En polis blev illa huggen, men överlevde tack vare sin skyddsväst. En kollega sköt jihadisten, som hela tiden skrek Allahu Akbar.
Gärningsmannen är 37-årig algerier med uppehållstillstånd i Italien, men som tycks ha tillbringat de senaste fem åren i Frankrike.Det saknas uppgifter om eventuellt hederligt arbete...
Franska polisfacket berättar att bara senaste året har sju poliser mördats och 5.435 skadats i tjänsten...
Mördaren har redan tidigare visat sig aggressiv och hatisk mot kristendomen. Sommaren 2020 försökte han bränna ned katedralen i Nantes.
Franska regeringen beklagar det inträffade, men är just nu fullt sysselsatt med att tvinga på ett motvilligt folk obligatoriska Coronapass. Och det har naturligtvis högre prioritet än medborgarnas säkerhet. Inrikesministern har dock lovat besöka byn, vilket säkert känns betryggande för invånarna.
Mördaren levde och försörjdes tydligen på munkarnas gästhem, trots att han hatade dem och kristendomen. Någon förklaring till varför den kriminelle jihadisten och mordbrännaren befann sig på fri fot i den lilla byn har man ännu inte fått från myndigheterna...
PARIS En fransk lärare som visat Muhammed-karikatyrerna för
sina elever halshöggs med kökskniv på eftermiddagen i en förort i norra
Paris av 18-årig man från Tjetjenien uppger franska Le Parisien. Mördaren sköts senare till döds efter att han vägrat ge upp, enligt Daily Mail bar mannen en misstänkt självmordsväst.
– Offret hade nyligen hållit en lektion för sina elever om
yttrandefrihet och hade då visat upp karikatyrer på Muhammed, uppger en
källa för Le Parisien.
Något som enligt Le Parisiens källa ska ha fått en 18-årig man att
bli kränkt och vansinnig. Med en kökskniv konfronterade han läraren och
högg av lärarens huvud. Mordet skedde enligt Daily Mail vid femtiden på
fredagseftermiddagen nära en skola i Conflans-Saint-Honorine, ungefär 4
mil norr om centrala Paris.
Mördaren var en 18-årig tjetjensk islamist med asyl i Frankrike. Enligt uppgift greps senare ett antal släktingar för medhjälp till mordet...
Därefter inleddes en polisjakt under någon timme som slutade med att
polisen fick stopp på mannen i en näraliggande stad, Eragny-sur-Oise.
Där sköts han till döds av polis efter att han enligt källor till Daily
Mail vägrat att ge upp, hotat poliser med skjutvapen och att man
misstänkt någon form av explosiv självmordsväst. När han sköts till döds
ska mördaren också ha skrikit ”Allahu Akbar” (Allah är störst på
arabiska) enligt Daily Mail.
Enligt franska tv-kanalen FranceNews24 var attacken också relaterad
till de Muhammedkarikatyrer som nyligen återpublicerades av franska
satirtidningen Charlie Hebdo.
Islamiseringen av Frankrike ökar för varje vecka. Nu finns det över 750 zoner dit polisen inte längre kan ta sig in utan full stridsutrustning och där det franska samhället inte längre fungerar. Ett alternativt islamistiskt samhälle, baserat på narkotikahandel och annan brottslighet och där salafistiska imamer styr, har tagit över. Läget är ännu värre än i Sverige... Professor Millière varnar för en explosion av islamism och annan brottslighet när utegångsförbudet p g a pandemin hävs. Och det franska samhället är lika dåligt rustat som det svenska... ***
A few months ago, a police
officer, Noam Anouar, who infiltrated Islamist circles... stated that
no-go zones in France are now foreign enclaves on French territory. "The
gangs operating there," he wrote, "have formed a parallel economy based
on drug trafficking. They consider themselves at war with France and
with Western civilization. They act in cooperation with Islamist
organizations, and define acts of predation and rampage as raids against
infidels". He noted that reclaiming these areas today would be
complicated, costly, and involve calling in the army.
For years, successive French governments have chosen a policy of
"willful blindness": they simply behave as if they do not see what is
going on. They do not even try to find solutions.
Saturday, April 18, 11 pm. Villeneuve-la-Garenne, a small town in the
northern suburbs of Paris. A young man rides a motorcycle at high speed
and hits
the door of a police car. He breaks his leg. He is sent to the
hospital. He does not have a driver's license but does have a long criminal history. He was sentenced several times by the courts for drug trafficking, robbery with violence and sexual assault.
As soon as news of the accident is released, hostile messages about the police circulate on social media; and in a dozen cities in France, riots break out. The riots are continue for five days in a row. A police station in Strasbourg is attacked and set on fire. A school is nearly destroyed a few miles from Villeneuve-la-Garenne.
Rather than responding with firm language, the French government is saying that an investigation into the behavior of the police has been opened and that the officers will most likely be punished. The coronavirus pandemic, which struck France hard, has been aggravating the serious problems already plaguing the country.
France's general population remains under extremely strict lockdown; the police have been ordered to enforce the rules ruthlessly. Permits to leave one's home were limited to 60 minutes, once a day, and no farther than half a mile. On Aril 23, Minister of the Interior Christophe Castaner said,
"Since the start of the lockdown, more than 915,000 citations have been
handed out; 15.5 million persons have been stopped and checked". The
citations, according to newspapers, were given to people who stayed outside for more than an hour, or who went beyond the authorized limits.
