Jerusalems gränser - det ständiga problemet

Söndagens rivning av det gamla

Shepherds Hotel, med dess nazi-

minnen, fick vissa EU-politiker

att helt tappa huvudet.

Frågan om Jerusalems gränser är

svårgreppbar och blir ju ännu mera

obegriplig för vanliga människor

när Ashton och Clinton återigen

pläderar för myten om fantasistaten

"Palestina".

Men visst är frågan om Jerusalems

omfattning och gränser svår även

för den som inte är förblindad av

Israelhat....

***

Professor Yaacov Lozowick ger en

virtuell sightseeingtur kring gamla

Shepherds Hotel.

Sedan ger vår krönikör Daniel Krygier

en klarläggande sammanfattning av

hela Jerusalemproblemet och skisserar

också ett förslag till en realistisk lösning:

Problemet med debatten om Jerusalem

är att den fokuserar sig på semantiska

klyschor som "enad" respektive "delad"

utan att först tydligt definiera stadens

gränser.

Jerusalem är inte bara Israels huvudstad

utan är också den israeliska stad som har

sämst definierade gränser, vilket illustreras

av det faktum att inom Jerusalems kommuns

nuvarande artificiella gränser ryms allt ifrån

arabiska byar och städer som Bayt Hanina

och Wadi Al-Joz mfl, "flyktinglägret"/kåkstaden

Shufath och öppna betes- och skogsmarker.

Faktum är att under den brittiska mandat-

perioden inkluderade Jerusalemområdet

också städer som Bethlehem och Bayt Yallah,

områden som trots sin judiska historia

knappast associeras av flertalet israeler med

det moderna Israel.

**

Implikationen av detta är att Jerusalems

kommun som den definieras idag är ytmässigt

Israels i särklass största, långt större än Tel Aviv.

Det märks knappt när man korsar den formella

gränsen mellan exempelvis Tel Aviv och Ramat

Gan. Som en kontrast så märker besökare i

Jerusalemområdet direkt när man korsar gränsen

mellan Israels huvudstad Jerusalem och de

arabiska tredje-världen byarna som ligger bredvid.

Den israeliska vänstern och omvärlden misstar

sig om de med ett "delat Jerusalem" tror att

post-1967 israeliska förstäder till Jerusalem

byggda öster om den gröna linjen som Ramat

Shlomo, Pisgat Zeev och Gilo mfl kommer att

separeras från Jerusalem och Israel.

Samtidigt misstar sig delar av den israeliska

högern om de tror att det ligger i Israels

intresse att behålla kontrollen över 300.000

fientligt sinnade araber utan israeliskt med-

borgarskap i byarna runt Jerusalem.

Araber som ideologiskt identifierar sig med

Hamas eller Fatah (även om de också gärna

vill behålla ekonomiska och sociala förmåner

från Israel).
**

Alla som har besökt Jerusalemområdet kan

med egna ögon se att dessa arabiska gräns-

byar vid Jerusalem (ofta felaktigt kallade

"stadsdelar") har ekonomiskt, kulturellt och

politiskt lika lite gemensamt med Jerusalem

och Israel som den lusfattiga mexikanska

gränsstaden Tijuana har gemensamt med

den välmående amerikanska gränsstaden

San Diego. BNP per capita i dessa arabiska

gränsbyar är endast 4000 USD vilket skall

jämföras med 30.000 USD i Israel; så det

är knappast tal om samma stad eller samma

land.

Med dessa arabiska byar har Jerusalem en

svag judisk majoritet uppgående till cirka 65%.

Utan dessa arabiska byar har Jerusalem en

95% judisk majoritet vilket är i linje med den

ursprungliga definitionen av zionism: en judisk

nationalstat med stark judisk majoritet.

**

En pragmatiskt och zionistiskt förankrad

lösning av Jerusalems framtida gränser

är att definiera Israels huvudstad som

Jerusalem inom den gröna linjen +israeliska

förstäder (Gilo, Pisgat Zeev mfl) utanför

den gröna linjen +den gamla staden men

UTAN de 300.000 arabiska icke-israeliska

medborgare som lever i byar och städer

runt Jerusalem.

För att förhindra att gränsstaden Jerusalem,

Ben Gurion flygplatsen och Tel Avivs förorter

förvandlas till nya Sderots men samtidigt säkra

en stark judisk majoritet i Israel krävs politisk

separation men militär intervention.

Detta innebär i praktiken att dessa arabiska

gränsbyar får civilt självstyre i en eller annan

form samtidigt som Israel bibehåller en stark

militär närvaro för att förhindra att dessa

områden blir nya fientliga Hamas/Iran-baser

som hotar Israels viktigaste befolkningscentra.

The loser takes it all ?

