Julia Caesar: Don´t fuck the police !

Julia Caesar visar hur det går illa för en högljudd BLM-aktivist som försöker provocera svenska ordningspoliser. Hon vrålar och apar sig tills slutligen en grupp civilklädda kriminalpoliser tröttnar på tramset.
Ja, ni kan se hur det går...

*******

Don’t fuck the police!

Det finns bilder som sprider hopp och – ja, glädje – mitt i coronapandemin och det galopperande vansinne som pågår just nu med urspårade Black lives matter-demonstrationer, knäböjande poliser och vandalisering och rivning av historiska statyer och monument.
Den här lilla videosekvensen är ett exempel.

Vad är det vi ser?


 En Black lives matter-demonstration i Stockholm. En svart kvinna med megafon, av allt att döma en rutinerad gaphals och uppviglare vid så kallade ”antirasistiska” demonstrationer.
Hon är som fisken i vattnet. Den här demonstrationen är hennes golden moment. Ett perfekt tillfälle att skrika ut vilket praktoffer hon är för svenskarnas ohyggliga rasism.

För om hon upplever sig diskriminerad och på alla sätt missgynnad i Sverige har det ju absolut ingenting med hennes uppförande att göra, eller hur? Allt handlar om graden av hudpigmentering! Hon har helt enkelt valt att invandra till världens mest rasistiska land, och istället för att göra det mest logiska och flytta hem till Afrika bara måste hon skrika ut sitt hat och sitt missnöje mot svensk polis.
”Fuck the police!” gormar hon, gång på gång, och gör aggressiva åtbörder mot de närvarande poliserna. Det är ungefär vad som går att urskilja i hennes högljudda ramsor. I övrigt låter det som odefinierbart tjatter. Men kvinnans uppträdande går inte att misstolka: hon hatar polisen. Trots att det är de – och svensk yttrandefrihet – som har gjort det möjligt för henne att demonstrera sin och andras offerstatus och bete sig så här på Stockholms gator en dag i juni 2020.

Hur stora är möjligheterna att hon skulle få gå omkring och gapa okvädingsord mot polisen i sitt hemland? Sannolikt lika med noll. Hon skulle bli inburad direkt, utan rättigheter, utan svensk fängelsekomfort och utan näringsriktig mat serverad på silverbricka.

Men det finns en gräns även i Sverige. Även för svensk polis. Kvinnan går långt över alla gränser, och polisen ingriper resolut.

Två civilklädda poliser smyger upp bakom kvinnan, byter en snabb blick av samförstånd, griper henne blixtsnabbt under varsin arm och lyfter bort henne ur demonstrationståget. Lika snabbt sluter sig ledet av uniformerade poliser bakom ingripandet, för att skydda mot tumult. Kvinnans mimik när hon avbryts i sina hatiska ramsor och lyfts bort är obetalbar. Minen uttrycker oförställd häpnad. Hon var så säker, så bergfast övertygad om att i Sverige kan man skymfa polisen och vita människor hur mycket som helst utan att något händer.

Det är underbart att se polisen agera så här resolut. Vältajmat, professionellt och imponerande skickligt. En poliskår som ingriper när människor, oberoende av hudfärg, går över gränsen – det är det polisen är till för och det som bygger allmänhetens förtroende för ordningsmakten.

Den knäböjande polisen Lisa Simonsson sonar sin vita skuld vid en Black lives matter-demonstration den 3 juni – och undergräver förtroendet för svensk polis.

Sedan den nyutexaminerade polisen Lisa Simonsson böjde knä för våld och extremism vid en tidigare Black lives matter-demonstration i Stockholm den 3 juni har mitt och många andra svenskars förtroende för den svenska polisen varit svårt prövat, svårt underminerat, ja obefintligt. Ett underminerat förtroende för polisen betyder irreparabel samhällsskada och oöverblickbara, djupa sår i demokratin. Sverige har redan glidit mycket långt ner i den utförslöpan.

Nu fick det eventuella kvarvarande lilla förtroendet ett välbehövligt lyft. Det tackar vi för.
Don’t fuck the police. Don’t ever fuck the Swedish people.