People living in no-go zones [zones-urbaines-sensibles "sensitive urban zones"] are treated differently. Police officers have been told by the government not to stop them at all and to avoid as much as possible going near where they live. Yves Lefebvre, president of a police union, remarked:
"The government knows that a large-scale uprising could
happen, and that a minor incident might be enough to set the powder keg
ablaze. Therefore, police officers have unwritten instructions: they
must avoid incidents at all costs. If an incident occurs, they know that
the government will blame the police, and no one else".
"The choice of the government is easy to explain," he said.
"The police would not have the materiel or the manpower to calm a large
uprising". He compared the current condition to riots in October 2005, and added that the situation in France today is quite different. The situation in France today is quite different. It is worse.
In 2005, no-go zones existed, but they were not numerous
-- fewer than a hundred -- and were located in the suburbs of the
largest cities in the country. The police could still enter them; gangs
and radical Islamist imams did not yet control them. Today, there are
more than 750 no-go zones
in France, and police enter them only by carefully preparing
commando-like operations beforehand. Gangs and radical imams seem
totally in control. In 2005, the riots had begun with the death
of two young men. They had been trying to escape from the police and
taken refuge in an electric-power substation where unfortunately they
were electrocuted. Today, a simple traffic accident involving the police can lead to nights of destruction and looting.
In 2005, the police tried to quell the riots, unsuccessfully. For three weeks,
the country seemed on the verge of a civil war. Today, because members
of the government seem to believe that if riots occur, a civil war
really could happen, the police are asked not to intervene and to stand aside until the destruction stops. In July 2018, riots lasting almost a week broke out in Nantes. While the public library and other buildings burned down, the police remained invisible. Eight months later, in March 2019, when riots
lasting three days broke out in Grenoble and hundreds of shops and cars
were totally destroyed, the police again remained invisible. In 2005, the people living in no-go zones were hostile to France. Today, their hostility has increased.
A few months ago, a police officer, Noam Anouar, who infiltrated Islamist circles, published a book, France Must Know. No-go zones in France, he wrote, are now foreign enclaves on French territory. "The gangs operating there," he noted, "have formed a parallel economy based on drug trafficking."
"They consider themselves at war with France and with
Western civilization. They act in cooperation with Islamist
organizations, and define acts of predation and rampage as raids against
infidels".
Anouar concluded that reclaiming these areas today would be complicated, costly, and involve calling in the army.
For years, successive French governments have chosen
a policy of "willful blindness": they simply behave as if they do not
see what is going on. They do not even try to find solutions. The jihadist attacks of 2015 seemed to be a wake-up call, indicating that maybe an emergency response could be required. A massacre at the headquarters of the satiric magazine Charlie Hebdo on January 7, 2015 was a huge shock. The incident led to a demonstration of more than a million people in Paris. Ten months later, on November 13, a mass shooting at the Bataclan Theater , where 89 people were murdered and dozens injured -- and 86 people murdered by a truck-ramming in Nice on July 14, 2016 -- were equally huge shocks, but did not lead to any responses. Soldiers were simply dispatched to patrol the streets and stand guard in front of public buildings, churches and synagogues.
Since then, there seems to have been a choice by the government to define terrorist attacks as "inexplicable" and committed by people who were "depressed". The no-go zones were treated as time bombs that would eventually explode, but with the explosion delayed a few years.
Currently, exempting the no-go zones from a lockdown appears to be one way the government implicitly admits that they are no longer a part of French territory, but tries to maintain a precarious coexistence with them. The riots of April 18 were not supposed to happen. They happened anyhow. The government seems to hope that calm will return, but appears
afraid of any more riots. When Ramadan began April 24, the police were ordered, despite the lockdown, to let Muslims gather to celebrate every evening wherever they wished.
Linda Kebbab, a Muslim police officer, strongly expressed her disagreement. This decision, she said,
"causes a feeling of discrimination towards Christians and Jews who
celebrated Lent and then Easter or Passover according to the rules of
lockdown".
"In addition to dangerously encouraging breaking the
French pact of equality before the law, this decision asks the police to
bow down to those for whom Ramadan is an excuse to disturb public
tranquility. It is a very bad service to law-abiding Muslims"
On April 13, French President Emmanuel Macron promised
that the country's lockdown would at least partially end on May 11,
even though he is aware that the end of the lockdown means going back to
problems. A public transport strike, for instance, had lasted until the pandemic broke out. Unions have been calling for strikes as soon as possible. The polls
already in January had indicated that the French were furious with the
government. The lockdown, however, had to end at some point. The risk of
riots is simply one more problem. The fear of death from the Wuhan coronavirus had prompted the general population to accept the lockdown, the inspections and the citations. Every evening since March 18, France's director general of health, Jerome Salomon, has been announcing on television in a dismal tone the number of each day's Covid-19 deaths. He never forgets to say
that "the United States is the country most affected by the pandemic",
and then gives the number of deaths in America, while "forgetting" to
add that the population of France is five times less than that of the
U.S. As of May 10, France has
suffered 403 Covid-19 deaths per million inhabitants. Only four
countries have records that are sadder: Belgium, Spain, Italy and the
United Kingdom. The French government could be expecting criticism for its appalling management of the pandemic. As of late April, most doctors still did not have protective face-masks, and screening tests were still virtually absent. Doctors have lost the right to decide what medicine to prescribe
and are forbidden to see patients in person. They can only recommend
using acetaminophen or aspirin to whoever calls on the phone. People who have the symptoms for Covid-19 are asked to remain at home
without medication; if their condition worsens, they may call an
ambulance. If they are over 70 years old, however, an ambulance will not
come. A decree from March 19 asked hospitals strictly to limit access to people defined as "too old". The number of deaths in retirement homes is horrendously high. More than half of those working in the private sector are now unemployed. Thousands of small businesses in multiple sectors are now bankrupt and not able to reopen.
