ALLT UTOM SEGER ?

Vår krönikör Daniel Krygier är

förundrad över hur växlande

israeliska regeringar använt alla

tänkbara politiska strategier UTOM

total israelisk SEGER......

**

Allt sedan Peres i början av 1990-talet

övertygade Yitzhak Rabin om att "man

sluter inte fred med sina vänner men

med sina fiender" så har flertalet av de

efterföljande israeliska regeringarna fört

en politik vars minsta gemensamma nämnare

har varit: allt utom seger. Det importerade

mantrat från Europas vänsterkretsar "det

finns ingen militär lösning" till konflikten

blev ledstjärnan för den israeliska nihilitiska

vänstern och gäller än idag.

Netanyahu-regeringens rationella krav

under slutet av 1990-talet på reciprocitet,

d v s att varje israelisk kompromiss skulle

matchas av en motsvarande arabisk kom-

promiss fördömdes som ett "hot mot freden"

och en "högerextrem politik".

**
Hur kan man förklara att Israel, med en

av världens starkaste och mest sofistikerade

försvarsmakter fortfarande inte har

besgrat Hezballah och Hamas? Många

misstag har naturligtvis gjorts från israelisk

sida, men den primära anledningen till att

Hamas och Hezballlah fortfarande utgör ett

hot är att Israels politiska ledarskap har

accepterat detta hot genom att bakbinda

den israeliska försvarsmaktens militära

operationer till fördel för personlig vinning

för politiker som Olmert och Barak och en

illusion om en mer Israel-vänlig omvärld.

**

Faktum är att israeliska regeringar har

under de senaste 15 åren provat nästan

alla politiska kurser UTOM den som hade

säkrat en permanent fred: total israelisk

militär och politisk seger.

**
Kan någon idag tänka sig ett fredligt Europa

efter 1945 om de allierade under åren 1939-

1945 hade guidats av mantrat "det finns ingen

militär lösning" till konflikten visavi Hitler ?
Mer sofistikerade vänsterpolitiker erkänner

det militära alternativets legitimitet men

tillägger snabbt att konflikter i slutänden

måste få en politisk lösning. Detta är förvisso

korrekt men konceptet är taget ur sin

relevanta kontext. Andra världskriget fick

också i slutänden en politisk lösning men

endast EFTER att tyskarna, japanerna och

italienarna hade besegrats militärt. Först då

ersattes en militär seger med en politisk process

som styrdes och definierades av de allierade

segermakterna. De besegrade aggressorerna

Tysklands, Japans och Italiens ståndpunkt

ignorerades. Problemet i Mellanöstern är att

även om Israel vinner militärt, så är det

araberna som vinner politiskt, vilket omöjliggör

en realistisk fredsuppgörelse i den

arabisk-israeliska konflikten.

**
Så länge som Israels politiska ledarskap

tillåter att omvärlden hindrar Israel att

omsätta militära segrar till politiska segrar

är förutsättningarna för en genuin fred lika

med noll. Vid de fåtal tillfällen då den

israeliska försvarsmakten fått fria händer

har både Hamas och Hezballah lidit ett

svidande militärt nederlag och då har

omvärlden snabbt skyndat sig med att

tvinga fram ytterligare en"vapenvila"

och ge Hamas och Hezballah en möjlighet

att återhämta sig.

**

Det existerar dessvärre inga genvägar

till en genuin fred och den enda, om än

mödosamma, vägen till en genuin fred

i Mellanöstern går via en total israelisk

militär seger över de arabisk-islamistiska

aggressorerna som därefter kan förankras

i en permanent israelisk politisk seger.

Endast då kan israeliska folket uppleva

en genuin fred utan terror och endast

då tvingas arabvärlden ändra sin politik

och prioritera demokratisk, social,

ekonomisk och politisk utveckling i arab-

länderna framför den extremistiska

drömmen om att fördriva judarna ut

i Medelhavet.

Daniel Krygier