorn internationellt.

 

Äntligen bakom galler.

I Sverige fick vi en gladnyhet i veckan. Den f d moderate riksdagsmannen och ledande gestalten i Muslimska Brödraskapet Abdirizak Waberi dömdes till 4½ års fängelse för olika bedrägeribrott mot de svenska skattebetalarna.

(Ni får ha överseende med att jag inte lyckades svartpixla brottslingen....)

Se DOKU om domen.

Se Wikipedia om Waberis karriär.

 

KD: Sverige måste stå emot islamismen

 

 

 

 KD: Desinformationskampanjen senaste exemplet på att vi behöver agera

AFTONBLADET måndag 14 februari 2022

DEBATT. Det pågår en desinformationskampanj mot Sverige och svensk socialtjänst, koordinerad internationellt av islamister.

Den slutsatsen går att dra av stiftelsen Dokus granskning som publicerades i förra veckan.

Där avslöjas hur det i arabisktalande grupper på Facebook sprids felaktiga och farliga rykten om Lagen om vård av unga (LVU) fungerar och om hur svensk socialtjänst arbetar.

Kontentan i propagandan är att socialtjänsten kidnappar muslimska barn för att sekularisera dem, genom att ta av dem slöjan, tvinga dem att äta fläskkött, dricka alkohol och bära kors.

Detta borde tyvärr inte förvåna. Svensk socialtjänst har länge varit utsatt för desinformationskampanjer från islamistiska grupper och andra som vill söndra det svenska samhället.

Konsekvenserna har i vissa fall varit våldsamma, som 2015 när ett flertal brandattacker skedde mot socialkontoret i Botkyrka och socialsekreterare attackerades i hemmet. Det är inte en isolerad händelse.

Ilskan som sprids när påhittade historier får fäste måste tas på allvar. Den sprids vidare av personer med ett stort och radikalt följe i Sverige, som de utvisningsdömda imamerna från Gävle. Men den sprider sig djupare än så.

Det islamistiska inflytandet har sedan flera år börjat sprida sig till stora delar av samhällslivet. Det allvarligaste hittills är de många mycket högt uppsatta politiker som tvingats avgå efter tveksamma kopplingar.

Detta går som bekant hela vägen till regeringen, där Mehmet Kaplan tvingades avgå för sina islamistkopplingar, men de finns i fler partier än Miljöpartiet även om det kanske varit värst där.

Det har nått Socialdemokraternas partistyrelse och nu har dessutom ett nytt parti, Nyans, bildats av en före detta centerpartistisk toppkandidat till riksdagen.

De ska verka som ett slags intresseparti för muslimer och deltar i hetsen mot svensk socialtjänst och LVU-lagen tillsammans med andra extremister som den utvisningsdömde imamen Abo Raad.

Det kan aldrig accepteras att svenska myndigheter attackeras med desinformation.

Det finns ett par saker som behöver göras för att Sverige ska stå bättre rustade mot islamistiska kampanjer.

1. Förbjud finansiering av moskéer, stiftelser och föreningar från utländska extremister. I dag direktsponsrar ett flertal stater som Saudiarabien, Turkiet och Qatar bland annat moskéer i Sverige. De gör det med en extremistisk och antidemokratisk agenda. Detta måste stoppas.
2. Inför ett demokratikrav för bidrag till civilsamhället. I terroröverenskommelsen 2015 krävde Kristdemokraterna att det skulle införas ett ordentligt demokratikrav för bidrag till civilsamhällesorganisationers bidrag. Samma krav hade vi i överenskommelsen 2017. Regeringen lovade att införa ett sådant, men det är fortfarande inte genomfört. Saken har utretts flera gånger, men den senaste utredningen är inte ens remitterad. Vill regeringen ens göra något åt saken?
3. Skydda utsatt personal. Fler myndighetsbeslut behöver kunna anonymiseras och fler tjänstemän behöver få sina personuppgifter skyddade. Personalen måste skyddas från påverkan och angrepp. Då behöver de kunna anonymiseras. Öppenhet och insyn är viktiga i alla förvaltningsbeslut, men personalens säkerhet är av lika stor vikt. Ett system för att bevara öppenheten och skydda personalen behöver komma på plats.
4. Skärp straffen för den som angriper viktiga samhällsfunktioner. Islamister och kriminella ger sig inte bara på personalen i samhällsviktig verksamhet utan även själva byggnaderna. Det kan ske med bränder, bomber eller skottlossningar. Det försvårar eller omöjliggör ett effektivt arbete. Den här typen av attacker måste straffas hårdare än andra.

Desinformatörerna är ute efter att förstöra, för att deras snedvridna världsbild ska få fäste och deras stöd öka.

Vi vet sedan tidigare att islamistiska grupper krävt speciallagar för muslimer – i Sverige. Det är en fullkomligt galen tanke. Vår demokrati är utsatt för ett allvarligt hot. Det måste motas.

Andreas Carlson, rättspolitisk talesperson (KD)

Libyen: Bortglömt val i kollapsad stat (m uppdatering)

Senaste nytt: Valet uppskjutet enligt fransk TV. Sannolikt nytt datum 24 januari...

 

På Julafton går Libyens folk till val. Många menar säkert att det är absurt att genomföra val i en stat som sedan tio år befinner sig i totalt kaos. Två s k "regeringar", den ena GNC kontrollerad av Muslimska Brödraskapet och Turkiet (och stödd av EU...), den andra LNA kontrollerad av den lite märkliga kombinationen  CIA,  Egypten och Ryssland, slåss om makten.

Men de verkliga makthavarna i landet är de kriminella privatarméer som tjänar miljarder på att skeppa narkotika, vapen och lycksökare från Asien och Afrika över Medelhavet.

En joker har dykt upp inför valet: Överste Khaddaffis överlevande son.

Norska Document.no ger en dagsrapport från röran:

 Etter 40 år med Gaddafi-diktatur og nye ti med krig, er det et vaklevorent demokrati som planlegger et nasjonalt valg i Libya i julaften. Usikkerheten er stor.

