Nya utrikesministern - en förbättring, eller ?

Den glada nyheten att Margot Wallström

äntligen

avgår väckte ju omedelbart frågan :

Hur blir Ann Linde som Sveriges ansikte

mot världen ?

Linde (här i ämbetsdräkt) har ju inte gjort bort

  sig så mycket som det ständiga stolpskottet Wallström,

men det finns redan en del frågetecken

kring henne.

Två experter bedömer henne mycket olika.

Paul Widén i Jerusalem ser inget positivt i valet:

Glädjen efter det överraskande beskedet i fredags att Margot Wallström avgår som Sveriges utrikesminister blev kortlivad, då det på måndagen blev klart att hon efterträds av Ann Linde. Trots sin nästan 30-åriga erfarenhet i svensk toppolitik har Linde de senaste åren gång på gång visat prov på den totala omdömeslöshet som numera kännetecknar Sveriges makthavare. Det grövsta exemplet torde vara hennes agerande när hon som statssekreterare hos dåvarande inrikesministern Anders Yngeman i september 2015 informerades av SÄPO om informationsläckan på Transportstyrelsen – och inte gjorde någonting. Detta borde ha inneburit slutet på hennes politiska karriär, men så icke i Sverige: istället belönades hon genom att utses till handelsminister.

Det var i egenskap av handelsminister som Ann Linde besökte Iran i februari 2017 tillsammans med en svensk regeringsdelegation i vilken de kvinnliga ministrarna beslöjade sig, ett synnerligen fegt agerande av en påstått “feministisk” regering på besök i ett land där kvinnor som tar av sig sina slöjor offentligt misshandlas och fängslas. Hennes underdånighet inför förtryckarregimen i Teheran har sedan fortsatt och föranledde henne i februari i år att delta i firandet av 40-årsjubiléet av den islamiska revolutionen på Irans ambassad i Stockholm.

Föga förvånande hyser Ann Linde desto svalare känslor för Israel. På Twitter har hon gillande citerat den fullfjädrade antisemiten, tillika FN:s speciella sändebud Richard Falk när han har anklagat Israel för brott mot mänskligheten. På felstavad engelska förfasar hon sig över Israels kvinnliga justitieminister. Vid ett annat tillfälle har hon påstått att Israel planerar att bygga 800 nya bosättningar runt Jerusalem, vilket visar att hon inte ens behärskar den grundläggande terminologin när det kommer till Mellanöstern. Men återigen: inkompetens är ingen belastning i maktens korridorer i dagens Sverige.

Ann Lindes aversion mot Israel har givetvis uppmärksammats av palestinavurmare i Sverige, som redan 2011 utnämnde henne till “årets Palestinavän”. Den som hade hoppats på en förbättring av de urusla relationerna mellan Sverige och Israel nu när Margot Wallström äntligen är ute ur bilden har alltså all anledning att förtvivla.
Allt pekar på att svensk utrikespolitik under Ann Linde kommer att vara lika Iran-fjäskande, Israel-hatande och villkorslöst Palestina-finansierande som under Margot Wallström.

Osökt infinner sig en stilla undran: varför? Vadan denna erbarmliga inkompetens och pinsamma enfald? Svaret är ganska enkelt: därför att svenska beslutsfattare i över tio år har prioriterat dygdsignalering betydligt högre än ett ansvarsfullt styrande av riket. Demoniseringen av Sverigedemokraterna (SD) medförde att varje problem eller missförhållande som uppmärksammades av partiet förnekades – och besvarades med dygdsignalering: flyktingmottagande utan hänsyn till kommunernas kapacitet, ökat bistånd till den palestinska myndigheten trots att pengarna går direkt till löneutbetalningar till palestinska terrorister, en miljöpolitik med allt tydligare tecken på masspsykos, osv. I fråga efter fråga blev det viktigare för Sveriges beslutsfattare att framstå som dygderika – flyktingvälkommande, miljövänliga, biståndsgenerösa – än att ägna sig åt grundläggande konsekvensanalyser: är det här hållbart? är det här rättvist? hjälper vi dem som är i mest behov av vår hjälp? 