"The feeling of decay that permeates the minds of many French today comes from a truth that few wanted to admit," wrote a historian, Pierre Vermeren, in Le Figaro. "France is a fallen country..." Laurent "Riss" Sourisseau, a survivor of the 2015 jihadist attack on Charlie Hebdo, and now its editor-in-chief, noted:
"France is living hours of disillusionment as deep as
those it had known in May 1940... Before our eyes, everything collapsed
at an unimaginable speed... We will have to ask a question: why such a
disaster... how was this possible. And the present catastrophe
inevitably brings us to the same conclusions: incompetence,
disorganization, lack of long-term vision, improvisation. In summary:
the nullity of our leaders."
"Two months of lockdown," the author Éric Zemmour said
on CNews TV, "will lead to an unprecedented economic crisis and
probably to a very serious explosion of violence: it is high time to
face reality: France is on the brink of chaos".
Dr. Guy Millière, a professor at the University of Paris, is the author of 27 books on France and Europe.
Den strålande krönikören Julia Caesar har sedan en tid en egen blogg där hon fortsätter att granska Sveriges och Europas förfall.
Jag klipper en artikel om förföljelsen av den franska filosofen Renaud Camus, som åtalats för att han talat klartext om FOLKOMFLYTTNINGEN till Europa.
****
Yttrandefriheten beskärs alltmer i hela
Västvärlden. Invandringskritiker bekämpas med alla medel. Den franske
författaren Renaud Camus, 73, dömdes nyligen till två månaders fängelse
för tal han har hållit i Colombey-les-Deux-Églises och i Baix.
Talet handlade om det folkutbyte som pågår i Europa, beskrivet som ockupation och kolonisation. Jag publicerar hela hans tal.
Renaud Camus, fransk intellektuell, dömd till fängelse för att ha talat om det pågående folkutbytet i Europa. Brottet Renaud Camus har dömts för av en domstol i Auch i den sydfranska regionen Occitanie är ”allmän uppmaning till hat eller våld på grund av ursprung, etnicitet, nationalitet, ras eller religion”. Fängelsedomen är villkorlig.
Han ska dessutom betala 1 800 euro i böter till var och en av de båda
organisationer som anmält honom, SOS Racisme och LICRA (Internationella
Ligan mot Rasism och Antisemitism).
I mitten av 1990-talet började Renaud Camus formulera
sina iakttagelser av hur befolkningen i gamla franska städer byttes ut
mot invandrare i vad som på Wikipedia kallas ”konspirationsteori”,
det vill säga vänsterns vanliga metod att ogiltigförklara icke
önskvärda fakta. Som alla vet är Wikipedia ockuperat av
vänsteraktivister som går globalisternas ärenden, ljuger skamlöst om meningsmotståndare och förtiger obekväma fakta. Därför länkar jag sällan till dem.
Sina tankar om folkutbytet sammanfattade Camus i boken ”Le Grand Remplacement”, som kom ut 2011. Han har sedan grundat CNRE, National Council of European Resistance, vars president han är.
Jag publicerar här det tal som han har dömts till fängelse för. Tal
är någonting annat än skriven text, och talet har först översatts från
franska till engelska, sedan har jag översatt det från engelska till
svenska. Jag ber om överseende med eventuella språkliga osmidigheter.
Renaud Camus. Av Renaud Camus
”En vålnad förföljer Europa och världen. Det är Folkomflyttningen
Invandring har blivit invasion, invasion en
migratorisk översvämning. Frankrike och Europa är hundra gånger mer
koloniserade, och mer allvarligt, än vad de någonsin själva
koloniserade. Den enda irreversibla koloniseringen är den demografiska,
den som äger rum via folkomflyttning.
Nu säger en del människor att det inte finns någon
kolonisering, att ordet inte stämmer, för det pågår ingen militär
erövring. De har fel. Erövringsarmén är de kriminella, stora som små,
alla dessa människor som gör livet omöjligt för européer genom att skada
dem på varje tänkbart sätt, från så kallade förolämpningar till
terrorism – vilket inte är något annat än en utvidgning av det övriga.
Alla förövare av terrorattacker har iscensatt sina
karriärer i strid med allmän lag. Dessutom, det finns inga terrorister.
Det finns en Ockupant som, från tid till annan, avrättar några som de
tagit som gisslan, som ockupanter alltid har gjort. Jag kallar alla för
ockupanter som själva förklarar sig vara det eller som uppför sig som
sådana.
Afrikanska migranter.
Folkutbytet, det etniska utbytet, den stora
folkomflyttningen, är det viktigaste som hänt i vårt lands historia
sedan landet uppstod, för med andra människor kommer historien – om den
fortsätter – inte längre att vara Frankrikes historia. Frankrike har
alltid på ett fantastiskt sätt assimilerat människor som varit villiga
att assimileras. Landet kan inte – det kan helt enkelt inte – assimilera människor som är fientliga, krävande, hatiska och som vill erövra oss.