Det første direkte presidentvalget etter regimeskiftet skulle være avslutningen på en FN-ledet prosess med mål om å stoppe den ødeleggende volden som har ridd Libya. Volden som ga liv til opprøret som endte med at diktatoren Muammar Gaddafi ble drept i 2011.

Drapet på diktatoren førte verken til fred eller demokrati. I stedet opplevde libyerne intern krig, rivalisering om makt og territorium. stormaktsinnblanding og bombing. De kraftige oppløsningstendensene har ikke blitt bedre av at landet også har blitt et springbrett for horder av desperate asylsøkere og migranter som vil prøve lykken over Middelhavet med båt.

Rivalisering og kamp

Årene etter at Gaddafi-regimet falt var preget av rivalisering mellom et overhus og et underhus der antiislamister utgjorde flertallet i det nederste kammeret. Parlamentet måtte etter hvert forlate Tripoli og tok tilflukt i Tobruk øst i Libya.

I november i fjor ble de rivaliserende administrasjonene enige om å holde både et presidentvalg og et nytt valg til parlamentet i desember 2021. Libyske delegater i FN sa seg enig i at settestatsminister Abdulhamid Dbeibah og hans regjering skal ta ansvar for og administrere valget.

Brøt løfte og stiller til valg

Før han ble utnevnt til statsminister, måtte Dbeibah love at han ikke skulle være kandidat i valget. Dette løftet brøt han glatt og er en av de tre kamphanene som kjemper om presidentembetet i det utslitte landet.

Ifølge nyhetsbyrået AFP er det langt fra sikkert at valget på julaften vil bli gjennomført. Hvis valget gjennomføres, er det langt fra sikkert at de tre kandidatene vil godta utfallet.

Krigsforbrytersiktet

Diktatorsønnen Seif al-Islam Gaddafi ble godkjent som presidentkandidat først etter at væpnede styrker hadde beleiret rettslokalene der Gaddafis kandidatur ble vurdert rettslig. Seif al-Islam Gaddafi er ettersøkt av Den internasjonale krigsforbryterdomstolen, mistenkt for forbrytelser mot menneskeheten. Flere libyske domstoler hadde nektet å godkjenne Gaddafi som kandidat, før det endelig lyktes med soldater til hjelp.

Parlamentet som har flyktet til Øst-Libya, gikk enstemmig inn for å la parlamentspresidentens allierte, opprørsgeneralen Khalifa Haftar, stille som president.

Haftar er forhatt i Vest-Libya etter en tre år lang krig for å sikre seg mer territorium. I det vestlige Libya er det få som vil akseptere en seier i presidentvalget for Khalifa Haftar, skriver AFP.

Haftars styrker kontrollerer store deler av det østlige og sørlige Libya. Han får støtte av Russland, Egypt og De arabiske emirater.

Kan ikke garantere sikkerhet

Sikkerhetssituasjonen i Libya er langt fra god. Ifølge AFP advarer valganalytikere mot at forholdene ikke ligger til rette for frie valg i dagens Libya. Innenriksminister Khaled Mazen sier at regjeringen ikke er i stand til å garantere for sikkerheten ved valglokalene.

– Det minimum av utstyr, infrastruktur og sikkerhet som kreves for et fritt valg, er ikke til stede, sier Amanda Kadlec til AFP. Hun er tidligere medlem av FNs ekspertpanel om Libya.

På sosiale mediene tyter det fram påstander om juks allerede før valget. Flere forteller at de skulle hente valgkort, men kom tomhendt hjem fordi valgkortet allerede var «hentet av noen andre».

Det er også langt fra sikkert at de rivaliserende partene vil godkjenne valgresultatet. I valgkampen har de tre rivalene kommet med harde beskyldninger mot hverandre. Alle de tre kandidatene har væpnede styrker som står klare til å kjempe for seg.

*****

Läs mera om alla grupper som slåss om makten över Libyens olja

 

 

Biden återupplivar Obamas anti-israelpolitik

President Obama har gått till historien för sin totalt misslyckade Mellanösternpolitik, som byggde på en allians med Muslimska Brödraskapet. En av grundstenarna i den var att på alla sätt motarbeta Israel.

Det är därför tragiskt att den förvirrade president Biden vill driva samma politik. Många fruktar nu att ett amerikanskt erkännande av låtsasstaten "Palestina" är nära. Ett nytt steg i den riktningen torde vara att det amerikanska konsulatet i Jerusalem åter öppnats, nu för att vårda förbindelserna med Al Fatahs terrorenklav.

Bidenadministrationens utnämningar visar också att Muslimska Brödraskapets inflytande i USA:s  poitik ständigt växer...

Läs Gatestones analys: 

• "The US does not want to open a consulate merely to have a place for diplomatic connections with the PA [Palestinian Authority]. If that is all they wanted, they could easily do this by opening a mission in Abu Dis or Ramallah -- where most other countries conduct their relations with the PA... the purpose of opening the consulate is to recognize Palestinian claims to Jerusalem." — Eugene Kontorovitch, professor, George Mason University, Antonin Scalia School of Law, Israel Hayom, December 5, 2021.

• The 1963 Vienna Convention on Consular Relations states that "a consular post may be established in the territory of the receiving State only with that State's consent". In other words, reopening the consulate may be done only with the consent of the Israeli government.

• All this cannot be dissociated from the general hostile attitude of the Biden administration towards Israel from the moment it came to power.

• Earlier in March, an internal memo from the US State Department was leaked to The National, a daily newspaper in Abu Dhabi, United Arab Emirates. The National reported that "The Biden administration memo recommends voicing US principles on achieving Israeli-Palestinian peace under a two-state solution framework 'based on the 1967 lines'".

• The author of the memo is Hady Amr, Deputy Assistant Secretary for Israeli-Palestinian Affairs and Press and Public Diplomacy in the Biden administration, and also in charge of US negotiations with Israel and Palestinian organizations. It is hard to imagine that Amr was chosen as an "honest broker". Amr has a long history of anti-Israeli activities.

