KGB:s giftmördare slår till

En viktig påminnelse från TILLYS BLOGG:

KGB:s giftmördare slår till igen

Det senaste giftattentatet mot en oppositionell politiker i Ryssland borde inte förvåna någon. KGB inrättande 1921, strax efter att organisationen hade bildats, på order av Lenin ett giftforskningscenter utanför Moskva som ännu är i drift. KGB:s första chef Felix Dzerzjinskij (som ännu står staty utanför det gamla KGB högkvarteret i centrala Moskva) högprioriterade verksamheten vid denna anläggning. Redan från början av sin existens utarbetade man metoder och substanser som särskilt skulle lämpa sig för politiska lönnmord inrikes såväl som utrikes.

 

Vladimir Putin i sin KGB uniform under sin tjänstgöring i Östtyskland.

I Norrköpings Tidningar har Hans Stigsson skrivit en läsvärd krönika om den totalitära historia och den auktoritära tradition som man bör ha med sig när man studerar attentatet mot oppositionsledaren Alexej Navalnyj. Hans text är publicerad med rubrik: ”Putins politik har ett blodigt förflutet.”

Du kan läsa hans ledare här

Det har i alltför liten grad uppmärksammats är att flera av de begränsningar som infördes på KGB:s verksamhet efter Josef Stalins död 1953, och senare när KGB blev FSB, tycks ha tagits bort sedan Vladimir Putin kom till makten år 2000. Och under hans tid i Kreml har journalister, politiker, människorättsaktivister och andra oppositionella utsatts för olika attentat. Både i Ryssland som utomlands. Ofta i form av gifter, som i Navalnyjs fall, som särskilt tycks vara utformade för att tillfoga offret stor smärta. Ibland har målsättningen, troligen varit att döda, vilket i några få fall har misslyckats, i andra fall att ge varning till offret och andra om att sluta nu annars. Gemensamt i flertalet fall har varit att offrets smärta skall skrämma andra till lydnad och eftertanke. Just denna aspekt av en Ny-Stalinism inom rysk statsledning, exemplifierad genom Kremls attentat, har få tagit upp i Sverige.

 

Joakim von Braun.

Ett lysande undantag är Joakim von Braun Rysslandskännare och expert på rysk underrättelsetjänst. Här kan du se honom intervjuad i TV4:s morgonnyheter efter att attentatet mot Navalnyj kom till omvärldens kännedom. Den 44-årige Navalnyj som nu kämpar för sitt liv på ett sjukhus i Omsk.

Du kan se denna intervju här

Foto från Berlinmurens fall 1989, när Putin var stationerad i Tyskland.

Hans analys är intressant. Jag delar von Bruns och Stigsson analyser om att tillfället är väl valt av Putin (som själv har varit officer i KGB). Utvecklingen i Belarus inger större oro i Kreml än vad vi allmänhet tror i Sverige. I Minsk, 80 mil från Stockholm, pågår, liksom det gjorde i Kiev 2014, protester på ett torg (som i båda städerna heter Självständighetstorget), inte bara mot valfusk, korruption och myndighetsvåld, utan är en folkresning mot ett kvardröjande Sovjetsamhälle och ett tydligt ställningstagande för att införa demokrati. Och detta vet Putin. I Kiev blev torget omdöpt av demokratiaktivisterna till Euromaidan (Europatorget). Och detta kan ske även i Minsk. En utveckling som Putin och de styrande i Moskva fruktar sedan kan komma att spridas vidare till Moskva och Sankt Petersburg. I mitt föra inlägg på denna blogg skrev jag om detta.

Foto från Självständighetstorget i Minsk.

Du kan läsa detta inlägg här

Att få Navalnyj ur vägen just nu kan ha bedömts särskilt viktigt med tanke på ett eventuellt ryskt ingripande i Belarus. Navalnyj är förmodligen ensam om att ha tillräcklig ljuskraft inom oppositionen för att kunna mobilisera fram kraftfulla folkliga protester inom Ryssland. Sedan har Navalnyj under senare tid, i olika medier, fört fram att han har flera nya avslöjanden på gång om korruption mot personer inom den ryska makteliten. Bland annat mot den av Kreml tillsatte nya guvernören i Chabarovsk vars avsatte företrädare hade ett brett folkligt stöd. Ett beslut som har vållat omfattande protester, lokalt och regionalt, under flera veckor.

Foto från protesterna i Chavbarovsk.