Att ställa dessa frågor uppfattades som kätteri, en flirt med SD-djävulen. I takt med att vansinnet fortskred insåg givetvis de flesta med en gnutta sunt förnuft i behåll att det om en inte alltför avlägsen framtid förmodligen kommer att bli mycket kostsamt att förknippas med detta utdragna politiska haveri, och att det därför är bäst att hålla sig på en armlängds avstånd från det. Kvar blev stolpskotten som nu befinner sig i regeringsställning, där inkompetens befordras och där tjänstefel belönas eftersom de konsekvensanalyser som annars hade satt stopp för vansinnet uppfattas som kätteri. I denna feberdröm finns det nog ingen som passar bättre som utrikesminister än Ann Linde.

Medan ex-socialdemokraten Johan Westerholm 

på Ledarsidornai varje fall ser skymten av en ljusning i valet av Linde:

Även om Linde en gång i tiden gick med i socialdemokraterna mycket för hennes internationella engagemang, likt Mona Sahlin som främst ”gick med i Olof Palme och inte socialdemokraterna” står Linde för en något mindre aktivistiskt lagd utrikespolitisk linje med åren. Hon är fortfarande vänligt sinnad inför den korruption som omgärdar den Palestinska myndigheten men inte i lika hög grad som hennes företrädare. Linde accepteras av Israel till skillnad från Margot Wallström som sannolikt kan se sig som ”persona non grata” för överskådlig tid även efter att hon lämnat som minister.

Linde tillhör ”Ahlin-falangen” i socialdemokraterna och följde under förra mandatperioden med Urban Ahlin på en talmansresa till Israel. Väl i Israel fick hon träffa ministerkollegor på samma nivå vilket skapade irritation hemma i Sverige hos bland annat Margot Wallström och kabinettssekreterare Annika Söder uppger källor till Ledarsidorna. Signalen som Israel skickade var att Linde inte bara accepterades utan även respekterades. Likt Ahlin är Linde motståndare till Sveriges alltför slappa inställning till Hamas.

Det som kommer fälla avgörandet om utnämningen av Linde innebär en skillnad är om hon låter Margot Wallströms kabinettssekreterare Annika Söder få fortsätta i sin befattning. 

Likt Wallström är Annika Söder, samt Carin Jämtin, i allra högsta grad arvtagare av Pierre Schoris utrikespolitiska skolning med omfattande aktivism och ett samarbete med öppet antisemitiska aktörer i Mellanöstern. Samt en nära relation med bland annat Algeriets, Kubas och Zimbabwes diktaturer och sydafrikanska ANC:s korruption. 

På samma sätt som när Pierre Schori jämställer Zimbabwes förre diktator med Nelson Mandela jämställer Sida:s tidning Omvärlden Mahmoud Abbas med Mandela när Abbas bara några månader tidigare hade började fängsla oppositionella journalister. 

Sida är idag, likt personerna som utgör större delen av ”Dirty Dozen” en myndighet som helt och hållet domineras av Pierre Schoris demokratisyn och demokratiarbete. Denna syn slår igenom även på de ambassader där Sida har personal stationerad. 

Det ligger dessutom inte i Annika Söders natur att acceptera att behöva gå tillbaka till sin bottenanställning som varandes ett av många departementsråd. Då Söder under 2020 fyller 65 år är pension ett alternativ då hon som kabinettssekreterare är garanterad två årslöner om hon slutar nu.

Skulle Linde välja att rotera ut Söder öppnas för en ny kabinettssekreterare. Det är sannolikt att Söders efterträdare kommer hämtas ur den krets på UD som går under benämningen Dirty Dozen. Till socialdemokraterna lojala tjänstemän som kan kontrollera och styra UD även om Socialdemokraterna inte skulle sitta vid makten. Själva grundidén med denna gruppering är att den ska kunna kontrollera UD över tid.

 
 *****
Och redan en första fadäs i det nya ämbetet.
Hmmm...