• Amr also is the lead author of a report published by the Brookings Institution in December 2018 in which some proposals are made that could be regarded as disturbing. The report says that the United States must "reconnect" with Hamas, a fundamentalist terrorist group; seek "to create a Palestinian unity government integrating Hamas", and "compel Israel to make major concessions", even if it may "endanger Israel". The report never defines Hamas as a terrorist group, and never says that Hamas's goal is to destroy Israel. The report adds, "should Israel prove uncooperative with American efforts, the United States could signal it will move ahead anyway."

• The behavior of the Biden administration towards Israel is all the more worrying in that at the same time, it places itself in a weak position regarding negotiations with Iran and seems ready to make a deal with the mullahs' regime at any price, in a resolution that has already been called "less for less", or, worse, "less for more".

• An Israeli diplomatic service briefing recently announced the Biden administration is ready to accept a deal with Iran that includes only two elements: the removal of all international sanctions still imposed on Iran, and Iran's pledge to stop enriching uranium, which would mean that Iran's nuclear program would remain intact and that Iran's regional destabilization actions, including its threats against Israel, could continue.

• Two days before the current negotiations began, chief Iranian Army spokesman Brigadier General Abolfazl Shekarchi said to the Iran Students News Agency (ISNA) that Israel's annihilation is his country's "greatest ideal before us and the greatest goal we pursue."

• Iran claims, truthfully or not, that it already has enough enriched uranium to produce a nuclear warhead on short notice. On November 8, Iranian Foreign Ministry Spokesman Saeed Khatibzadeh, announced that Iran will only agree to sign a deal with the US if all sanctions are unconditionally lifted. "Either we agree on everything, or we agree on nothing," he said.

• The US Biden Administration seems.... at a time finally of peace, deliberately acting to destabilize not only Israel's new coalition government but, more importantly, the entire region. The United States seems once again to be igniting, on the heels of its failure in Afghanistan, yet a second, unnecessary disruption, with all the carnage, global damage and pandemonium that will result. Those two historic upheavals will be the legacies of the Biden Administration. If Biden is looking for yet another disaster to notch on his belt, this is it.

"The US does not want to open a consulate merely to have a place for diplomatic connections with the PA [Palestinian Authority]... the purpose of opening the consulate is to recognize Palestinian claims to Jerusalem." — Professor Eugene Kontorovitch, Antonin Scalia School of Law, George Mason University. According to Dore Gold, formerly both Israel's Ambassador to the UN and Foreign Ministry Director-General, "The opening of the consulate on Agron Road in the west of the city will not only undermine Israeli sovereignty in the capital, it will also result in a serious withdrawal from the status Israel achieved in West Jerusalem prior to 1967." Pictured: The former US Consulate on Agron Road in Jerusalem, Israel, photographed in 2009. (Image source: Magister/Wikimedia Commons)

On May 2018, when the United States Embassy in Jerusalem was inaugurated on the 70th anniversary of the State of Israel's founding, the US consulate in Jerusalem became useless and quickly shut its gates. Now, in 2021, the current US Biden administration wants to reopen the consulate, "for the Palestinians", Arabs ruled by the Palestinian Authority.

Seeing this proposal as a threat to Israel's sovereignty over Jerusalem, Israeli Prime Minister Naftali Bennett declined the request.

"A U.S. consulate in Jerusalem to a foreign body", wrote the noted attorney and former US Ambassador to Israel David Friedman, and "clearly runs afoul of American law" because of the Jerusalem Embassy Act of 1995, passed overwhelmingly by both the U.S. House and Senate.

"With the opening of the U.S. Embassy in Jerusalem in 2018, there was no basis for a consulate to exist. The Jerusalem embassy provides consular services on a non-discriminatory basis to all Israelis and Palestinians — equal treatment for Jews, Christians and Muslims. The consulate thus became obsolete and a waste of taxpayer dollars. I know of no other country where the United States maintains an embassy and a consulate in the same city."

"The US Embassy in Jerusalem," asserts Eugene Kontorovitch, a professor at George Mason University's Antonin Scalia School of Law, "already provides consular services to the Palestinians."

"It is unheard of to have an independent consulate in the same city where a country has an embassy. The point of creating a separate consulate is to undermine former US President Donald Trump's recognition of Jerusalem... The US does not want to open a consulate merely to have a place for diplomatic connections with the PA [Palestinian Authority]. If that is all they wanted, they could easily do this by opening a mission in Abu Dis or Ramallah -- where most other countries conduct their relations with the PA... the purpose of opening the consulate is to recognize Palestinian claims to Jerusalem."

The consulate is not in the eastern part of the city, emphasized Dore Gold, formerly both Israel's Ambassador to the UN and Foreign Ministry Director-General. Reopening it would not only be signal "the desire to divide Jerusalem", he said, but constitute "an attempt to call into question Israel's sovereignty over the entire city".

"The opening of the consulate on Agron Road in the west of the city will not only undermine Israeli sovereignty in the capital, it will also result in a serious withdrawal from the status Israel achieved in West Jerusalem prior to 1967."

The 1963 Vienna Convention on Consular Relations states that "a consular post may be established in the territory of the receiving State only with that State's consent". In other words, reopening the consulate may be done only with the consent of the Israeli government.

Nevertheless, it seems that the Biden administration is considering taking lawless unilateral action once again, this time by placing a new sign on the consulate, and getting ready to trigger a diplomatic crisis between Israel and the United States. Aware that such a diktat could lead to a fall of the coalition government currently in power in Israel, the Biden administration is now trying to seduce the Israeli government by making offers to it.

To suggest in exchange the creation of economic ties between Saudi Arabia and Israel, however, is ridiculous: economic ties already exist between Israel and Saudi Arabia. Talking about the introduction of limited visa exemptions to Israeli tourists is no better: to imagine that an Israeli government could consider calling into question of the sovereignty of Israel over its own capital in exchange for visa exemptions is, in fact, an insult.

It appears, however, that the Biden administration, whatever the consequences, does not intend to give up on its destabilizing project.