Ryssland är en stat styrd av en ondskefull regim som ännu inte har lyckats komma bort ifrån sitt Sovjetiska förflutna. Putins Ryssland är därför inte en stat bland andra, vilket flera av deras grannländer har fått känna av. I väst måste vi vara vaksamma och vara bredda på att tvingas sätta oss upp mot Kreml. Inte minst måste vår nuvarande oansvariga försvars- och säkerhetspolitik omprövas. En snabb och beslutsam upprustning av vår militära förmåga måste till. Vi måste återinföra ett civilt försvar plus att snabbt bli medlemmar av Nato. På lite längre sikt måste EU:s medlemsstater vara beredda att bygga upp ett eget gemensamt europeiskt försvar eftersom vi inte längre kan förlita oss på stöd från USA (även efter att Trump lämnat Vita Huset).

Jens Stoltenberg (S), Nato:s generalsekreterare, f.d. statsminister i Norge.

Foto överst:

Dzerzjinskijs staty utanför KGB:s gamla högkvarter Lubjanska i Moskva.

Länk till denna blogg

Tio år sedan svensk KGB-agent avslöjades

 

 

 



Lena Breitner påminner idag om ett tio-årsjubileum

som journalistskrået och kommunisterna nog helst vill glömma....

Det är ju onödigt att påpeka att KGB-agenten fortfarande är

på fri fot och hyllad av sina meningsfränder.

Så ett stort tack till Lena (och Gunnar) på Tankar om IB

(f ö alltid läsvärd !) för denna nyttiga påminnelse:

Grattis! I dag är det 10 år sedan Guillous KGB-affär

Posted on oktober 24, 2019 av Lena Breitner

I dag är en historisk dag. Det är tio år sedan Expressen publicerade Jan Guillous erkännande om att han varit KGB-agent. Tio år. Så länge sedan och ändå så nära i tid.

Vi väcktes av att telefonerna ringde klockan sju. Den braskande rubriken …

”EXPRESSEN AVSLÖJAR
GUILLOU HEMLIG SOVJETAGENT
Tog emot pengar av KGB”

… hade fått alla redaktioner på tå. Nu skulle ”alla” ha en kommentar. Vad betydde Jan Guillous erkännande – egentligen? Min man, Gunnar Ekberg, var en av många journalisterna sökte.

Expressens löpsedel lördagen den 24 oktober 2009 så som den hänger på vår kontorsdörr sedan dess.

I augusti hade Gunnar Ekbergs memoarer De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst (Fischer & co) släppts. Samtidigt släpptes Guillous så kallade yrkesmemoarer. Just här, i augusti-september möttes Guillous alster av hyllningar, medan recensenterna företrädesvis var tveksamma till min mans bok, i huvudsak med förbehållet att man ju faktiskt inte kunde veta vad som faktiskt var sant eller inte.

Jan Guillous KGB-kontakter omnämns på sidan 390-391 i Gunnar Ekbergs memoarer De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst.

Två grävande journalister kan ha läst Gunnar Ekbergs memoarer. Eller så var de redan KGB-scoopet på spåret. Om Micke Ölander och Mikael Hylin kom till sidorna 390-391 hade de i alla fall kunnat läsa att Gunnar Ekberg efter IB-affären blivit uppringd av journalisten Arne Lemberg. De träffades på en krog på Adelgatan i Malmö och där berättade Lemberg och att Jan Guillou haft möten med en man som hette Jevgenij Gergel på Tennstopet på 1960-talet. Gunnar Ekberg visste mycket väl vem Gergel var – en KGB-agent!

I Gunnar Ekbergs bok stod vad faktiskt var känt i vissa kretsar. Att Säpo spanat mot Gergel, att Säpo spanat mot Gergel när han haft möte med Jan Guillou och Arne Lemberg, att Arne Lemberg visste att Jan Guillou utfört hemliga uppdrag åt ryssen samt inte minst att Gunnar Ekberg slussat Arne Lemberg vidare så att han både träffat Firman (IB) och Säpo som också fick höra vad Arne Lemberg visste om Jan Guillou och Gergel.

Expressenjournalisterna vände sig i alla fall till Riksarkivet, som relativt nyligen fått ofantliga mängder avställda Säpoakter i sitt knä. Detta hör till historien, för att man ska förstå den. Statsminister Göran Persson hade ett par år tidigare fått för sig att man absolut måste avhemliga saker som hänt under andra världskriget. Vips över en natt gick vi från upp till 70 års sekretess till sisådär 50 års sekretess. Säpo dumpade så mycket de kunde på Riksarkivet, som därefter vadade i ansökningar.