Det krävs en makalös form av fåfänga och komplett
okunnighet om vad ett folk är för att tro att med en utbytt befolkning,
ett annat folk, skulle Frankrike fortfarande vara Frankrike. I nuvarande
situation är alla ord lögner, men det mest lögnaktiga av alla är
”franskt”. Det finns till exempel inga franska jihadister. Om de är
jihadister är de inte fransmän.
Att tro att det bara finns fransmän i Frankrike är en
fullständig illusion. Det finns inkräktare och invaderade,
kolonisatörer och koloniserade, ockupanter och ockuperade. Man får inte
stopp på en kolonisation utan att kolonisatören ger sig iväg: Algeriet
visade på sin tid oss fransmän den hårda vägen – ett bra tillfälle för
oss nu att understryka skillnaden mellan olika civilisationer.
Man får inte slut på en ockupation utan
att ockupationsmakten, ockupationsstyrkorna, försvinner. Det finns ingen
annan väg ut än återvandring.
Samma människor som säger att detta är praktiskt
omöjligt vill ta in 40 miljoner migranter i Europa, om inte 200
miljoner. De säger att mänskligheten har trätt in i en era av allmän
migration. Låt dem migrera och återvandra då! Det som är möjligt i en
riktning är också möjligt i den andra riktningen, med större hänsyn,
mänsklig respekt och mer resurser.
Tiden för politik, val, politiska partier – den tiden
är över. Nästa presidentval i Frankrike (2022) är alltför långt borta.
Folkutbytet kommer då att ha gått alltför långt, ersättarna kommer då
att vara kungamakarna – om de inte bestämmer sig för att själva bli
kungar – mästarna. I vilket fall som helst finns det inget sätt att
vinna ett spel i vilket din motståndare har alla kort och har satt upp
alla regler.
Alla makthavare, deras banker, deras
domstolar och deras media vill alla ha etniskt folkutbyte. De skyddar
oss inte på minsta sätt från det. Tvärtom, de organiserar och driver på
det.
De har drogat människor att acceptera
det, genom att sprida glömska, genom allmän avkulturalisering, genom
censur, genom repression och permanenta injektioner av självhat.
De importerar inte arbetskraft, för det finns inga
jobb och det kommer att bli mindre och mindre i framtiden. De importerar
framtida konsumenter som de inte längre ens anstränger sig för att
låtsas att de är flyktingar, eftersom de kommer från länder där det inte
finns skymten av krig; ofta handlar det om sjuka människor, äventyrare
eller erövringssinnade ungdomar, tonåringar som radar upp sig med sina
föräldrar eller har haft med polisen att göra, affärsmän vars affärer
har misslyckats.
Jag vet att du invänder att dessa
framtida konsumenter inte har några pengar. Du misstar dig, om du
tillåter mig att säga så. I morgon har de dina pengar.
De sociala transfereringarna är i mycket liten
utsträckning något annat än etniska transfereringar. Europa är den
första kontinenten någonsin som betalar för sin egen kolonisation.
En vålnad förföljer Europa och världen. Det är
Ersättningsism, tendensen att byta ut allting mot något annat –
standardiserat, normaliserat, utbytbart, billigt: originalet mot kopian,
det autentiska mot dess imitation, det som är sant mot det falska,
mödrar mot surrogatmödrar, kultur mot avkoppling och underhållning,
kunskap mot diplom, landsbygd och stad mot universella förorter, den
infödde mot den inflyttade, Europa mot Afrika, män mot kvinnor, män och
kvinnor mot robotar, människor mot andra människor, mänsklighet mot en
omtöcknad post-mänsklighet, odifferentierad, standardiserad, precis så
utbytbar som du önskar.
Av alla former av genetisk manipulation
är det Stora Folkutbytet den absolut värsta; ett slags
surrogatgraviditet tillämpad på hela planeten.
Folkmord genom utbyte, som det har uttryckts av Aimé
Césaire, den kommunistiska svarta karibiska poeten, är det tjugoförsta
århundradets brott mot mänskligheten. Det är väldigt egendomligt för
övrigt att miljövänner verkar exkludera människan från sin berömvärda
omsorg om biodiversitet.
Ersättningsismen anser sig nu tillräckligt stark för
att ta ledningen över mänskligheten utan mellanhänder. I Frankrike har
Emmanuel Macron – som jämsides med Justin Trudeau är dess skickligaste
representant i världen – redan neutraliserat det politiska mikrokosmos
och skickat hem huvudaktörerna i Frankrikes politiska liv under de
senaste trettio åren, fyllt National Assembly med fotsoldater i sin
favör, byggt en ad hoc-regering, chockat alla stora partier.
Frankrikes president Emmanuel Macron.
Han regerar inte. Han leder – som om han
skulle leda en bank eller ett industriellt datasystem. Han utmanövrerar
politiken via ekonomi, finansiellt eller som en företagsledning.
Vi vill att det ska ske via historien. En stor
nations oberoende eller underkastelse, en stor civilisations överlevnad
eller försvinnande är inte fråga om politik, utan om historia.
Fransk historia: Jeanne d’Arc i Chinon 1429.
Charles de Gaulle i London, det var inte politik.
Jean Moulin i Lyon var inte politik. Det var inte heller Jeanne d’Arc i
Chinon 1429, inte Churchill i the War Rooms, inte Gandhi i Calcutta,
inte någon som stod upp för sitt lands oberoende och sitt folks
värdighet.
Det vi behöver i dag är inte ett nytt
parti, inte ens en högerallians: att slå tillbaka den totalitära
utbytespolitiken är lika mycket en fråga för vänstern som för högern.