All this cannot be dissociated from the general hostile attitude of the Biden administration towards Israel from the moment it came to power.

As early as January 26, less than a week after Joe Biden was sworn in, acting U.S. Ambassador to the United Nations Richard Mills announced that the Biden administration supported "the Palestinian people's legitimate aspirations for a state of their own and to live with dignity and security".

On April 7, US Secretary of State Antony Blinken published a statement declaring that the United States will "restart U.S. economic, development, and humanitarian assistance for the Palestinian people". He added:

"This includes $75 million in economic and development assistance in the West Bank and Gaza, $10 million for peacebuilding programs through the US Agency for International Development (USAID), and $150 million in humanitarian assistance for the UN Relief and Works Agency (UNRWA)".

The problem is that this US assistance will not go to the "Palestinian people", but to the Palestinian Authority -- which will doubtless use a significant portion of it to finance more terrorism. The PA still continues to finance terrorism, through a program often nicknamed "pay for slay". On May 10, the Jewish Institute for National Security of America published a text explaining that "By Renewing Palestinian Aid, America Is Funding Terrorism".

Part of the US aid money will go to Gaza, hence to Hamas, still officially designated as a terrorist organization by the State Department. Blinken, bizarrely, seems to see no contradiction between helping an entity governed by a terrorist organization and contributing to its purported "peacebuilding programs". UNWRA, despite effectively being an employment agency for Hamas terrorists, will thereby again receive US assistance. Many of its premises serve as arms depots for Hamas, but apparently that inconvenient fact has been set aside.

When, in May, the leaders of Hamas, apparently certain that there would be no American reaction, raised tensions in Jerusalem, incited riots on the Temple Mount, and launched a massive missile attack on Israel, the Biden administration for two days did not say a word. On May 13, answering a journalist, Biden simply said, "Israel has a right to defend itself". The next day, he added, "Palestinians -- including in Gaza -- and Israelis equally deserve to live in dignity, safety and security". He did not condemn Hamas, which, by firing on densely populated civilian areas, was committing a war crime; instead, he disingenuously put Hamas and Israel on an equal footing, with no distinction between the aggressor and the victim of that aggression.

On May 17, Biden asked Israel's Prime Minister not to "destabilize the region", as if it were Israel that had been guilty of initiating the violence and had no right to defend itself. Hamas and Biden both asked for a cease-fire; however, on May 20, as soon as one was in place, Biden, while quickly reaffirming that Israel did have a right to defend itself, immediately promised to "provide rapid humanitarian assistance and to marshal international support for the people of Gaza and the Gaza reconstruction efforts" -- without ever mentioning the damage suffered by Israel.

Since then, the guideline followed by the Biden administration towards Israel appears not to have changed.

On October 22, when the Israeli government accurately designated six Palestinian NGOs affiliated with the Popular Front for the Liberation of Palestine (PFLP) as "accessories to a terrorist organization", US State Department Spokesman Ned Price immediately charged that the State Department had not been informed:

"We are currently engaging our Israeli partners for more information regarding the basis for these designations. It is, to the best of our knowledge, accurate that we did not receive a specific heads-up about any forthcoming designations".

The State Department, it turns out, had been informed. Not only had it received the necessary information, but the Israeli government had expressed its readiness to provide any missing information.

The State Department appeared to be trying to ignore that the six NGOs designated by the Israeli government as affiliated with the terrorist group, PFLP -- Addameer, Al Haq, Bisan Center, the Samidoun Palestine Prisoner Solidarity Network, Defense for Children International Palestine, and the Union of Agricultural Work Committees -- had been engaging in suspicious activities, described in detail by NGO Monitor. Addameer, for instance, has been supporting Palestinians imprisoned in Israel for terrorism. Al Haq is defined by NGO monitor "a leader in anti-Israel lawfare" and "BDS campaigns". The Bisan Center aims to "enhance Palestinian's resilience" -- a word used by Palestinian organizations as a synonym for "resistance", a euphemism for killing Israelis -- for the Samidoun Palestine Prisoner Solidarity Network, which works to free Palestinian prisoners from Israeli prisons. Defense for Children International Palestine and the Union of Agricultural Work Committees raise funds internationally and use them to finance PFLP activities. If information was missing, the State Department could easily have requested it; instead, it chose to create a public incident.

On October 27, Israel approved the construction of 1,300 new housing units in settlements in Judea and Samaria, also known as the West Bank (of the Jordan River). Price delivered an extremely harsh condemnation of Israel:

"We strongly oppose the expansion of settlements, which is completely inconsistent with efforts to lower tensions and to ensure calm, and it damages the prospects for a two-state solution".

The proposed housing units, however, are to be built inside of settlements that already exist.

What does seem "completely inconsistent with efforts to lower tensions and to ensure calm" are the negative comments against Israel made by the Biden administration. Indeed, they have been leading to increasingly more violent remarks from the Palestinian leadership, who doubtless see themselves as newly empowered by the US.

Prospects for a two-state solution always have been -- and still are -- totally absent from the speeches of Palestinian leaders. Israel has offered the Palestinians many chances for two-state solutions and for peace; they have always been always rebuffed outright, without even a counter-offer. Now, prospects for a two-state solution are also totally absent from Israel's new leaders.

On September 24, in his prerecorded address to the UN General Assembly, Palestinian Authority President Mahmoud Abbas, now in the 16^th year of his four-year term, falsely accused Israel of "apartheid" and "ethnic cleansing". He added:

"Circumstances on the ground will inevitably impose equal and full political rights for all on the land of historical Palestine, within one state".

The Biden administration keeps repeating that it wants a "two-state solution", but there are signs that it may want more.

On November 9, the Biden administration did not reject a UN resolution called "Assistance to Palestine Refugees". Instead, it voted to abstain. The text, among other things, says that "Palestine refugees are entitled to their property and income derived from it." Almost all of the people designated by the UN as "Palestine refugees" have never owned property in Israel and are not real refugees: they were born outside Israel and have never set foot in Israel. On January 14, former US Secretary of State Mike Pompeo wrote a tweet saying: "it's estimated <200,000 Arabs displaced in 1948 are still alive and most others are not refugees by any rational criteria".