Detta bör man ha med sig, för just detta år lämnades material ut från Riksarkivet som aldrig, enligt lag, skulle ha lämnats ut vid den här tidpunkten. TV4 fick alldeles för mycket om Ströberg. Expressen fick ut alldeles för mycket om Arne Lemberg, Gergel med flera. Jag är tacksam för detta utlämnade, men det blev tyvärr konsekvenser för tjänstemannen och för den fortsatta sekretessgranskningen. Själv nekades jag efter Ströberg och Guillous KGB-affär se dokument med motiveringen att jag skulle överklaga så Riksarkivet fick prejudicerande fall.

De sötebrödsdagar journalister och forskare haft under några år var över. Tjänstemäns rädsla för att göra fel tog absurda former vid sekretessgranskning. Till och med pressmeddelanden som bevisligen hamnat på redaktioners bord på 1960-talet ströks över med tjock svart penna före utlämnanden.

Expressenjournalisterna hade i alla fall tur. De satt nu med mängder av sidor som berörde KGB-agenten Gergel och Jan Guillou. Men det räckte inte för en publicering. De behövde Jan Guillous kommentarer till det hela. Den som skickades fram var kriminalreportern Micke Ölander, som lade fram valda delar från Riksarkivet.

På dagen för tio år sedan satt jag och häpnade, för videosekvenser från konfrontationen var närmast chockerande. Den annars så självsäkre och offensive Jan Guillou var som förbytt. Min första tanke var att han var som ett lamm på väg till slakten. Jan Guillou babblade som bara den. Berättade om kritmarkeringar han gjort i en telefonkiosk på Sveavägen. Det var en hemlig signal när han ville träffa Gergel. Jan Guillou berättade att han gjort uppdrag åt Gergel och fått pengar för det och hade skrivit på ett kvitto.

Det där kvittot är inte oviktigt. Tvärtom. Vi som forskar på underrättelse- och säkerhetstjänsterna är alltid intressserade av östs kvittenser. Kvittot är ett bevis som håller i domstol för att kunna påstå att någon varit hemlig agent för den ena eller andra östtjänsten.

Senare skulle Jan Guillou göra en anmälan till Allmänhetens Pressombudsman (PO) där han felaktigt påstod att Expressen kallat honom ”spion”. I verkligheten var Expressen strikt och använde bara ordet ”agent”, vilket gjorde att de friades. Micke Ölander och Mikael Hylin fick Guldspaden för sitt gräv utan mera ett ytterst skickligt hanterande psykologiskt. Utan Jan Guillous pladdrande och erkännande hade det inte blivit någon KGB-affär.

Jan Guillous KGB-affär är historiskt mycket viktig. Före KGB-affären hade han en stark plattform i media där han basunerade ut att Säpo var dumma därför att de jagade kollektivet palestinier alternativt kollektivet muslimer, som var oskyldiga. De som hade en annan uppfattning om hur Säpo jobbade, till exempel terrorforskaren Magnus Ranstorp, hoppade han ständigt på.

Denna kader av anti-Säpo-aktivister från vänsterkanten var vid den här tiden inte obetydliga. Samma år som KGB-affären hade den numera berömda Rosengårdsrapporten lagts fram, närmre bestämt i januari 2009. Rapporten berättade om islamistisk radikalisering på Rosengård, något som i dag inte är ifrågasatt. Men där och då i januari 2009 möttes rapporten av just denna anti-Säpo-aktivist-falang som attackerade författarna. Enskilda journalister stod bakom attackerna, men främst attackerades den från aktivisthåll inom forskningen.

Snabbt spreds bilden av att Rosengårdsrapporten inte gick att lita på. I dag står det klart att det kunde man visst det. Det talas öppet om de tio förlorade åren då vi i Sverige inte gjorde någonting för den utveckling som rapporten varnade om – radikaliseringen i ett av många mångmiljonprogram.

Avslöjandet att Jan Guillou haft ett KGB-förflutet är historiskt och viktigt. I ett enda slag gick Jan Guillou från att vara den som i media ständigt och jämnt fick uttala sig som expert på allt och inget och i synnerhet om svensk politik och underrättelse- och säkerhetstjänstfrågor till att aldrig ens få en fråga. Han gick från mängder av intervjuer med välvilligt nickande svenska journalister till att plötsligt möta en mängd kritiska frågor. Plötsligt blev det okey att granska vad Jan Guillou hade sagt. Den Guillouska maktsfären var bruten. Det välkomnade jag.

