Tommy Robinson har haft en blandad karriär. Uppväxt i det kraftigt islamiserade Luton upplevde han tidigt hur Storbritannien rusade mot avgrunden. Som ung fotbollshuligan öppnades hans ögon och han utvecklades till en vältalig talesman för den glömda arbetarklassen i England, den som är det främsta offret för massinvandring och islamisering. Idag, femton år senare, är han en ansedd internationell frihetskämpe som vågar stå upp för de demokratiska värdena i en tid när det inte längre är opportunt... Det har kostat honom mycket personligen i form av ständiga islamistiska mordhot och rättsövergrepp från etablissemanget. Ja, t o m ett fängelsestraff för "domstolstrots" (d v s ha talat sanning till allmänheten)....
Men samtidigt miljoner beundrare över hela världen.
Han betonar ofta hur de fria medierna har brutit gammelpressens strypgrepp om informationen och brittiska folket äntligen nåtts av sanningen.
I veckan tilldelades han danska Tryckfrihetssällskapets Sapphopris vid en ceremoni i Folketinget. Se hans tal (det är långt, men väl värt att se...)
Snubblade över en monolog ur BBC:s utmärkta radioteater.
Det är en kort monolog av en "workingclass"-engelsman
apropå hur det engelska i ett London som blivit
alltmera pakistanskt och afrikanskt försvinner. Men än finns de kvar: de vanliga, hårt arbetande engelsmännen som bär upp imperiet sedan många generationer.
Den beslutande (och pratande) klassen som inte tvingas bo i no-go-zoner och vars barn inte misshandlas och våldtas i förslummade skolor talar om för arbetar- klassen att de ska vara tacksamma och lyckliga över massinvandringen...
En okänd person la ut den på YouTube med anledning av rättsövergreppet på Tommy Robinson. Robinson är nästan prototypen av engelsk arbetarklass. Av tradition apolitisk, men genom massinvandringen och det civiliserade samhällets sammanbrott yrvaket politiserad.
Då east end-dialekten inte alltid är lätt att förstå: Här är hela texten till "Laurence Brights" monolog. Författaren tyvärr okänd, men den sändes 2001 och lästes av Marc Warren. (och något säger mig att den inte skulle sändas idag, liksom heller inte på svensk monopolradio...) “I’m an Englishman. I’m from Bermondsey, South-East London. My father
was called George. He was also from Bermondsey. His father, another
Bermondsey man, was called George too. And his father, my
great-grandfather, is from the same place. He was called Edward.
“These three generations of my family, were in the fish trade. I’m the
first member of my family not to work at the market in Billingsgate. My
great-grandfather had eleven brothers and sisters. I dont know exactly
how many of his generation married or exactly how many children they
produced. I’ve so far tracked over two-hundred of them.
Many still live in Bermondsey. Some are still in the fish trade.
“There are seven called George, and five called Victoria. I stand here,
in front of you, as a representative of all of them. And I ask in their
name the great question put by our patron, Mr Powell. What do they know
of England, who only England know? Or, what can my family, who come from
England, who lived in England, who know only England, say of this, our
country?
“Mr Powell once spoke of the destruction of ancient Athens and the
miraculous survival in the blackened ruins of that city of the sacred
olive tree; the symbol of Greece, their country. And he also spoke of
us, the English, at the heart of a vanished empire, seeming to find
within ourselves that one of our own oak trees, the sap rising from our
ancient roots, and he said perhaps, after all, we who have inhabited
this island fortress for an unbroken thousand years, brought up, as he
said, within the sound of English bird song under the English oak, in
the English meadow, beneath the red cross of St. George, it is us who
know most of England. “And I appreciated him for saying that, because it was as if he spoke
for my family, who understand well their own country. Who understand
even better their own capital, London town, as we used to call her. As
we strolled in her parks, as we marveled at her palaces, as we did
buisness in the city, went west for a dance, took a boat on the river.
The pale ale and eel pie of old London. The London of my family for as
many generations as I know. The London that will in less than fifteen
years will be less than fifty percent white. London, where in fifteen
years a White person will be in the minority.
“Am I racist? No. Do I have anything against people of other races? No. So what then is my gripe?
“My gripe, and I speak on behalf of seven men called George and five
women called Victoria, my gripe is quite simple.
“My gripe is that we were never asked. My gripe is that weweretold,
not asked, and everyday we are told again and again how we are to be and
how our country is to be. We are told by them, and we know who they
are, they’re English too. They are the class that has always set
themselves apart, they are the class that has always taken what they
wanted for themselves, and now they are the class that is giving England
away.
They have never asked us, and they never will.
“Do we allow them to sell our heritage? Or is it time for us to speak?
“To speak, to refuse them the right to give away our holy, or bountiful,
our only England that has, that has nurtured us, naked, grown us as the
oak. Is it time for us that England know to come yet again and defend
our country? With our fire, our fists? “Is it time for us sons to rise again?
“I say yes.
“I say yes.I say… Yes.”
Tommy Robinson, greps utanför en domstol i Leeds där en grooming-rättegång pågick med flera muslimer inblandade, enligt The Rebel Media. Robinson livesände på Facebook med sin mobiltelefon
och hann även ställa frågor till två av de åtalade.
Ingen av Robinsons advokater ska ha informerats om gripandet. En blixtinkallad domstol dömde Robinson till 13 månaders fängelse för störande av allmän ordning.
Brittisk media rapporterade till en början om fallet, men samtliga
nyhetssajter med bas i England – däribland The Mirror, The Daily
Record, Breitbart London – har fått ta bort sina artiklar, enligt
Breitbart, efter att domstolen utfärdat ett mediaförbud som
rör information om Tommy Robinsons gripande och
domstolsprocess."
Munkavlen på brittiska pressen tycks även ha lett till
medietystnad på Kontinenten. I USA är däremot medierna
upprörda. Och hur mycket har ni läst om detta i svensk gammelpress?
I Europa skriver bara de fria medierna om rättsskandalen.