The Biden administration, by abstaining, is therefore confirming a lie. "The resolution comes up every three years," wrote the journalist Yaakov Lappin. "The U.S. abstaining was a marked departure in policy -- all previous American administrations except the Obama administration have voted against this resolution."

Earlier in March, an internal memo from the US State Department was leaked to The National, a daily newspaper in Abu Dhabi, United Arab Emirates.

"The Biden administration memo recommends voicing US principles on achieving Israeli-Palestinian peace under a two-state solution framework 'based on the 1967 lines with mutually agreed land swaps and agreements on security and refugees'".

The author of the memo is Hady Amr, Deputy Assistant Secretary for Israeli-Palestinian Affairs and Press and Public Diplomacy in the Biden administration, and also in charge of US negotiations with Israel and Palestinian organizations. It is hard to imagine that Amr was chosen as an "honest broker".

Amr has a long history of anti-Israeli activities. On January 31, 2002, he published in Lebanon's Daily Star newspaper an article in which he said that he was "inspired by the intifada." Four months later, on May 8, 2002, he published in the same newspaper an article describing Israel as "occupied Palestine", accusing the Israeli government of "ethnic cleansing" and defining Israel's supporters in the US of being "pro-ethnic-cleansing activists".

Amr also is the lead author of a report published by the Brookings Institution in December 2018 in which some proposals are made that could be regarded as disturbing. The report says that the United States must "reconnect" with Hamas, a fundamentalist terrorist group; seek "to create a Palestinian unity government integrating Hamas", and "compel Israel to make major concessions", even if it may "endanger Israel". The report never defines Hamas as a terrorist group, and never says that Hamas's goal is to destroy Israel. The report adds "should Israel prove uncooperative with American efforts, the United States could signal it will move ahead anyway." The report proposes allowing the Palestinians to develop a "greater portion of West Bank Area C under full Israeli control" -- meaning a decrease in the territories of Judea and Samaria under Israeli control without the agreed-upon negotiations to determine any outcome. The report also supports the idea that a territorial decrease and a net weakening of Israel are necessary to achieve peace.

Everything the Biden administration does in Israel today seems to be drawn from that report, including the idea of reopening the U.S Consulate in Jerusalem "for the Palestinians".

The behavior of the Biden administration towards Israel is all the more worrying in that it places itself in a weak position with Iran regarding negotiations and seems ready to make a deal with the mullahs' regime at any price in a resolution that has already been called "less for less", or, worse, "less for more".

The Biden administration, by backing two openly genocidal enemies of Israel, Hamas and Iran, appears committed to destroying the only reliable democracy in the Middle East.

On February 19, State Department Spokesperson Ned Price announced that the United States was ready to "discuss a diplomatic way forward on Iran's nuclear program". He did not mention the multiple violations by Iran's mullahs of the 2015 nuclear deal. Not one member of the Biden administration criticized Iran's support for Hamas when Hamas attacked Israel in May.

In June, Iran, well before resuming negotiations on November 29, chose to replace President Hassan Rouhani with Ebrahim Raisi, "the butcher of Tehran", reportedly a criminal and fanatic. Iranian diplomats are not meeting directly with American negotiators, and only want to speak to European diplomats who act as intermediaries. The Biden administration agreed to that humiliating position.

Iran's then Foreign Minister Mohammad Javad Zarif posted a tweet on April 2, 2021, stating the goal of the mullah's regime: "removal of all sanctions". "No Iran-US meeting. Unnecessary", he added dryly: the Biden administration's team are not even in the room.

Two days before the current negotiations began, chief Iranian Army spokesman Brigadier General Abolfazl Shekarchi said to the Iran Students News Agency (ISNA) that Israel's annihilation is his country's "greatest ideal before us and the greatest goal we pursue."

An Israeli diplomatic service briefing recently announced that the Biden administration is ready to accept a deal with Iran that includes only two elements: the removal of all international sanctions still imposed on Iran, and Iran's pledge to stop enriching uranium, which would mean that Iran's nuclear program would remain intact and that Iran's regional destabilization actions, including its threats against Israel, could continue.

Iran claims, truthfully or not, that it already has enough enriched uranium to produce a nuclear warhead on short notice. On November 8, Iranian Foreign Ministry Spokesman Saeed Khatibzadeh declared that Iran will only agree to sign a deal with the US if all sanctions are unconditionally lifted. "We either agree with everything or disagree with nothing," he said.

On September 27, 2021, Israeli Prime Minister Naftali Bennett warned that "Israel is ready to act alone if necessary". The Biden Administration seems, therefore, at a time finally of peace, deliberately acting to destabilize not only Israel's new coalition government but, more importantly, the entire region. The U.S. seems once again to be igniting, on the heels of its failure in Afghanistan, a second, unnecessary disruption, with all the carnage, global damage and pandemonium that will result. Sadly, it looks as if the legacy of the Biden Administration will be those two historic upheavals. If Biden is looking for yet another disaster to notch on his belt, this is it.

"Is the Biden administration at war with Israel?" asks Martin Sherman, founder and CEO of the Israel Institute for Strategic Studies.

"Undermining the stability and safety of the only reliable democracy in the Middle East," wrote a physician, Dr. Shmuel Katz, "will... empower the enemies of good".

Israel, according to the journalist Caroline Glick, is strong enough to defeat its enemies. But, she warns, "Israel's security establishment needs to wake up from its American delusion. America does not have Israel's back. Only Israel has Israel's back".

On September 30, Hamas, assuming that it now has the full support of the United States, organized a conference in Gaza City to "prepare the future administration of a Palestinian state", scheduled to take power after the destruction of Israel. The conference defined what would be the fate of the Jews who would survive the war . The Jewish soldiers still alive, those at the conference decided, would all be killed. Non-combatant Jews would be allowed to leave "Palestine", but educated and economically useful Jews would have to remain, enslaved, and become third-class "tolerated" residents, knows as dhimmis, so that their skills could be used for building the new Palestinian state. Hamas's leader in Gaza, Yahya Sinwar, repeated that "the full liberation of Palestine from the sea to the river" is "at the heart of Hamas's strategic vision."