Den aktivistiska kadern som vill begränsa Säpos uppdrag att skydda demokratin finns fortfarande. Men de har blivit allt tystare, tack vare KGB-affären. Bit för bit har den luft de fått under vingarna begränsats allt mer. KGB-affären var inte bara en milstolpe som lockade till fler grävanden om Jan Guillou. Den var början till slutet för aktivisternas kampanjer om att Säpo jagade muslimer som grupp i mångmiljonprogrammen.

Spiken i kistan var bland annat avslöjandet att Osama Krayem från mångmiljonprogrammet Rosengård varit inblandad i terrordåden i Bryssel och Paris 2016. Nu blev det onekligen lite svårt att påstå att Rosengårdsrapporten varit ett sammelsurium. Journalister och allmänhet hade redan kunskap om att IS begick förfärliga brott mot människor. De halshögg folk och filmade det. Nu skulle ju dessa ”IS-resenärer” kanske komma hem till Sverige. Terrordåden i Stockholm 2010 (det misslyckade) och 2017 gjorde att många upplevde att hotet kom nära och blev verkligt.

Påståenden om att Säpo urskiljningslöst jagar vissa religiösa grupper eller befolkningsgrupper har för de allra flesta plötsligt blivit fullständigt befängt. Guillou bjäbbar fortfarande om just detta, men få tar honom på allvar.

 

 

 

Prominent (s)-politiker sovjetisk inflytandeagent

Mitt i skandalerna kring Labourledaren

Jeremy Corbyns öppna antisemitism

exploderar en gammal skandal på

nytt i det svårt härjade partiet:

Det bekräftas nu att Labourledaren

Michael Foot (ordf 1980-83) var

mångårig sovjetisk inflytandeagent.

Säkerhetstjänsten varnade t o m

Drottning Elisabeth för att ens

överväga att utnämna honom till

premiärminister....

Tilläggas bör att överste Oleg Gordievskij,
som avslöjade Foot, var en av de kalla
krigets okända hjältar.

KGB-rezident i Köpenhamn 1965-82

rekryterades han av MI6 via danska

säkerhetstjänsten och gjorde den

fria världen oskattbara tjänster under

en lång period. Efter sitt avhopp 1985
har han varit en flitig författare. 

Han adlades också i Storbritannien
för sina stora insatser 2007.

Mera om just de sovjetiska inflytande-

agenternas destruktiva arbete.

Personer som Georg Branting, Sverker

Åström och Pierre Schori har alltför
länge tillåtits operera i det tysta
i Sverige....

Välinformerade Intellnews skriver om Foot:

"Foot, a staunch and vocal representative of the postwar

British left, was a member of parliament for over 40 years,

eventually serving as leader of the House of Commons.

rose to the post of deputy leader of the Labour Party

and in 1980 succeeded Jim Callahan as head of the

Party. But he stepped down in 1983 in the aftermath

of Labour’s largest electoral defeat in over

half a century.

Two years later, in 1985, Oleg Gordievsky, a colonel

in the Soviet KGB, defected to Britain and disclosed that

he had been a double spy for the British from 1974

until his defection.

In 1995, Gordievsky chronicled his years as a KGB officer

and his espionage for Britain in a memoir, entitled Next

Stop Execution. The book was abridged and serialized

in the London-based Times newspaper. In it, Gordievsky

claimed that Foot had been a Soviet “agent of influence”

and was codenamed “Agent BOOT” by the KGB. Foot

proceeded to sue The Times for libel, after the paper

published a leading article headlined “KGB: Michael Foot

was our agent”. The Labour Party politician won the lawsuit

and was awarded financial restitution from the paper.

This past week, however, the allegations about Foot’s

connections with Soviet intelligence resurfaced with the

publication of The Spy and the Traitor, a new book

chronicling the life and exploits of Gordievsky. In the

book, Times columnist and author Ben Macintyre alleges

that Gordievsky’s 1995 allegations about Foot were

accurate and that Gordievsky passed them on to British

intelligence before openly defecting to Britain.

According to Macintyre, Gordievsky briefed Baron

Armstrong of Ilminster, a senior civil servant and

cabinet secretary to British Prime Minister Margaret
Thatcher.