Det vi behöver i dag är att alla som säger ett rungande nej till
islamisering och den afrikanska erövringen går samman.
Vad vi behöver är en sammanslutning för nationellt
motstånd, av europeiskt motstånd, för alla europeiska nationer är
inbjudna att kämpa vid vår sida för bevarandet av den civilisation vi
delar. Kelter, slaver, normander, saxare, germaner, grek-latinare,
judeo-kristna och fria tänkare.
Min vän Karim Ouchikh, president i SIEL,
och jag själv, Renaud Camus, har beslutat grunda just det, en nationell
och europeisk sammanslutning för motstånd. Vi kommer att offentligt
erbjuda oss att slå oss ihop med alla som visar att de är motiverade av
samma önskan att rädda vårt land och alla europeiska länder, och vi ska
utöka vårt åtagande på det sättet, genom samarbete. Alla fransmän och
alla européer som tycker som vi är inbjudna att liera sig med oss och
erbjuda sitt stöd. Målet är att sammanställa en styrka som
förhoppningsvis inte kommer att bli nödvändig att använda.
När jag har sagt det – om på grund av otur det enda alternativet som
återstår för oss är underkastelse eller krig, låt det då bli krig. Det
skulle inte bli något civiliserat över det, trots det stora antalet
kollaboratörer med invasionen. Det kommer att forma sig som en del av
den stora traditionen av kamp för självbestämmande, för befrielse av
territorier och för avkolonisering.
Vi måste äntligen göra slut på koloniseringseran, som våra
kolonisatörer säger när de koloniserar oss. Den galna pendel som svänger
mellan kolonisering och mot-kolonisering måste en gång för alla
stoppas, i synnerhet över Medelhavet.
Länge leve det fria Frankrike. Länge leve den europeiska civilisationen.”
Knappt en timme efter att
lågorna började stiga över Notre Dame – vid en tid då ingen kunde ge en
förklaring – så skyndade sig de franska myndigheterna att säga att
branden var en "olycka" och att "anlagd brand hade uteslutits".
Kommentarerna lät som alla officiella uttalanden som den franska
regeringen har gjort efter attackerna i Frankrike under det senaste
årtiondet.
Branden i Notre Dame inträffade också vid en tid då attackerna
mot kyrkor i Frankrike och Europa har ökat. Över 800 kyrkor blev
drabbade i Frankrike bara under år 2018.
Kyrkorna i Frankrike står tomma. Antalet präster minskar och de
präster som är aktiva i Frankrike är antingen mycket gamla, eller så
kommer de från Afrika eller Latinamerika. Den dominerande religionen i
Frankrike är nu islam. Varje år rivs kyrkor för att ge plats åt
parkeringsgarage eller köpcentrum. Moskéer byggs överallt, och de är
fulla.
Branden som förstörde en stor del av Notre Dame-katedralen i hjärtat
av Paris är en irreparabel tragedi. Även om katedralen byggs upp på nytt
så kommer den aldrig bli vad den en gång varit. Målade glasfönster och
viktiga arkitektoniska detaljer har blivit allvarligt skadade och stommen i ek totalförstörd. Spiran som reste sig från katedralen var ett unikt konstverk. Den ritades av arkitekten som restaurerade byggnaden på artonhundratalet, Eugène Viollet-le-Duc, som hade baserat sitt arbete på dokument från 1100-talet.
Utöver brandskadorna så trängde vattnet som behövdes för att släcka branden in i de kalkade väggarna och fasaden och gjorde dem sköra. Taket är icke-existerande:
navet, tvärskeppet och altaret är nu under bar himmel, sårbart för
dåligt väder. De kan inte ens skyddas förrän strukturen har undersökts
ordentligt, en uppgift som kommer att ta flera veckor. Tre viktiga element av strukturen (den norra tvärskeppsflygeln, flygeln mellan de två tornen och valvet) är också på randen till kollaps.
Notre Dame är över 800 år gammal. Den har överlevt
medeltidens turbulens, Franska revolutionens skräckvälde, två
världskrig och nazisternas ockupation av Paris. Den överlevde inte det
som Frankrike håller på att bli på 2000-talet. Orsaken till branden har än så länge förklarats som "en olycka", "en kortslutning" och nu senast "ett datorfel".
Om branden verkligen var en olycka så är det nästan omöjligt att
förklara hur den startade. Benjamin Mouton, Notre Dames före detta
chefsarkitekt, förklarade
att reglerna var utomordentligt strikta och att ingen elsladd, teknisk
utrustning eller värmekälla fick placeras på vinden. Han tillade att ett
extremt sofistikerat larmsystem var på plats. Företaget
som installerade byggnadsställningarna använde ingen svetsning och är
specialiserade på denna typ av arbete. Branden utbröt över en timme
efter att de anställda gått hem och ingen av dem var närvarande. Den
spred sig så snabbt att brandmännen som tog sig till platsen så fort de
kunde var chockade. Remi Fromont, chefsarkitekten för de franska historiska monumenten sa:
"Branden hade inte kunnat orsakas av något element som fanns där från
början. En ordentlig värmealstrande massa krävs för att orsaka en sådan
katastrof."
En lång, svår och komplicerad utredning kommer att inledas. Möjligheten att branden var anlagd kan inte avfärdas. Knappt en timme
efter att lågorna började stiga över Notre Dame – vid en tid då ingen
kunde ge en förklaring – så skyndade sig de franska myndigheterna att säga att branden var en "olycka" och att "anlagd brand hade uteslutits".