Did the Biden Administration even notice?

Dr. Guy Millière, a professor at the University of Paris, is the author of 27 books on France and Europe.

 

EU-rapport avslöjar Muslimska Brödraskapet

 Den konservativa gruppen i Europaparlamentet har precis genomfört ett seminarium och släppt en avslöjande rapport om Muslimska Brödraskapet.

Den konservativa ECR-gruppens arbetsgrupp för religionsfrihet samlar experter för att diskutera Muslimska brödraskapets radikala och intoleranta islamistiska ideologi och hur Muslmiska brödraskapet verkar för att införa sharia i västvärlden.

Denna ideologi står i direkt strid mot våra europeiska judeo-kristna värderingar och grundläggande rättigheter. Under seminariet kommer de inbjudna experter att ge konkreta politiska rekommendationer om hur europeiska regeringar och EU-institutioner bäst kan motverka Muslimska brödraskapet i Europa som en del av kampen mot terrorism och radikalisering. 

Organisatör: Charlie Weimers (SD), Europaparlamentariker, Ordförande för ECR-gruppens arbetsgrupp för religionsfrihet, Sverige Moderator: Dr. Richard Burchill, Senior Fellow, European Foundation for Democracy, Belgien 

Rapportförfattare: Dr Paul Stott, Head of Security and Extremism, Policy Exchange, Storbritannien och Dr Tommaso Virgili, Postdoctoral Research Fellow, Berlin Social Science Center, Tyskland 

Inbjuden expert: Prof. Dr. Ruud Koopmans, Director, Migration Integration, Transnationalization Research Unit, Berlin Social Science Centre, Tyskland

Det var svensken Charlie Weimers som tog initiativet till rapporten, som skrevs av ett antal experter på islamistisk subversion. Den förtjänar att läsas !

Se intervjuer och debatt i filmen och läs rapporten.

 

'

 

 

 

Om två suspekta konferenser...

 

Ledarsidorna har specialiserat sig på att ge svenska folket insyn i vad som sker i UD:s skumma korridorer. Denna gången räddades Löfvenregeringen på målsnöret från att delta i den stora antisemitiska Durban IV-konferensen. Någon insåg hur absurt det skulle verka att ena dagen umgås med nazister, kommunister och islamister i FN och en månad senare försöka dupera utländska gäster att Malmö inte är en islamistisk och antisemitisk sophög.

Läs Johan Westerholms analys av de två konferenserna.

****

Mot förhandsspekulationerna valde statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Ann Linde att avstå från deltagande i Durban IV, FN:s kritiserade konferens mot rasism. Konferensen har inramats av antisemitiska övertoner. Detta i ett led att putsa bilden av Sverige inför den stundande Malmö-konferensen samt Sveriges ordförandeskapsår i IHRA. Men arbetet med att tvätta denna bild motarbetas av delar av det egna partiet.

Statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Ann Linde deltog vid öppnandet av FN:s 76:e generalförsamling, UN General Assembly (UNGA) i New York den 21 september 2021. I samband med UNGA deltog statsministern bland annat i möten om klimatkrisen, det globala pandemiarbetet, barnarbete och ungdomsfrågor. Statsministern kom även att möta representanter från judiska organisationer med anledning av stundande Malmöforum mot antisemitism som genomförs i Malmö den 13 oktober.

De möten som statsministern genomfört med representanter för den judiska diasporan i New York beskrivs som lyckade av källor inom UD. Sverige har haft ett dåligt renommé i dessa kretsar med den historia som den tidigare utrikesministern Margot Wallström förde med sig. Dessa, i huvudsak liberala demokratiska kretsar har vare sig glömt den tidigare amerikanske presidenten Barack Obamas omdömen om Sverige och i synnerhet Malmö eller att Simon Wiesenthal-centret i kraftiga ordalag fördömde Wallströms över tid stora antal antisemitiska uttalanden. De har heller inte helt förlåtit eller glömt att Sverige i UNESCO, det FN-organ som bevakar värlsdarvet agerat mot judars historiska och religiösa rätt till den Västra muren.

Besöket i New York var ett led i Stefan Löfvens försök att få sitt eftermäle putsat. Idag står flera länder och väger i beslutet om på vilken nivå de kommer vara representerade vid Malmöforumet som internationellt går under namnet Remember – ReAct. Det står redan klart att Israel kommer vara representerade av sin president men det finns fortfarande en osäkerhet om Israel kommer sända några ministrar.

Relaterat: Så prövas regeringens arbete mot antisemitism

Israels president har, likt den svenske statschefen, endast symboliska uppgifter och inget reellt inflytande varför en ministerrepresentation väger tyngre i de bilaterala relationerna. 

En annan signal som skickades ut under gårdagen till omvärlden var att Sverige valde att tillsammans med ett drygt trettiotal andra länder bojkotta det s.k. Durban-mötets fjärde konferens, Durban IV. 

Sverige bojkottar Durban IV

 Durban-konferensen, eller officiellt Durban Review Conference var tänkt att markera 20-årsdagen av Durban I som är FN:s konferens mot rasism, xenofobi, diskriminering  och intolerans. Formatet kom redan från början att präglas av uttalad antisemitism och bojkottades från början av både Israel och USA. Vartefter fler konferenser hållits, med samma inramning, har allt fler länder valt att bojkotta eller avstå från att delta. Bland de europeiska länderna märks bland annat Frankrike och Tyskland som nu har följts av Sverige.