Lord Armstrong, a well-connected veteran of British

politics, in turn communicated the information to the

Secret Intelligence Service (MI6) in the summer of

1982, says Macintyre. The Times columnist alleges

that MI6 received specific information from Lord Armstrong,

according to which Foot had been in contact with the KGB

for years and that he had been paid the equivalent of

£37,000 ($49,000) in today’s money for his services.

The spy agency eventually determined that Foot may

not himself have been conscious that the Soviets were

using him as an agent of influence.

But MI6 officials viewed Gordievsky’s allegations

significant enough to justify a warning given to Queen

Elizabeth II, in case the Labour Party won the 1983

general election and Foot became Britain’s prime

minister."

Ur arkiven: Mahmod Abbas var KGB-agent

Times of Israel presenterar den inte helt överraskande nyheten att Fatah-"presidenten" och terroristledaren Mahmoud Abbas även är gammal KGB-agent. Två flitiga israeliska journalister har gått igen det stora Mitrokhin-arkivet i London och konstaterat att Abbas under täcknamnet KROTOV var kollega med bl a Vladimir Putin....

Många uppgifter ur arkivet har redan publicerats i ett antal böcker (t ex här och här) de senaste årtiondena, men det finns uppenbarligen en del godbitar kvar...

Gamla kollegor...

"Palestinian Authority President Mahmoud Abbas was a Soviet spy in Damascus in the 1980s, Israel’s Channel 1 television reported Wednesday, citing information it said was included in an archive smuggled out of the USSR.

 

According to Channel 1’s foreign news editor Oren Nahari, the famed Mitrokhin archive, kept by KGB defector Vasily Mitrokhin, revealed that Abbas was a Soviet mole in Damascus in 1983.

        

The documents — obtained by Israeli researchers Isabella Ginor and Gideon Remez — purportedly show that Abbas, code-named Krotov (mole), was involved with the Soviets while Mikhail Bogdanov, today Vladimir Putin’s envoy to the Middle East, was stationed in Damascus.

 

Bogdanov was caught in a diplomatic tussle earlier this week after trying to broker a summit between Abbas and Prime Minister Benjamin Netanyahu in Moscow, who both claimed a willingness to meet while decrying the other for allegedly refusing.

 

Mitrokhin was a senior KGB archivist who defected to the UK in 1992, and his edited notes on various KGB operations were released in 2014. His handwritten notes remain classified by MI5.

The archivist’s notes on the KGB are considered among the most complete information available on Soviet intelligence operations. He claimed that the KGB recruited the then head of the Popular Front for the Liberation of Palestine, Wadi Haddad, as an agent in the 1970s.

 

His writings also revealed that Haddad, operating under the code name NATSIONALIST, was given Soviet assistance in funding and arming the PFLP.

According to an Eastern Soviet bloc intelligence agent who defected to the US in the 1970s, the PLO, the Democratic Front for the Liberation of Palestine and the PFLP all received help from the KGB.

 

Romanian Lt. General Pacepa told US officials that in 1972 that then-PLO leader Yasser Arafat closely collaborated with the KGB and the Romanian Securitate service, and PLO guerrilla fighters were secretly trained by Soviet intelligence agents. 

 

In response to the Channel 1 report, Fatah official Nabil Shaath denied that Abbas was ever a KGB operative, calling the claim a “smear campaign” that attempted to distract from potentially Russian-led peace talks in Moscow.

Throughout his early life, Abbas developed a network of Palestinian political activists from across the Arab world that would eventually become Fatah and the Palestine Liberation Organization (PLO).

 

In the late 1970s and early 1980s, Abbas studied at the People’s Friendship University of Russia, where he wrote his doctoral thesis, “The Secret Relationship between German Nazis and Zionists,” which has been accused of denying the scope of the Holocaust.

 

After earning his doctorate, Abbas moved to Tunisia where he took a more active role in PLO leadership, and worked his way up to chairman of the organization. He became PA president following Arafat’s death in 2004."

 

***

KOMPLETTERING:

 

Intelnews.org har ytterligare några detaljer om arkivfyndet.

Mitrokhins material förvaras tydligen idag i Churchill Archives

Centre på Cambridge University.

 

De israeliska upptäckarna var inte journalister utan de båda

historikerna Gideon Remez och Isabella Ginor från Hebreiska

Universitetet i Jerusalem. Kanske ett tips till unga svenska

historiker som vill nysta i sjuttio års sovjetiska spionhärvor

 i Sverige...?

