Julia Caesar skrev igår en artikel i form av ett fiktivt brev till en f d vän:
För tio år sedan bytte jag sida. I 25 år arbetade jag som journalist i dagspress, därav 22 år på Dagens Nyheter. Efter pensioneringen började jag skriva i alternativmedia. Halva min vänkrets sade upp sig. Fortfarande har många inte kunnat förlåta mig för sidbytet. Jag omges av en ringmur av tystnad.
Bilden av Visby ringmur kommer från Riksantikvarieämbetet.
Jag väljer att skriva min berättelse i form av ett brev till en fiktiv vän.
Kära vän!
Du skriver och frågar mig varför vi ska försöka rädda vår civilisation.
”Varför ska vi egentligen göra det?” skriver du. ”Den är ju inte livsduglig. Går inte att rädda.”
Du rör vid tankar som jag har haft i olika omgångar under de senaste tio åren. När jag började skriva krönikor på den danska bloggen Snaphanen 2010 hade jag till en början en naiv tro på att jag kunde påverka någonting. Jag trodde att om jag med väl underbyggda fakta kunde visa vad som händer med Sverige skulle det kanske få människor att vakna upp ur deras allting-är-bra-dvala.
Herregud så naiv jag var! Jag nyktrade till efter några år. I dag tänker jag att om de vill sova vidare trots att Sverige avvecklas framför deras ögon – låt dem göra det! Varför skulle jag försöka hindra dem? Vissa sover så gott att de lika gärna kunde stoppas upp eller ställas ut i vax på Madame Tussaud’s. Ingen skulle märka skillnaden.
Du skriver något snällt om det fantastiska i att med järnvilja fortsätta borra i vår tids vansinne. Men det är inte särskilt fantastiskt, det handlar ju mest om att jag har ett behov av att försöka förstå vår egen värld och samtid, alltså ett egoistiskt behov. Att skriva brukar vara ett bra sätt att reda ut saker för sig själv.
Du och jag är så gamla så vi borde ha antikvitetsvärde. En fördel med att bli äldre är att man ser klarare på mycket. Men jag märker också allt oftare att mina referenser till tid, namn och olika kulturyttringar – sådant som vi har upplevt i våra liv – faller rakt in i ett tomrum. Det är som att klafsa omkring i kvicksand. Jag tänkte på det senast när jag skrev var sin liten minnesteckning över den brittiske filosofen och författaren Sir Roger Scruton och den svenske artisten och låtkompositören Ola Magnell, som båda avled nyligen.
Jag kände tydligt hur mina rader, och podden om Roger Scruton, bokstavligen föll till jorden som vissna löv. Plötsligt slog det mig att namn som är självklara delar av ditt och mitt och andra jämnårigas liv kan vara helt okända och fullkomligt ointressanta för generationerna efter oss.
Lite sent påkommet kanske, och det var en känsla av isande ensamhet. Ungefär som att vara en av de sista svenskarna som minns hur Sverige var när det fortfarande var Sverige. Om man pratar med någon ung människa om hur det var ler de i bästa fall för att vara artiga mot en äldre dam, men deras ögon röjer en blandning av oförståelse och pinsamhet. Hur ska de kunna förstå vad vi har förlorat? Är det ens önskvärt att de förstår?
Till det normala åldrandet hör att känna sig alltmer ”fel” och främmande i en tid när man delar allt färre referenspunkter med sin samtid. Du vet: ju äldre man blir, desto mer krymper det gemensamma erfarenhetskapitalet. Men det som sker i Sverige är på intet sätt normalt. Den kulturklyfta som finns gapar som ett slukhål i marken.
Var finns det gemensamma, det som vi delar? Vad du och jag borde göra är naturligtvis att skrapa ihop våra mentala resurser och gå en kurs i somaliska inför att behöva anlita hemtjänsten eller en eventuell intagning på serviceboende så småningom, så att vi kan göra oss förstådda och på grund av språkliga missförstånd slipper få sömntabletter till frukosten och uppiggningsmedel till middag.
Om man nu får någon middag? Har du övervägt det? Har du en reservplan?
Just nu är jag inne i en period av samma kategori som Leif Östlings ”Vad f-n får jag för pengarna?”. Fast inte vad gäller pengar – där är ju farbror Staten än så länge ganska nådig mot oss pensionärer. Man sliter inte brödet ur munnen på oss, inte ens om man stämplas som ”näthatare”. Inte än.
Dina rader träffar mig rakt i magen när du skriver att det svenska välfärdssamhället är en icke livsduglig samhällstyp, och varför ska vi försöka rädda det? Jag tänker efter noga, i flera dagar. Frågan rör vid det allra innersta, vid tro, hopp och livsmotivation. Att ha modet och kraften att göra upp med sina illusioner är en av människans allra tuffaste uppgifter. Varför ska vi konfronteras med grå obarmhärtig granit när vi kan linda in oss i sjok av lenaste siden?
Till slut svarar jag att jag tror att potentialen att rädda vår civilisation är mikroskopisk, sedd till den galenskap och insiktslöshet som utspelar sig på samtliga områden; okontrollerad massinvandring, folkutbyte, skolan, sjukvården, den skenande våldskriminaliteten, lögner, korruption och allmänt utbredd dumhet och inkompetens. Sverige är ett land som styrs av dumbommar. Visserligen är det en del av vår mänskliga natur att söka efter krokar att hänga upp vårt hopp på. Men jag ser inga sådana krokar längre, och de jag har sett tidigare har nog mest varit uttryck för ett önsketänkande.
Det som gäller nu är att försöka leva med de insikter som både du och jag har och ändå hoppa upp ur sängen varje dag, göra sig en kopp kaffe, motivera sig att leva på och förse sin organism med bra sammansatt näring och själen med god musik. I övrigt avskärma sig och försöka skydda sig från MSM:s lögner och verklighetsförfalskning så gott man kan.
Så mitt svar på din fråga huruvida vi ska försöka rädda vår samhällsbildning är NEJ. Jag tror inte ens att det går att rädda en civilisation som har bestämt sig för att begå självmord. Det går inte att vända en förstörelseprocess som har gått så långt som den har gjort i Sverige. Jag tror att sådana processer följer vissa naturlagar, och jag har inte lust att ljuga för att hålla människor på gott humör.
Läs hela artikeln