Sveriges deltagande i Durban IV har varit oklart in i det sista men under gårdagen, den dag som Durban IV inleddes lät UD:s pressjour under onsdagskvällen meddela Ledarsidorna att

Sverige deltar inte i FN-mötet för att uppmärksamma att Durbandeklarationen och dess handlingsplan firar 20-årsjubileum den 22 september. Det finns en lång och politiskt laddad historia bakom Durbankonferensen och dess uppföljningsmöten. De tidigare konferenserna har bl.a. kritiserats för att inte tillräckligt ha behandlat sakfrågan, det vill säga bekämpandet av rasism. De har också kritiserats för att ha antisemitiska inslag och för att ha riktat oproportionerlig kritik mot Israel. Flera länder associerar därför inte Durbankonferensen med bekämpandet av rasism, och processen har blivit politiserad. Som följd har flera länder valt att inte delta alls vid tidigare konferenser, liksom vid dagens möte.

Bland annat har en majoritet EU-medlemsstater valt att inte delta, mot denna bakgrund. Sverige har fattat samma beslut.

Att motverka rasism och diskriminering i alla dess former är en central del i regeringens arbete för att främja och förverkliga de mänskliga rättigheterna och en prioriterad fråga såväl nationellt som internationellt. Sverige stödjer det arbete mot rasism, inklusive antisemitism, och diskriminering samt för ökad tolerans som bedrivs inom ramen för bland annat EU, FN, Europarådet och OSSE.

Att Sverige inte deltar i Durban IV är en minst lika viktig signal till omvärlden som de möten som Stefan Löfven genomfört i New York för att attrahera mötesdeltagare till Malmö-konferensen. Sverige ansluter sig därmed till det dryga trettiotal länder som numera bojkottar Durban-konferensen. Sverige har dessutom ratificerat och anslutit sig till IHRA, International Holocaust Remembrance Alliance definition om antisemitism 2020 vid Stefan Löfvens besök i Israel. En effekt av bojkotten av Durban IV är att det skapar en legitimitet kring det svenska ordförandeskapsåret i IHRA som inleds den första mars 2022.

Men arbetet med att putsa bilden motarbetas av statsministerns egen sidoorganisation Tro och Solidaritet.

Tro och Solidaritet – Den socialdemokratiska antisemitismens hjärta

 Som tidningen Dagen och nättidningen Bulletin tidigare rapporterat har Anna Ardin, diakon i Equmeniakyrkan och förbundsstyrelseledamot i Tro och Solidaritet lät i en numera raderad tweet spekulera om att Europa ”skickat judar” till Israel för att fortsätta kolonialisera Mellanöstern. Enligt IHRA:s definition av antisemitism är detta ett i grunden antisemitiskt påstående.

Forskaren Benjamin Silberstein menade bland annat att Anna Ardins tweet är ”en del av en mycket längre historia av judehat inom delar av den kristna kyrkan. Otroligt att detta är en svensk diakon 2021.”

Ardin tog, efter att hon fått stöd för sin uppfattning av mer öppet antisemitiska följare, tillbaka sin tweet och menade att den handlade om något annat. Ardin var senast aktuell i en debatt om kyrkovalet i SVT format “Sverige möts” där hon bland annat framförde kritik mot docent Johan Sundeen, trots att han inte var närvarande i studion.

Relaterat: Så stort inflytande har Tro och Solidaritet

Det är inte första gången som Tro och Solidaritet ger uttryck för sådant som av IHRA definieras som antisemitisk retorik. Ardins partikamrat och även han förtroendevald som förbundsstyrelseledamot i Tro och Solidaritet, Adrian Kaba, menade i både sociala medier och på ledarplats i förbundets tidning Tro och Politik att IS var en produkt av israliska Mossad samt att det förelåg en judeo-europeisk högerkonspiration mot muslimer i Mellanöstern.

Den tidigare ordföranden Ulf Bjereld var dessutom det svenska front-namnet i ”Ship to Gaza”. Denna organisation har tydliga band med inte bara det terrorstämplade turkiska IHH utan även med Hamas. Hamas är av såväl EU som USA klassificerade som terrororganisation.

Relaterat: Tro och Solidaritet vill ha miljard för det hat de själva är roten till

Hur pass väl statsminister Stefan Löfvens charmoffensiv, med flera viktiga diplomatiska markeringar nu faller ut, där bojkotten av Durban IV är den viktigaste, vet Sverige först den 13 oktober.

Samtidigt följer såväl Israel som USA den svenska inrikespolitiska utvecklingen där det står klart att delar av Löfvens eget parti, Tro och Solidaritet, inte går i takt med sin ordförande och statsminister utan fortsätter att odla en kultur och retorik som ligger närmare Hamas, Iran och Durban-konferenserna än att försöka förändra bilden av Sverige.

 

Muslimska Brödraskapet störtas i Tunisien

 

Den s k "Arabiska Våren" 2011 var ju egentligen resultatet av president Obamas förvirrade idé att ingå en allians med Muslimska Brödraskapet. Hans mål var att de skulle ta makten i hela Mellanöstern. Och det lyckades nästan... Nu har många av Brödraskapets amerikanska vapendragare återkommit till maktpositioner under den senile president Biden. Ska bli intressant att se resultatet av det...

Mest uppmärksammat i väst blev Brödraskapets våldsamma maktövertagande i Egypten. Lyckligtvis störtades Morsi av det egyptiska folket redan efter två års islamistisk terror.

Men i Tunisien agerade Brödraskapet smidigare och har lyckats bita sig fast vid makten i tio år. MB-ledaren Rached Ghannouchi lät sig utses till den diskreta posten som parlamentets talman och har istället agerat genom marionetter i regeringen. Men nu tycks folket även här ha tröttnat på islamistisk terror. Idag brinner Brödraskapets partibyggnader över hela landet (se foto överst). Såväl presidenten som armén har ställt sig på folkets sida liksom i Egypten.

En av de få tunisiska politiker som hela tiden varnat för landets islamisering är oppositionsledaren 
Abir Moussi. Här angriper hon Ghannouchi i en parlamentsdebatt. "Priset" för det har bl a varit att hon misshandlats flera gånger av islamister inne i parlamentet... Se hennes massiva utskällning av talmannen.