 

 

Jensens storverk snart i bokhandeln

 

Från Gyldendals förlag kommer den

glada nyheten att professor Bent

Jensens storverk Den Kolde Krig i

Danmark. Ulve, får og vogtere 1945-

1991 utkommer senast i februari 2014.

Anledningen till förseningen är att

man ville avvakta utgången av

stämningen från KGB-agenten

Jörgen Dragsdahl.

Som bekant segrade rättvisan äntligen

för två veckor sedan. Och nu kommer

boken.

1500 sidor om sovjetisk subversion

och infiltration i Danmark och danska

motåtgärder under efterkrigstiden.

**

Förlaget presenterar boken:

Den Kolde Krig i Danmark. Ulve, får og vogtere

1945-1991 er et gennemdokumenteret historisk

værk, som på en lang række områder pløjer ny

jord og behandler en række kontroversielle

temaer i Danmarks nyeste historie.

Værket bygger på et omfattende utrykt og trykt

kildemateriale, herunder sovjetisk materiale,

som enten ikke har været tilgængeligt for eller

udnyttet af andre historiske undersøgelser.

En stor del af det hidtil fortrolige kildematerialet

er for første gang gjort tilgængeligt.

Med udgangspunkt i hovedspørgsmålene:

Hvorfor udbrød Den Kolde Krig, hvilke

elementer indgik i krigen, og hvorfor holdt

Den Kolde Krig op? Hvem tabte, og hvem

vandt? behandler værket de ydre og indre

trusler, som den danske nation stod over for

under Den Kolde Krig, og de mange forskellige

tiltag for at afværge, inddæmme eller formindske

truslerne, som nationen - både staten og private

- iværksatte.

**

   ”Vi tillader os i værket at anlægge

et nationalt perspektiv og taler om

ting som landets overlevelse, det danske

folkestyre og truslen imod det.

Det er usædvanligt,”

siger Bent Jensen forud for

udgivelsen

Jensen-fallet: En viktig seger för yttrandefriheten

 

Professor Bent Jensen, Danmarks främste

specialist på sovjetisk historia och KGB:s

subversion blev idag frikänd av Hovrätten

för ett närmast självklart konstaterande:

Att den kommunistiske journalisten Jørgen

Dragsdahl var KGB-agent.

Dragsdahl avslöjades redan på 70-talet av

den avhoppade KGB-översten Oleg Gordievskij.

Men alla OG:s avslöjanden var hemligstämplade

hos PET. Vi fick därför en situation där de danska

myndigheterna kände till en prominent och inflytelserik

KGB-agent, som bl a opererade inom medierna och som

rådgivare åt flera politiker, men inte kunde använda

uppgifterna till en rättegång...

När sedan en kunnig forskare vågade tala klartext

i frågan blev han stämd för förtal av agenten - och

förlorade i första instans.

Först när PET:s förre chef, efter lång politisk tvehågsenhet,

vittnade inför Hovrätten om att det utifrån PET:s

arkiv inte råder någon tvekan om att Dragsdahl var en

betydelsefull sovjetisk inflytandeagent, kunde Jensen

frikännas... 

Låt oss se det som det demokratiska danska

samhällets slutgiltiga seger över KGB:s anhang....

RAMADAN-EXTRA: Islamister skjuter rabbin

Förra onsdagen sköts Dagestans överrabbin

Ovadia Isakov ned utanför sitt hem på väg till

synagogan. Genom att han snabbt kom under

vård bedöms hans chanser att överleva som

goda. 

 

Dagestan härjas av islamistiska terrorgrupper,

som bl a försöker fördriva judar och kristna.

Grannländerna Azerbaijan och Tjetjenien kämpar

också med islamistiska terrororganisationer med

Al Qaedaanknytning...

Rabbi Isakovs lungskador bedömdes som så

allvarliga, att han evakuerades under sabbaten

till ett israeliskt militärsjukhus med bistånd av

ryska flygvapnet.

 

Isakov åtnjuter stor aktning som duktig

själasörjare och för sitt stora pedagogiska

arbete för barn. De flesta dagestanska judar

har saknat undervisning och gudstjänster

sedan Stalintiden.

KGB och deras efterföljare i området inriktar

nu jakten på förövarna på de politiskt-kriminella

band, ofta med wahhibistisk inriktning, som härjar

i området.

 ****
Läs CSIS nyhetsbrev om Ryssland och Eurasia
*
Läs Radio Free Europes analyser