Alltför sällan tycks medierna intressera sig för den jäsande antisemitiska sump som styr Svenska Kyrkan och flera frikyrkor sedan det marxistiska maktövertagandet omkring 1968. Forskaren Johan Sundeen, som skrev standardverket om 68-marxismen inom kyrkorna, kommer nu med en utmärkt rapport om den antisemitiska våg som blivit resultatet.
Ledarsidorna är ganska ensamma om att bevaka hur "den kristna" antisemitismen uppmuntras genom bl a UD och (s) nära samarbete med Muslimska Brödraskapet. De har också publicerat boken Islamismen i Sverige.
Gunnar Hyltén-Cavallius recenserar här rapporten.
LÄS DEN !
****
Antisemitism har under senare tid kommit att debatteras allt mera. Undersökningar pekar på att judar i vårt land lever med en ökande otrygghet, särskilt har förhållandet i Malmö uppmärksammats.
Nyligen har en vetenskaplig rapport publicerats, vars fokus är en inom kyrkorna tidigare starkt Israelvänlig hållning som kommit att ersättas av en uttalad kritik. Det ekumeniska Claphaminstitutet har ett pågående forskningsprojekt inom ramen ”Israel och trossamfunden”. Johan Sundeen, docent i idéhistoria, har nu kommit med projektets första rapport:
Omslagsteckningen talar sitt tydliga språk: en svensk biskop i full ornat håller den palestinska fanan som en kräkla. Bakom sig har han stuckit ner den israeliska fanan (i sanden, i snön?).
När Sundeen för fyra år sedan utgav sin banbrytande studie 68-kyrkan, kom han att fokusera mindre på problemkomplexet Israel och palestinierna. Ett skäl till detta var att boken skulle ha blivit än mera omfångsrik. Kanske var denna brist av godo, ty nu har Sundeen kunnat återkomma och granska denna mångfacetterade och kontroversiella fråga.
Förordet är av Annika Borg, teol. dr och präst. Hon menar att forskningen som undersöker och frilägger de föreställningsvärldar som ger upphov till och sprider antisemitiska idéer inte bara är en vetenskaplig uppgift utan dessutom är ”avgörande för samhällsutvecklingen”.
Sundeen refererar inledningsvis till en debatt i Expressen under sensommaren 2020, då Svenska kyrkans förhållande till islamitiska organisationer diskuterades. Kolumnisten Susanna Birgersson hade framhållit, att många kyrkor ”utsett Israel till världens skurk, däribland Svenska kyrkan”. Detta dementerades raskt från Kyrkans hus i Uppsala. Israels ambassadör Ilan Ben Dov hävdade i ett kommande inlägg att Svenska kyrkans politik gentemot Israel ofta ter sig som ”mer polariserande än den som har sitt ursprung i den arabiska världen” (Expressen 30/8, 1/9 och 10/9 2020).
Frågorna om relationsbygge i islamistisk riktning och Israelfientlighet hör nära samman, hävdar Sundeen. Antisemitismen är nyckelkomponent i båda fallen. Kritiker från olika håll menar att ärkebiskop Antje Jackelén i sin strävan efter fördjupad religionsdialog lierat sig med fundamentalistiska krafter.
Johan Sundeen som lanserat beteckningen 68-kyrkan sätter in den Israelfientliga opinionen i ett idéhistoriskt sammanhang med vänstervridning av svensk kristenhet. Han har i källorna kunnat blottlägga agendasättande personkretsar med rötter i den kristna radikala studentmiljön på 1960- och 70-talen. Andra opinionsbildare vad gäller den förändrade Israelbilden är enligt Sundeen socialdemokratiska centra som SSU men framför allt Broderskapsrörelsen, nuvarande Socialdemokrater för tro och solidaritet. Det vore välgörande med en fördjupad forskning om denna sidoorganisation (S), menar jag, så att mönster klarläggs för mycket av vad som vuxit fram i kyrka och frikyrka.
Nyckelpersoner i opinionssvängningen gentemot Israel är Uppsalateologerna Sigbert Axelson, pastor i Missionsförbundet, och Carl-Henric Grenholm, professor i etik. Sundeen skriver: ”Generationer av svenskkyrkliga präster har stått under direkt inflytande av universitetslärare med politiska sympatier långt till vänster och med synnerligen negativ syn på staten Israel.”
Kampen för palestiniernas sak är en del av vänsterns konflikt gentemot västvärlden, USA och kapitalismen. Israel ses i den kontexten som ett USA i miniatyr, en rasistisk statsbildning; stundtals görs till och med jämförelser mellan sioniststaten och Tredje rikets nazister. I den progressiva studentpublikationen Kristet Forum kunde Per Eric Sandström ta frikyrkopastorer som ledde Israelresor i upptuktelse, då han liknade dem vid narkotikalangare.
Det är inte enbart engagemanget för den militärt svagare parten, palestinierna, som förklarar animositeten mot judarna som folk och staten Israel. Sundeen pekar på ett antisemitiskt strömdrag i marxismen. Den idéhistoriska huvudkällan här är Karl Marx skrift Om judefrågan.
I skärningspunkten mellan ideologi och teologi hos de kristna antisionisterna väger ideologin tyngst, hävdar Sundeen. Det är i det politiska som man iakttar det största engagemanget. Talande är följande omdöme om en artikel av Jim Walch i antologin Israel – det förlorade landet (1970):
”Hans artikel är ett idealtypiskt exempel på en utstuderat anti-transcendent, förvärldsligad, kristendom. I utopisk anda gör han sig bilder av ett Guds rike på jorden; ett lyckoland, där rättfärdigheten bor. […] För att det goda ska segra måste det onda först avlägsnas.”
Sammanfattningsvis: för att förstå hur en tidigare kompakt Israelvänlighet i svensk kristenhet kunnat ersättas av sin motsats är Johan Sundeens studie av största värde.
