Tyvärr missade jag Lars Adaktussons läsvärdakrönika i Svenska Dagbladet 23 april:
I den svenska debatten behöver man inte vara hängiven supporter av den israeliska regeringens politik för att betraktas som proisraelisk. Det räcker att ha ambitionen att låta båda sidor komma till tals i skildringen av konflikten mellan israeler och palestinier
(.......)
Fientligheten mot Israel sitter djupt hos stora grupper i det svenska samhället. Efter decennier av ensidig rapportering lever de flesta i föreställningen att Israel är roten till allt ont medan palestinierna genom åren företrätts av hedervärda politiska ledare, utan ansvar för övergrepp och våld.
(.......)
Trots detta växer oviljan att förknippas med Israel – även bland svenska politiker. Av programmet för det israeliska 60-årsfirandet i Stockholm, den 11 maj, framgår att Mona Sahlin är den enda partiledare som kommer att delta. Statsminister Fredrik Reinfeldt, just hemkommen från Kina, har tackat nej till att medverka – liksom övriga borgerliga partiledare.
Inte kan det väl vara så att det politiskt är mer acceptabelt att hålla högtidstal och skåla med ledarna i världens största diktatur, än att gratulera Mellanösterns enda demokrati ?
***
***
Kommentar:
Skammens rodnad har senaste veckan
prytt de borgerliga partiledarnas kinder.
Med rätta....
En parad av dåliga ursäkter för frånvaron
har presenterats. Resultatet har blivit att
gamle Lars Leijonborg nu kommer till
Synagogan som något slags borgerlig
syntes.....
Men faktum kvarstår:
Den enda partiledaren vid jubileét är
den Muslimska Brödraskapet närstående
Mona Sahlin.....
Vem var det som nämnde ordet
SKANDAL ?