Såhär dagarna innan premiärminister Olmert

äntligen ska avgå kommer nyheten att han håller

på förhandla bort delar av Jerusalem och drygt

98 % av Judéen och Samarien.....l

Vår krönikör Daniel Krygier är mycket kritisk

till det som håller på att ske bakom ryggen på det

israeliska folket:

***

In i det sista fortsätter den kriminellt belastade

Olmert att underminera Israels säkerhet och

framtid genom att förhandla utan ett folkligt

förankrat mandat bakom ryggen på det judiska folket.

*
Israel som överlevt 60 år av arabisk aggression och

besegrat araberna militärt vid otaliga tillfällen,

berövas frukterna av sina militära segrar -tack

vare Olmert-Oslo-gänget och deras partners i

arabvärlden, EU och FN.
Ståndpunkten "The winner takes it all" vilket har

varit en ledstjärna genom mänsklighetens historia

har i Mellanöstern ersatts med uttrycket"The loser

takes it all".
Endast i fallet Israel reduceras den militärt segrande

judiska staten till en politisk impotent aktör vars

korrupta Oslo-gäng tigger om"fred", medan araberna

som initierade och förlorade otaliga militära aggressioner

mot Israel, tillåts agera som herren på täppan.

Vem i omvärlden intresserade sig 1945 vad tyskar eller

japaner ansåg?
Arabernas definition av "fred" är som bekant ett Mellan-

östern utan en judisk stat. De nuvarande kärnfrågorna i

"förhandlingarna" är alla av arabiskt ursprung och strävar

efter att underminera den judiska statens existens.
Förhoppningsvis kommer nästa israeliska regering slå

vakt om Israels vitala intressen och stipulera Israels

kärnfrågor som framtida realistiska fredsförhandlingar

måste baseras på:
1) INGA främmande jihad-araber har rätt att "återvända"

dvs invadera den judiska staten

2) Jerusalem förblir ENDAST den judiska statens huvudstad

-minus de främmande och fientliga arabiska byarna som

parasiterar på den israeliska ekonomin.

3) Golan förblir israeliskt. Om syrierna ansluter sig till den

civiliserade delen av världen så kan de alltid besöka Golan

med turistbussar från Damaskus. Som extra bonus skall

syrierna vara glada att Israel beslutade sig för att inte gå in

i Damaskus 1967 eller 1973 vilket USA och många andra

länder hade gjort om de hade blivit utsatta för samma

aggression som Israel.

4) Gaza är en fientlig enhet och skall behandlas därefter.

Ingen el, vatten eller mat från Israel. Gaza väljer själv om

de vill ägna sig åt fredlig utveckling eller fortsätta med

terror och därmed bli en parkeringsplats åt kameler.

5) Israel bibehåller strategiska judiska och folktomma

områden i Samarien och Judéen.

6) Tydligt budskap till Teheran, Damaskus, Hezballah

och Hamas om att konsekvenserna av att angripa den

judiska staten kostar betydligt mer än vad de smakar.

7) Kompensation till nära 1 miljon judiska flyktingar

från arabvärlden och Iran samt kompensation för 60

års folkrättsvidrig aggression riktat mot den judiska staten.
Araberna förstår bäst raka och tydliga puckar,

vilket kräver en ny Menachem Begin och inte

en ny Shimon Peres eller Yossi Beilin.

/Daniel Krygier

ALLT UTOM SEGER ?

Vår krönikör Daniel Krygier är

förundrad över hur växlande

israeliska regeringar använt alla

tänkbara politiska strategier UTOM

total israelisk SEGER......

**

Allt sedan Peres i början av 1990-talet

övertygade Yitzhak Rabin om att "man

sluter inte fred med sina vänner men

med sina fiender" så har flertalet av de

efterföljande israeliska regeringarna fört

en politik vars minsta gemensamma nämnare

har varit: allt utom seger. Det importerade

mantrat från Europas vänsterkretsar "det

finns ingen militär lösning" till konflikten

blev ledstjärnan för den israeliska nihilitiska

vänstern och gäller än idag.

Netanyahu-regeringens rationella krav

under slutet av 1990-talet på reciprocitet,

d v s att varje israelisk kompromiss skulle

matchas av en motsvarande arabisk kom-

promiss fördömdes som ett "hot mot freden"

och en "högerextrem politik".

**
Hur kan man förklara att Israel, med en

av världens starkaste och mest sofistikerade

försvarsmakter fortfarande inte har

besgrat Hezballah och Hamas? Många

misstag har naturligtvis gjorts från israelisk

sida, men den primära anledningen till att

Hamas och Hezballlah fortfarande utgör ett

hot är att Israels politiska ledarskap har

accepterat detta hot genom att bakbinda

den israeliska försvarsmaktens militära

operationer till fördel för personlig vinning

för politiker som Olmert och Barak och en

illusion om en mer Israel-vänlig omvärld.