Kommentarerna lät som alla officiella uttalanden som den franska
regeringen har gjort efter attackerna i Frankrike under det senaste
årtiondet.
I november 2015, samma kväll som massakern på Bataclanteatern i
Paris, i vilken jihadister mördade 90 personer, sa det franska
inrikesdepartementet att regeringen inte visste något, förutom att en skjutning hade ägt rum. Sanningen kom inte fram förrän IS hade tagit på sig skulden för blodbadet. I Nice, efter lastbilsattacken i juli 2016, insisterade den franska
regeringen i flera dagar på att den terrorist som krossade 86 personer
till döds var en "man som hade fått ett nervöst sammanbrott".
År 2018 förklarades
Sarah Halimis mördare, som läst upp verser från Koranen medan han
torterade sitt offer som "mentalt störd" och hölls vid en
psykvårdsanstalt omedelbart efter gripandet. Han kommer troligtvis
aldrig att ställas inför rätta. Den 8 april publicerade
Alain Finkielkraut och 38 andra intellektuella en text där det stod att
hennes mördare inte får komma undan rättvisan. Texten hade ingen
inverkan.
Branden i Notre Dame ägde rum mindre än tre år efter att en "kommandoenhet" av jihadistiska kvinnor, som senare greps, försökte förstöra genom att detonera cylindrar av naturgas. Tre dagar innan förra veckans brand, den 12 april, dömdes
jihadisternas ledare, Ines Madani, en ung fransk kvinna som konverterat
till Islam, till åtta års fängelse för bildandet av en terrorgrupp med
kopplingar till Islamiska staten.
Branden i Notre Dame inträffade också vid en tid då attacker mot kyrkor i Frankrike och Europa har förökat sig. Över 800 kyrkor har attackerats i Frankrike bara under 2018. Många har drabbats av omfattande skador:
trasiga, halshuggna statyer, krossade tabernakel och avföring som
kastats på väggarna. I flera kyrkor har bränder anlagts. Den 5 mars vandaliserades
basilikan i St. Denis, där alla utom tre franska kungar ligger
begravda, av en pakistansk flykting. Flera målade glasfönster krossades,
och basilikans orgel, en landsskatt som byggdes mellan 1834 och 1841,
blev nästan totalförstörd. Tolv dagar senare, den 17 mars, utbröt en eld
i Saint Sulpice, den största kyrkan i Paris, och orsakade omfattande
skador. Efter flera dagars tystnad erkände polisen till slut att orsaken
var anlagd brand.
I flera månader har jihadistorganisationerna utfärdat meddelanden
som uppmanat till förstörelse av kyrkor och kristna monument i Europa.
Notre Dame nämndes upprepade gånger som ett primärt mål. Trots allt
detta skyddades katedralen inte tillräckligt. Några unga män, som gick
in i katedralen på kvällen, klättrade upp på taket i november förra året
och spelade in ett filmklipp som de lade upp på YouTube.
Många meddelanden
publicerades av personer med muslimska namn på sociala medier –
Twitter, Facebook och Al Jazeeras hemsida – som uttryckte en glädje över
att se en viktig kristen symbol förstörd. Hafsa Askar,
en migrant från Marocko och biträdande chef för det nationella rådet
för Frankrikes studenter (UNEF), den största studentorganisationen i
Frankrike, publicerade ett twitterinlägg där det stod: "folk gråter över
små träbitar (...) det är en villfarelse bland allt "white trash".
Frankrikes president Emmanuel Macron, som aldrig ens nämnt attackerna
mot Saint Denis eller Saint Sulpice, gick snabbt vidare till Notre Dame
och förkunnade, "Notre Dame är vår historia, vår litteratur, vår fantasi". Han utelämnade katedralens religiösa dimension fullständigt. Kvällen därpå sa han att Notre Dame skulle återuppbyggas
inom fem år. Det var ett djärvt uttalande. Många kommentatorer tolkade
hans ord som ett uttryck för hans desperata önskan att återfå
förtroendet bland det franska folket efter fem månader
av demonstrationer, kravaller och skadegörelse som resultat av hans
ineffektiva hantering av "Gula västarna"-upproret. (Den 16 mars blev en
stor del av Champs-Élysées vandaliserat av upprosmakare; reparationerna har knappt påbörjats.) Alla experter är eniga om att det nästan helt säkert kommer att ta mycket längre tid än fem år för att återuppbygga Notre Dame.
Macron tillade märkligt nog att katedralen skulle bli "vackrare" än förut – som om ett förstört monument skulle kunna bli vackrare efter restaureringen. Macron tillade att rekonstruktionen skulle vara en "samtida arkitektonisk gest". Denna kommentar skapade oro,
om inte panik, bland försvararna av historiska monument, som nu fruktar
att han kommer vilja addera moderna arkitektoniska element till denna
juvel inom gotisk arkitektur. Återigen utelämnade han katedralens
religiösa dimension.
Macrons attityd är inte överraskande. Sedan han blev president har han hållit sig borta från alla kristna ceremonier. De flesta presidenter före honom gjorde likadant. Frankrike är ett land där en dogmatisk sekularism
regerar. En politisk ledare som vågar kalla sig själv för kristen blir
omedelbart kritiserad i media och äventyrar bara sin spirande politiska
karriär. Nathalie Loiseau – den före detta chefen för Frankrikes
nationella skola för förvaltning och den ledande kandidaten på vallistan i Macrons parti "La République en Marche!" för Europaparlamentsvalet – fotograferades nyligen när hon kom ut ur en kyrka efter en gudstjänst, vilket ledde till en mediedebatt om huruvida hennes kyrkbesök är ett "problem".
