det vore enfaldigt att hävda något annat.
**
Även om islamisterna enbart är en minoritet bland Malmös
”muslimer” så har de redan
förändrat debattklimatet.
Klarsynta muslimer erkänner själv att det skett en påtaglig
brutalisering av debatten de senaste tio åren. Antisemitism,
antiamerikanism och allmänt förakt för Västerlandet är idag
socialt accepterat även bland stora delar av de s k moderata
muslimerna. Det är alltid så att
en liten målmedveten grupp
lättare fyller ett vaccum. Och både kristna och sekulariserade
muslimer lever till stor del i ett sådant vaccum….
**
Men de allvarligaste konsekvensen är säkert ändå de
politiska. Då menar jag både den
informella
och den
formella delen.
Den informella handlar om en fortsatt
dhimmifiering
av samhället. Vissa saker får inte diskuteras eller
spridas. Man får inte ta upp ämnen som ”stör”
majoriteten, det må vara kritik mot kvinnoförnedring
eller utrikespolitiska sanningar. Sanningssägare är
besvärliga bråkstakar som hotar ”lugnet” i samhället.
I dagens Storbritannien har det t ex skapats
”no-go-zoner” för engelsmän i vissa städer.
Kristna
som delade ut traktater i en ”muslimsk” stad har
gripits och hotats med böter. En man bötfälldes för att han
hade en brittisk flagga på sin bil. ”Någon” kunde
ta anstöt, sa polisen….
Obekväma debattörer tystas genom påtryckningar på
webleverantörer eller genom informella bojkotter på
tidningsredaktioner. Redan idag kan vi se hur obekväma
bloggar plötsligt lyfts bort (vad hände t ex med
Högerkänga).
En karikatyrtecknare i Holland greps av polisen för att
hans verkliga identitet skulle avslöjas. I Theo van Goghs
hemland kan det vara effektivare än en dom…..
Etablerade debattörer vet var gränsen för det tillåtna
går. En informell bojkott på redaktionerna berövar dem
också levebrödet. Det är säkrare att tiga….
Det personliga priset för att säga sanningen blir för högt
för de flesta.
Det är säkrare att tiga…..**
Det har givetvis ett nära samband med de formella politiska
förändringarna. De svenska politiska partierna är tynande.
Det är lätt att ta över en lokal partiorganisation med en
liten grupp aktivister. Radikale Venstre i Danmark råkade
ut för det redan för några år.
Pakistanska islamister tog
över partiföreningar i storstäderna, utsåg folketingskandidater och stoppade exempelvis all kritik mot sharia och kvinnovåld.
I varje fall tre politiska partier i Malmö har redan råkat ut för
mer eller mindre välplanerad infiltration. I två fall rör det sig
om
Hamas närstående krafter.
De första islamisterna sitter redan i Sveriges riksdag.
**
En viktig probersten är partiernas förändrade syn på
Israel.
Idag är antisemtism i partipolitiska sammanhang inte längre
tabu.
Officiella företrädare förespråkar antisemitiska åsikter
– och ingenting händer….
Idag krävs det en hel del personligt mod att stå upp för Israel,
demokrati och yttrandefrihet.
Tio procent av riksdagsledamöternavågade ställa upp på ett upprop med gratulationer till Israel på
dess 60-årsdag.
Ingen borgerlig partiledare vågade ställa upp på den officiella
hyllningen i Stockholm.
***
Partierna är givetvis också lyhörda för förändringar i debatt- och
opinionsläget. Mona Sahlins omsvängning till förmån för ”en dialog”
med Hamas.
Carl Bildts frenetiska sponsring av den korrupta och
Muslimska Brödraskapet.
mullorna i Tehran i sin egen riksdagsgrupp.
Hur mycket av dessa förändringar som beror på interna islamistiska
lobbygrupper i partierna och hur mycket som beror på andra förändringar
i opinionsläget vet ingen. Men sannolikt spelar båda en roll.
**
Sammanfattningsvis:
Den som tror att en genomgripande demografisk