**

Faktum är att israeliska regeringar har

under de senaste 15 åren provat nästan

alla politiska kurser UTOM den som hade

säkrat en permanent fred: total israelisk

militär och politisk seger.

**
Kan någon idag tänka sig ett fredligt Europa

efter 1945 om de allierade under åren 1939-

1945 hade guidats av mantrat "det finns ingen

militär lösning" till konflikten visavi Hitler ?
Mer sofistikerade vänsterpolitiker erkänner

det militära alternativets legitimitet men

tillägger snabbt att konflikter i slutänden

måste få en politisk lösning. Detta är förvisso

korrekt men konceptet är taget ur sin

relevanta kontext. Andra världskriget fick

också i slutänden en politisk lösning men

endast EFTER att tyskarna, japanerna och

italienarna hade besegrats militärt. Först då

ersattes en militär seger med en politisk process

som styrdes och definierades av de allierade

segermakterna. De besegrade aggressorerna

Tysklands, Japans och Italiens ståndpunkt

ignorerades. Problemet i Mellanöstern är att

även om Israel vinner militärt, så är det

araberna som vinner politiskt, vilket omöjliggör

en realistisk fredsuppgörelse i den

arabisk-israeliska konflikten.

**
Så länge som Israels politiska ledarskap

tillåter att omvärlden hindrar Israel att

omsätta militära segrar till politiska segrar

är förutsättningarna för en genuin fred lika

med noll. Vid de fåtal tillfällen då den

israeliska försvarsmakten fått fria händer

har både Hamas och Hezballah lidit ett

svidande militärt nederlag och då har

omvärlden snabbt skyndat sig med att

tvinga fram ytterligare en"vapenvila"

och ge Hamas och Hezballah en möjlighet

att återhämta sig.

**

Det existerar dessvärre inga genvägar

till en genuin fred och den enda, om än

mödosamma, vägen till en genuin fred

i Mellanöstern går via en total israelisk

militär seger över de arabisk-islamistiska

aggressorerna som därefter kan förankras

i en permanent israelisk politisk seger.

Endast då kan israeliska folket uppleva

en genuin fred utan terror och endast

då tvingas arabvärlden ändra sin politik

och prioritera demokratisk, social,

ekonomisk och politisk utveckling i arab-

länderna framför den extremistiska

drömmen om att fördriva judarna ut

i Medelhavet.

Daniel Krygier

Obama Barack, Västvärlden, Israel och USA:s judar

Vårt gästkrönikör Daniel Krygier analyserar hur

Obamas kandidatur och de amerikanska judarnas

ökande ointresse för Israel skapar ett potentiellt

farligt läge för utvecklingen i Mellanöstern.

***
Trots Obamas associering med rabiata antisemitiska
individer och väldokumenterat anti-israeliska rådgivare,
så åtnjuter han hög popularitet bland amerikanska
judar och är enligt opinionsundersökningar mer

populär bland dem än både f d motståndaren Hillary

Clinton och återstående motståndaren John McCain.
*
Vid närmare eftertanke är detta inte speciellt märkligt.
Obama är de vänsterliberala amerikanernas favorit
och det är ingen hemlighet att majoriteten av USA:s
judar traditionellt, på grund av ideologiska preferenser
eller av gammal vana, brukar rösta på demokraterna.
Som en kontrast så visar opinionsundersökningar att
både Hilliary Clinton och John McCain är mer populära
i Israel än Obama. Men nu är det amerikanska judar
som likt andra amerikaner har sista ordet i höstens
amerikanska presidentval.
*
Trots ett uttalat ytligt stöd för Israel så har judiska