Resultatet av den franska sekularismen är synligt. Kristendomen har
nästan fullständigt utplånats från offentligheten. Kyrkorna i Frankrike
står tomma. Antalet präster minskar och de präster som är aktiva i Frankrike är antingen mycket gamla, eller så kommer de från Afrika eller Latinamerika. Den dominerande religionen i Frankrike är nu islam. Varje år rivs kyrkor för att ge plats åt parkeringsgarage eller köpcentrum. Moskéer byggs överallt, och de är fulla. Radikala imamer omvänds. Mordet som inträffade för tre år sedan på Jacques Hamel, en 85-årig präst som slaktades av två islamister medan han höll en gudstjänst i en kyrka där bara fem personer (varav tre nunnor) var närvarande, är talande.
År 1905 godkände det franska parlamentet en lag som föreskrev att
alla egendomar som tillhörde den katolska kyrkan i Frankrike skulle konfiskeras.
Kyrkor och katedraler blev statens egendomar. Sedan dess har på
varandra följande regeringar inte lagt mycket pengar på att underhålla
dem. De kyrkor som inte har blivit vandaliserade är i dåligt skick,
och likaså de flesta katedraler. Till och med innan den förödande
branden hävdade ärkestiftet i Paris att "man inte har råd med alla
reparationer" som Notre Dame behövde, "som uppskattades till $185
miljoner." Enligt CBS News i en rapport från den 20 mars 2018:
"Den franska regeringen, som äger katedralen, har utlovat
runt $50 miljoner under det kommande årtiondet, och därmed saknas $135
miljoner. För att samla ihop resten hjälpte Picaud till att starta
stiftelsen Paris Notre Dames vänner. Den arbetar för att hitta privata
donatorer både i Frankrike och på andra sidan Atlanten. "'Vi vet att amerikanerna är rika, så vi tar oss dit vi tror att vi
kan hitta pengar till att restaurera katedralen', sa Picaud."
Samma kväll som branden i Notre Dame ägde rum samlades hundratals fransmän framför den brinnande katedralen för att sjunga psalmer och be. De verkade plötsligt förstå att de höll på att förlora något oändligt värdefullt. Efter branden bestämde sig den franska regeringen för att börja samla in donationer från enskilda individer, företag och organisationer för återuppbyggningen; över en miljard euro har kommit in. Franska miljardärer
lovade att betala stora summor: Familjen Pinault (huvudägarna av
detaljhandelskoncernen Kering) utlovade 100 miljoner euro, familjen
Arnault (ägare av LVMH, världens största lyxvaruföretag), 200 miljoner
euro, familjen Bettencourt (ägare av L'Oréal), även de 200 miljoner.
Många i den franska "vänstern" påstod direkt att rika familjer hade för mycket pengar, och att dessa miljoner skulle komma till bättre användning om de hjälpte till att rädda fattiga istället för gamla stenar.
Inom den närmsta framtiden kommer hjärtat av Paris bära med sig
hemska ärr från en brand som förstört långt mycket mer än en katedral.
Branden förstörde en viktig del av det som finns kvar av Frankrikes nästan förlorade själ och av vad Frankrike skulle kunna uppnå om det trodde på något högre än sin vardagliga existens.
En del hoppas att synen av den förstörda katedralen ska inspirera
många fransmän att följa exemplet av de som bad på kvällen för
katastrofen. Michel Aupetit, Paris ärkebiskop, sa den 17 april, två dagar efter branden, att han var säker på att Frankrike skulle uppleva ett "andligt uppvaknande". Andra, som inte är lika optimistiska, ser en symbol för förstörelsen
av kristendomen i Frankrike i katedralens askor. Konsthistorikern Jean
Clair sa
att han i förstörelsen av Notre Dame ser ännu ett tecken på en
"irreversibel dekadens" i Frankrike, och på den sista kollapsen av
Europas judisk-kristna rötter.
"Symboliken i branden i Notre Dame-katedralen, den mest
välkända byggnaden i den västerländska civilisationen, den ikoniska
symbolen för västerländsk kristendom, är svår att missa. Det är som om Gud själv ville varna oss på det mest omisskännliga
sättet att den västerländska kristendomen brinner – och med den även den
västerländska civilisationen."
En annan amerikansk författare, Rod Dreher, noterade:
"Katastrofen i Paris idag är en symbol för alla oss
kristna, och en symbol för alla i Väst, särskilt de som avskyr den
civilisation som byggde detta storslagna tempel till sin Gud på en ö i
Seine där religiösa riter har firats sedan Romarrikets hedniska dagar.
Det är en symbol för vad vi förlorar, och för vad vi inte kommer få
tillbaka om vi inte ändrar kurs nu."
För stunden finns det inget som tyder på att Frankrike och Västeuropa kommer att ändra kurs.
Dr. Guy Millière, professor vid Paris universitet, är författare av 27 böcker om Frankrike och Europa.
"If you thought it was challenging for women to come forward and accuse Harvey Weinstein of rape, consider accusing the Islamic theologian Tariq Ramadan", wrote Sylvie Kauffman, the former editor
of Le Monde.
