En viktig påminnelse från TILLYS BLOGG:
KGB:s giftmördare slår till igen
Det
senaste giftattentatet
mot en oppositionell politiker i Ryssland borde inte förvåna någon. KGB
inrättande 1921, strax efter att organisationen hade bildats, på order
av Lenin ett giftforskningscenter utanför Moskva som ännu är i drift.
KGB:s första chef Felix Dzerzjinskij (som ännu står staty
utanför det gamla KGB högkvarteret i centrala Moskva) högprioriterade
verksamheten vid denna anläggning. Redan från början av sin existens utarbetade
man metoder och substanser som särskilt skulle lämpa sig för politiska lönnmord
inrikes såväl som utrikes.
Vladimir Putin i sin KGB uniform under sin tjänstgöring i Östtyskland.
I Norrköpings Tidningar har Hans
Stigsson skrivit en läsvärd krönika om den totalitära historia och
den auktoritära tradition som man bör ha med sig när man studerar
attentatet mot
oppositionsledaren Alexej Navalnyj. Hans
text är publicerad med rubrik: ”Putins politik har ett blodigt förflutet.”
Det har i alltför liten grad uppmärksammats är
att flera av de begränsningar som infördes på KGB:s verksamhet efter Josef Stalins död 1953, och senare när KGB blev FSB, tycks ha tagits
bort sedan Vladimir Putin kom till makten år 2000. Och
under hans tid i Kreml har journalister, politiker,
människorättsaktivister och andra oppositionella utsatts för olika
attentat. Både i Ryssland
som utomlands. Ofta i form av gifter, som i Navalnyjs fall, som särskilt
tycks vara
utformade för att tillfoga offret stor smärta. Ibland har målsättningen,
troligen varit att döda, vilket i några få fall har misslyckats, i andra
fall
att ge varning till offret och andra om att sluta nu annars. Gemensamt i
flertalet fall har varit att offrets smärta skall skrämma andra till
lydnad och
eftertanke. Just denna aspekt av en Ny-Stalinism inom rysk statsledning,
exemplifierad genom Kremls attentat, har få tagit upp i Sverige.
Joakim von Braun.
Ett lysande undantag är Joakim von Braun Rysslandskännare
och
expert på rysk underrättelsetjänst. Här kan du se honom intervjuad i
TV4:s morgonnyheter
efter att attentatet mot Navalnyj kom till omvärldens kännedom. Den
44-årige Navalnyj som nu kämpar för sitt liv på ett sjukhus i Omsk.
Foto från Berlinmurens fall 1989, när Putin var stationerad i Tyskland.
Hans analys är intressant.
Jag delar von Bruns och Stigsson analyser om att tillfället är väl valt av
Putin (som själv har varit officer i KGB). Utvecklingen i Belarus inger större oro i Kreml än vad vi allmänhet tror
i Sverige. I Minsk, 80 mil från Stockholm, pågår, liksom det gjorde i Kiev 2014,
protester på ett torg (som i båda städerna heter Självständighetstorget), inte
bara mot valfusk, korruption och myndighetsvåld, utan är en folkresning mot ett
kvardröjande Sovjetsamhälle och ett tydligt ställningstagande för att införa demokrati.
Och detta vet Putin. I Kiev blev torget omdöpt av demokratiaktivisterna till Euromaidan (Europatorget).
Och detta kan ske även i Minsk. En utveckling som Putin och de styrande i
Moskva fruktar sedan kan komma att spridas vidare till Moskva och Sankt Petersburg. I
mitt föra inlägg på denna blogg skrev jag om detta.
Foto från Självständighetstorget i Minsk.
Att få Navalnyj ur vägen
just nu kan ha bedömts särskilt viktigt med tanke på ett eventuellt ryskt
ingripande i Belarus. Navalnyj är förmodligen ensam om att ha tillräcklig
ljuskraft inom oppositionen för att kunna mobilisera fram kraftfulla folkliga
protester inom Ryssland. Sedan har Navalnyj under senare tid, i olika
medier, fört fram att han har flera nya avslöjanden på gång om korruption mot personer inom den ryska
makteliten. Bland annat mot den av Kreml tillsatte nya guvernören i Chabarovsk
vars avsatte företrädare hade ett brett folkligt stöd. Ett beslut som har vållat
omfattande protester, lokalt och regionalt, under flera veckor.
Foto från protesterna i Chavbarovsk.
Ryssland är en stat styrd av
en ondskefull regim som ännu inte har lyckats komma bort ifrån sitt Sovjetiska
förflutna. Putins Ryssland är därför inte en stat bland andra, vilket flera av
deras grannländer har fått känna av. I väst måste vi vara vaksamma och vara
bredda på att tvingas sätta oss upp mot Kreml. Inte minst måste vår nuvarande
oansvariga försvars- och säkerhetspolitik omprövas. En snabb och beslutsam upprustning
av vår militära förmåga måste till. Vi måste återinföra ett civilt försvar plus att snabbt bli medlemmar av
Nato. På lite längre sikt måste EU:s medlemsstater vara beredda att bygga upp
ett eget gemensamt europeiskt försvar eftersom vi inte längre kan
förlita oss på stöd från USA (även efter att Trump lämnat Vita Huset).
Jens Stoltenberg (S), Nato:s generalsekreterare, f.d. statsminister i Norge.
Foto överst:
Dzerzjinskijs staty utanför KGB:s gamla högkvarter Lubjanska i Moskva.
