Så här på valdagen.
En artikel från alltid läsvärde Paul Widén i Jerusalem
om en antisemitisk kommunistisk pamflett som delas
ut på Rosengård i det olyckliga Malmö.
Kommunisterna försöker ännu en gång kapa
Muslimska Brödraskapets talrika
anhängare från (s)....
Därefter följer en intervju med svenskpalestiniern Ahmed Samir. Trots att det förmodligen inte går att hitta en enda ledande svensk politiker som inte vid upprepade tillfällen har uttalat sig om konflikten mellan Israel och palestinierna de senaste månaderna är han ”förbannad, förtvivlad och frustrerad” över det han beskriver som ”svenska politikers tystnad”. Det är bara Vänsterpartiet som är okej. ”Vänsterpartiet är som en mor för oss palestinier. Vänstern ställer alltid upp för oss” förklarar han. Däremot är han ”chockad” över att socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven i somras visade förståelse för att Israel försvarade sig efter att landet utsattes för massiv raketbeskjutning och över en miljon medborgare tvingades ner i skyddsrum.
Vänsterpartiets besinningslösta hat mot Israel är förstås inte särskilt förvånande. Att historieförfalskare som inte kan stava och knappt kan konstruera en sammanhängande mening producerar deras valpropaganda förtjänar inte heller några höjda ögonbryn, men det är alltid roande att påpeka de mer iögonfallande klavertrampen. Ta till exempel följande påstående: ”Fram till idag har över 400 palestinier mördats varav 350 är barn och 80% civila” (materialet har alltså inte uppdaterats sedan judarna mördade ytterligare typ 1600 palestinier). Men hur mycket är 80% av 400? 320. Betyder det alltså att 30 av de ”mördade” barnen inte var civila? Hur menar egentligen Vänsterpartiet?
Det som däremot är värt att påpekas är att Vänsterpartiets propaganda är identisk med den politiska retoriken som har präglat Mellanöstern sedan 1948. Att utlova ”befrielsen av Palestina” har nämligen visat sig vara ett effektivt sätt att utnyttja allmänhetens judefientliga attityder och distrahera medborgarna från ländernas interna ekonomiska och sociala missförhållanden.
Rosengård är som bekant en del av Malmö som präglas av arbetslöshet, kriminalitet och utanförskap. Stadsdelen har blivit en symbol för misslyckad integrationspolitik. Malmö i sig är en stad som har fått stor internationell uppmärksamhet för den alarmerande frekvensen av hatbrott mot stadens judiska befolkning. Man kan därför tycka att Malmös lokalpolitiker borde satsa på integration, utbildning, tillväxt och jobb för att försöka vända utvecklingen. Å andra sidan måste man kanske ha en viss förståelse för att Vänsterpartiet istället väljer att utnyttja kombinationen av judehat och djupt socialt och ekonomiskt missnöje genom att locka väljarna med ”befrielsen av Palestina”. Det är trots allt ett väl beprövat och effektivt sätt att tillförsäkra sig politiskt makt i sådana miljöer.
Paul Widen
Jerusalem