frågor en allt lägre prioritet bland USA:s unga och alltmer

assimilerade icke-ortodoxa judar. Bland "liberala" amerikanska

judar är det ofta associeringen med den judiska staten,

det judiska folket samt konservativa krafter i USA

och inte associeringen med rabiata judehatare som anses

belastande. En färsk undersökning visar att omkring 50%

av unga "liberala" amerikanska judar inte skulle betrakta

Israels utplåning som en personlig tragedi.
*
Utan att förringa en lojal och välorgniserad minoritet av
hyperaktiva pro-israeliska amerikanska judar ledda av
personligheter som Alan Dershowitz och Daniel Pipes,
så beror de nära relationerna mellan det israeliska
och amerikanska folket inte på "den judiska lobbyn"
som Mearsheimer & co insinuerar men främst på
de centrala ideologiska, demokratiska och kulturella
värderingar som förenar USA och Israel.
*
Det är naturligt att amerikanska judar likt andra amerikaner
först och främst prioriterar sina egna nationella intressen
framför andras nationella intressen. Dessvärre kan man
med fog ifrågasätta prioriteringsordningen bland en stor
del av USA:s judar. Frågor som rätten till abort har högre
prioritet bland liberala amerikanska judar än kampen mot
Islamo-fascism och terror vilket både hotar USA, Israel och
resten av den demokratiska västvärlden.
Utan att förringa frågan om aborträtt, men förutsättningen
för att denna och liknande frågor skall kunna debatteras i
ett fritt och demokratiskt USA, är att amerikanerna likt
israelerna är villiga att slå vakt om och slåss för sin nationella
frihet och sina demokratiska värderingar när de hotas.
*
Insikten att västvärldens grundläggande värderingar
som frihet och demokrati ej kan tas för givna förefaller
vara tydligare vid fronten, där Israel befinner sig och
där frihet och demokrati kontrasteras tydligt mot
motståndarsidans islamo-fascistiska alternativ.
Ironiskt nog när israeliska folket är i färd med att ge
rött kort till den sittande Olmert-regeringen i Jerusalem
som svikit både det judiska folket och Israels
grundläggande värderingar kring frihet och demokrati,
så är stora delar av amerikanska folket i färd med att
välja en ny lagkapten till Washington som riskerar att
underminera både USA:s och resten av västvärldens
säkerhet och frihet.

Daniel Krygier

"England: engelsmännens verkliga fiende?"

Vår nye gästkrönikör Daniel Krygier

inleder här med en riktig bredsida mot

BBC-journalisten Alan Harts judehat.

Välkommen, Daniel !

**

England: engelsmännens verkliga fiende.

Engelsk nationalkänsla är en rasistisk

och kolonialistisk rörelse som etablerade

en rasistisk stat på ön mellan Irland och

Frankrike genom etnisk rensning av

ursprungsbefolkningen, terror och massakrer.

Det existerar ingen engelsk nation

och engelsk nationell identitet förvirrar

engelsmännen från att fokusera sig på

de deras genuina spirituella identitet.

Existensen av en engelsk stat ökar anti-

engelska känslor i världen. Endast genom

att omvärlden och "progressiva" engelsmän

som motsätter sig Englands existens

tillsammans arbetar för att utradera England

från världskartan kommer det bli

fred i världen. Därefter kan engelsmännen

leva lyckligt i alla sina dagar som

hemlösa och spirituella kosmopoliter

beroende av andras välvilja. Anglofilism

manifesteras enligt ovanstående teori

bäst genom att förespråka Englands

utplåning.

**

Ovanstående är den engelske

ex-BBC-journalisten Alan Harts kärnbudskap

fast applicerat på Israel, zionism och judar

i sin internationellt populära bok "Zionism:

the real enemy of the Jews".För Alan Hart

var nog BBC:s subtila judehat otillräckligt

för hans temperament och numera så figurerar

han i otaliga sammanhang där den judiska

staten demoniseras och är en varm

förespråkare av anti-judiska konspirationsteorier.

På sin blogg hävdar Hart bland annat att

det var Mossad och inte Hamas som

kidnappade den brittiske BBC-journalisten

Alan Johnston i Gaza förra året.
Ovanstående låter nog i många öron

som en blandning av vulgärt judehat,

rasistiska lögner och en förolämpning

av läsarnas intelligens men faktum

kvarstår att Alan Harts "bibel" i två

delar:"Zionism thereal enemy of the

Jews" är en bestseller i England och

flera andra länder och befinner sig på

topp 10 listan på brittiska Amazon

över litteratur om zionism.

**
Samma England som producerade den

industriella revolutionen, Shakespeare och

Dickens producerade också under medeltiden

de första anti-judiska myterna i Europa

om att judar mördar kristna barn för

att använda deras blod i diverse religiösa

ritualer vilket resulterade i anti-judiska

progromer och massakrer. Det är ödets

ironi att samma England som bekämpade

Nazityskland idag är Västeuropas centrum

för vulgärt men populärt judehat som

massproduceras i samarbete mellan extrem-

vänstern, islamo-fascister och brunskjortor.

Inte undra på att Tony Greenstein, Ilan

Pappé, Avi Shlaim, Gilad Atzmon och diverse

andra antisemiter av judisk börd känner sig

hemma i England. Det engång tidvis toleranta

England som ledde omvärlden genom ekonomiska,

teknologiska och demokratiska revolutioner har

transformerats till det sjunkande xenofobiska

skeppet Englandistan där anti-demokratisk islamo-

fascism och djupt rotad europeisk antisemtism

utgör en integrerad del av etablissemanget.

Daniel Krygier

Civilekonom och fri debattör