När antisemitismen slog rot i Svenska Kyrkan

Alltför sällan tycks medierna intressera sig för den jäsande antisemitiska sump som styr Svenska Kyrkan och flera frikyrkor sedan det marxistiska maktövertagandet omkring 1968. Forskaren Johan Sundeen, som skrev standardverket om 68-marxismen inom kyrkorna, kommer nu med en utmärkt rapport om den antisemitiska våg som blivit resultatet.

Ledarsidorna är ganska ensamma om att bevaka hur "den kristna" antisemitismen uppmuntras genom bl a UD och (s) nära samarbete med Muslimska Brödraskapet. De har också publicerat boken Islamismen i Sverige.

Gunnar Hyltén-Cavallius recenserar här rapporten. 

 LÄS DEN ! 

 ****

 Antisemitism har under senare tid kommit att debatteras allt mera. Undersökningar pekar på att judar i vårt land lever med en ökande otrygghet, särskilt har förhållandet i Malmö uppmärksammats. 

Nyligen har en vetenskaplig rapport publicerats, vars fokus är en inom kyrkorna tidigare starkt Israelvänlig hållning som kommit att ersättas av en uttalad kritik. Det ekumeniska Claphaminstitutet har ett pågående forskningsprojekt inom ramen ”Israel och trossamfunden”. Johan Sundeen, docent i idéhistoria, har nu kommit med projektets första rapport:

 När teologi blev 68-ideologi. Etableringen av en Israelfientlig opinion inom svensk kristenhet 1967-1982.

Omslagsteckningen talar sitt tydliga språk: en svensk biskop i full ornat håller den palestinska fanan som en kräkla. Bakom sig har han stuckit ner den israeliska fanan (i sanden, i snön?).

När Sundeen för fyra år sedan utgav sin banbrytande studie 68-kyrkan, kom han att fokusera mindre på problemkomplexet Israel och palestinierna. Ett skäl till detta var att boken skulle ha blivit än mera omfångsrik. Kanske var denna brist av godo, ty nu har Sundeen kunnat återkomma och granska denna mångfacetterade och kontroversiella fråga.

Förordet är av Annika Borg, teol. dr och präst. Hon menar att forskningen som undersöker och frilägger de föreställningsvärldar som ger upphov till och sprider antisemitiska idéer inte bara är en vetenskaplig uppgift utan dessutom är ”avgörande för samhällsutvecklingen”.

Sundeen refererar inledningsvis till en debatt i Expressen under sensommaren 2020, då Svenska kyrkans förhållande till islamitiska organisationer diskuterades. Kolumnisten Susanna Birgersson hade framhållit, att många kyrkor ”utsett Israel till världens skurk, däribland Svenska kyrkan”. Detta dementerades raskt från Kyrkans hus i Uppsala. Israels ambassadör Ilan Ben Dov hävdade i ett kommande inlägg att Svenska kyrkans politik gentemot Israel ofta ter sig som ”mer polariserande än den som har sitt ursprung i den arabiska världen” (Expressen 30/8, 1/9 och 10/9 2020).

Frågorna om relationsbygge i islamistisk riktning och Israelfientlighet hör nära samman, hävdar Sundeen. Antisemitismen är nyckelkomponent i båda fallen. Kritiker från olika håll menar att ärkebiskop Antje Jackelén i sin strävan efter fördjupad religionsdialog lierat sig med fundamentalistiska krafter.

Johan Sundeen som lanserat beteckningen 68-kyrkan sätter in den Israelfientliga opinionen i ett idéhistoriskt sammanhang med vänstervridning av svensk kristenhet. Han har i källorna kunnat blottlägga agendasättande personkretsar med rötter i den kristna radikala studentmiljön på 1960- och 70-talen. Andra opinionsbildare vad gäller den förändrade Israelbilden är enligt Sundeen socialdemokratiska centra som SSU men framför allt Broderskapsrörelsen, nuvarande Socialdemokrater för tro och solidaritet. Det vore välgörande med en fördjupad forskning om denna sidoorganisation (S), menar jag, så att mönster klarläggs för mycket av vad som vuxit fram i kyrka och frikyrka.

Nyckelpersoner i opinionssvängningen gentemot Israel är Uppsalateologerna Sigbert Axelson, pastor i Missionsförbundet, och Carl-Henric Grenholm, professor i etik. Sundeen skriver: ”Generationer av svenskkyrkliga präster har stått under direkt inflytande av universitetslärare med politiska sympatier långt till vänster och med synnerligen negativ syn på staten Israel.”   

Kampen för palestiniernas sak är en del av vänsterns konflikt gentemot västvärlden, USA och kapitalismen. Israel ses i den kontexten som ett USA i miniatyr, en rasistisk statsbildning; stundtals görs till och med jämförelser mellan sioniststaten och Tredje rikets nazister. I den progressiva studentpublikationen Kristet Forum kunde Per Eric Sandström ta frikyrkopastorer som ledde Israelresor i upptuktelse, då han liknade dem vid narkotikalangare.

Det är inte enbart engagemanget för den militärt svagare parten, palestinierna, som förklarar animositeten mot judarna som folk och staten Israel. Sundeen pekar på ett antisemitiskt strömdrag i marxismen. Den idéhistoriska huvudkällan här är Karl Marx skrift Om judefrågan. 

I skärningspunkten mellan ideologi och teologi hos de kristna antisionisterna väger ideologin tyngst, hävdar Sundeen. Det är i det politiska som man iakttar det största engagemanget. Talande är följande omdöme om en artikel av Jim Walch i antologin Israel – det förlorade landet (1970):

”Hans artikel är ett idealtypiskt exempel på en utstuderat anti-transcendent, förvärldsligad, kristendom. I utopisk anda gör han sig bilder av ett Guds rike på jorden; ett lyckoland, där rättfärdigheten bor. […] För att det goda ska segra måste det onda först avlägsnas.” 

Sammanfattningsvis: för att förstå hur en tidigare kompakt Israelvänlighet i svensk kristenhet kunnat ersättas av sin motsats är Johan Sundeens studie av största värde.