Tariq Ramadan, the grandson of the founder of the Muslim Brotherhood, Hassan al-Bana, is a Swiss lecturer on Islam with millions of followers and one of Time Magazine's "men of the year". Accused of rape by three women, however, Ramadan is now in custody of the French police. In denying the allegations of sexual violence, his #MeToo case has turned into a political and religious affair.
The Algerian writer Kamel Daoud summarized the response of the Arab-Islamic world to the Ramadan affair: "Silence, discomfort, embarrassment and theories of mass conspiracy".
The Muslim communities likely know what is at stake in the case of Ramadan, which the Muslim sociologist Omero Marongiu-Perria has called a "crumbling myth". But if the Muslims' silence and defense of Tariq Ramadan is something regrettable, Western silence is worse.
Ramadan's ethnic and religious identity -- as is becoming increasingly common (for instance, here, here and here) -- has been evoked as part of his defense. After the first sexual accusations came out against Ramadan, Professor Eugene Rogan, Director of Oxford's Middle East Centre, where Ramadan also teaches, defended his colleague. Ramadan, Rogan said, is a "prominent Muslim".
According to the French philosopher Pascal Bruckner, "the blindness of the Anglo-Saxons on political Islam is frightening. In the United States, as in the UK, attacking Tariq Ramadan earn you a charge of racism".
130 personalities, including the economist Thomas Piketty and the French feminist Caroline De Haas, have defined the case against Ramadan as "a political campaign that, far from defending the cause of women, imposes on our country a destructive agenda of hatred and fear".
Thousands of people in Europe and millions in the Arab world are simply not willing to accept that Tariq Ramadan can be judged and found guilty by a system of democratic, Western and secular justice. That is the question at stake: will we witness the triumph of extremists over powerless Muslim women who will most likely never again have the courage to denounce their Muslim aggressors? This desire to perpetuate inequality seems why enormous amounts of money are being collected to defend Mr. Ramadan.
107,000 euros were immediately raised to defend Ramadan. Then, in just two days, an additional 26,000 euros were collected.
The imprisonment of such a legend -- the grandson of the founder of the Muslim Brotherhood -- has caused a stir in the French and Swiss Muslim communities and mobilized a powerful propaganda machine. First the "Free Tariq Ramadan" website was created. Then 137,000 people signed an appeal to free him. Nadia Karmous, head of the Association of Muslim Women in Switzerland, supported the theologian as "a reliable and caring person". At a recent "Annual Meeting of Muslims of France" in Bourget, a "support committee" for Ramadan was launched. His books were sold, and people collected funds and signed letters to French President Emmanuel Macron and the Minister of Justice, Nicole Belloubet, asking for the release of their idol.
The goal seems to be to turn Ramadan into a martyr. According to Asmar Lafar, the president of the "Muslims of France" organization, Ramadan's pensée ("thinking/worldview") is still "intact" despite the accusations. People holding placards saying "Free Tariq Ramadan" rallied in Paris.
Meanwhile, the three women who accused Ramadan of rape have been the subjects of intimidation, violence and threats.
Their daily hell has been exposed by the French weekly Marianne. "You only get what you deserve" is one of the many messages "Marie" (one of the two women who uses a pseudonym) receives every day. Except that message came from one of Ramadan's brothers.
"I go out less and less", she said. A few days ago, she was attacked on the street. "Dirty bitch", four young men shouted at her.
One day, while "Marie" was bringing her son to school, a car stopped and the driver shouted, "Shut up; watch out for your children". On March 24, she was violently assaulted in the hall of her home by two men who beat her up, sprayed water on her and said: "Next time it will be gasoline".
"Christelle", the second woman using a pseudonym, receives emails from strangers containing "very specific information about her private life and schedule".
Henda Ayari, who filed the first complaint against Ramadan on October 20, 2017, no longer receives any support: "My family does not speak to me any more". Her name, phone numbers and addresses were disclosed on social media.Her care was vandalized. "I cannot go shopping anymore," Ayari said, "I cannot walk down the street, I go out with a cap, sunglasses and my head down... "I have not received any message [of support] from feminist organizations" she told Marianne.
All the testimonies are similar: "Phone calls in the middle of the night, people who are breathing or laughing at the other end of the phone".
Very few talk about this #MeToo of multiculturalism, or about those who blame Ramadan's alleged victims. According to The New Yorker:
"Ayari, who has received death threats, is a former Salafist who broke with Islam and has became a devout feminist and secularist à la française. She is something of a heroine in the extreme-right circles of the fachosphère, where Islamophobia is a ticket of admission".
So according to this, the "real" problem is "Islamophobia", not the Muslim subjugation of women.
Få feminister och vänsterradikaler har öppet vågat (eller velat ?)
stödja de våldtagna kvinnorna. Så även i Sverige. Från t ex MP och Fi: dödstystnad. (Om de inte rentav stödjer de som mobbar offren...)
Tariq Ramadan is extremely lucky. If he is judged according to Islamic law, he will almost certainly be found innocent. In Islam, the testimony of a female in court is worth half that of a man (Quran 2:282). If Ramadan is found guilty, he should thank France for having a secular democratic justice system. Otherwise, under Sharia, he would be stoned to death for adultery, as done in Somalia. Not so bad for an "Islamophobic" country such as France. Ramadan's alleged victims are less lucky. Either way, they will have to continue to live in a society that treats them not as victims but as enemies.
Giulio Meotti, Cultural Editor for Il Foglio, is an Italian journalist and author.
