Gatestone ger en lägesrapport från dagens Frankrike:
- Graffitti på judiskt ägda hem uppmanar ägarna att "fly omedelbart" om de vill överleva. Anonyma brev med laddade patroner hamnar i brevlådan hos judar.
- Lagar som ska bestraffa antisemitiska hot används nu för att straffa de som fördömer hoten. En ny upplaga av en historiebok som används i statliga skolor för åttonde klass anger att det är förbjudet i Frankrike att kritisera islam.
- De franska judar som kan lämna landet gör det. De flesta avfärder sker hastigt; många judiska familjer säljer sina hem långt under marknadsvärdet. Judiska distrikt som en gång blomstrat är nu på gränsen till utrotning.
- "Problemet är att antisemitism i Frankrike idag inte kommer lika mycket från extremhögern som från individer med muslimsk tro eller kultur". – Den före detta premiärministern Manuel Valls.
Fredagen den 12 januari, 2018. Sarcelles, en stad i de norra förorterna till Paris. En 15-årig flicka är på väg hem från skolan. Hon bär ett halsband med en Davidstjärna och en uniform från den judiska skolan. En man attackerar henne med kniv, skär upp hennes ansikte, och springer därifrån. Hon kommer att vara vanställd för livet.
Den 29 januari, återigen i Sarcelles, blir en 8-årig pojke med judisk kippa sparkad och slagen av två tonåringar.
Ett år tidigare, i Bondy, februari 2017, blir två unga judar med judisk kippa svårt misshandlade med käppar och metallstänger. En av dem blir skuren i fingret med en bågfil.
Innan dess blev en judisk lärare attackerad i Marseilles med en machete av en gymnasieelev som sa att han "ville halshugga en jude". Läraren använde sin Torah som han bar med sig för att värja sig. Han överlevde men blev allvarligt skadad.
I Frankrike har de antisemitiska attackerna ökat kraftigt.
De flesta av dem begås mitt på ljusa dagen; judarna vet att de måste vara gatusmarta. En del angripare bryter sig in i judiska hem
.
I september 2017 blev Roger Pinto, ordförande för Siona, en ledande pro-Israelorganisation i Frankrike, misshandlad och kvarhållen i flera timmar av personer som brutit sig in hos honom.
Sarah Halimi, en äldre judisk dam, blev misshandlad och torterad i sin lägenhet i Paris, innan hon kastades ut från sin balkong.
Den 18 januari 2018, sex dagar efter knivattacken i Sarcelles, blev en av ledarna i det judiska samfundet i Montreuil, östra Paris, torterad hela natten av två män som tog sig in genom ett fönster och angrep honom när han sov.
Graffitti på judiskt ägda hem uppmanar ägarna att "fly omedelbart" om de vill överleva. Anonyma brev laddade patroner hamnar i brevlådan hos judar, med meddelanden om att nästa kula kommer att skjutas i mottagarens huvud.
Ordet "jude" målas med stora bokstäver på judiska butiker och restauranger. På tredje årsdagen för attacken mot en kosherbutik i Paris blev ännu en kosherbutik nedbränd och förstörd.
"En av tre rasistiska handlingar som begicks i Frankrike under de senaste två åren var riktad mot judar, även om denna grupp representerar mindre än 1 % av befolkningen i Frankrike", noterade en färsk rapport som lämnats in till den franska regeringen av det judiska samfundets skyddsservice.
"Antisemitismen har ökat så mycket på sistone", tillade man i rapporten, "att aggressionshandlingar som inte orsakar fysiska skador inte längre anmäls. De flesta offer känner sig maktlösa och är rädda för repressalier om de lämnar in en anmälan."
De franska judar som kan lämna landet gör det.
De som inte ännu har bestämt sig för att ge sig av eller som inte har tillräckliga ekonomiska medel flyttar till säkrare områden.
De flesta avfärder sker hastigt; många judiska familjer säljer sina hem långt under marknadsvärdet. En del familjer hamnar i lägenheter som är för små, men de är hellre obekväma än riskerar att bli rånade eller mördade.
Det franska judiska samhället kanske fortfarande är det största i Europa, men det krymper snabbt. År 2 000 uppskattades antalet till 500 000, men nu ligger siffran på under 400 000 och fortsätter att sjunka. Judiska distrikt som en gång blomstrat är nu på gränsen till utrotning.
"Det som sker är en etnisk rensning som man inte får nämna namnet på. Om några få årtionden kommer det inte finnas några judar i Frankrike", enligt Richard Abitbol, ordförande för Confederation of French Jews and Friends of Israel.
Utan judar i Frankrike skulle Frankrike inte längre vara Frankrike, sa den före detta premiärministern Manuel Valls år 2016. Men han gjorde ingenting.
Han sa nyligen att han gjort sitt bästa, att han inte hade kunnat göra mer. "Problemet", sa han, "är att antisemitism i Frankrike idag inte kommer lika mycket från extremhögern som från individer med muslimsk tro eller kultur".
Han tillade att alla attacker mot judar i Frankrike under de senaste två årtiondena där förövaren har blivit identifierad kommer från muslimer, och att de senaste attackerna inte har varit några undantag.
Valls fick dock snabbt utstå konsekvenserna av sin uppriktighet. Han blev nedknuffad i det politiska diket. Muslimska hemsidor kallade honom för en "agent för den judiska lobbyn" och "rasist". Före detta ledare av hans eget parti, såsom den före detta utrikesministern Roland Dumas, påpekade att Valls fru är judinna, och de antydde att han var "under hennes inflytande".
I Frankrike är det farligt att säga sanningen om den islamistiska antisemitismen. För en politiker är det självmord.
Franska politiker, höger eller vänster, vet att politisk korrekthet regerar, och att man blir utesluten från media och utstött om man bryter mot de oskrivna reglerna. De vet att en del ord inte längre får användas i Frankrike, och att "antirasism"-organisationer ser till att ingen kan kritisera islam.
En ny upplaga av en historiebok som används i statliga skolor för åttonde klass anger att det är förbjudet i Frankrike att kritisera Islam, och refererar till ett domstolsbeslut för att backa upp detta antagande.
Politikerna ser att antalet muslimer i Frankrike nu är så högt att det är i stort sett omöjligt att vinna ett val utan muslimska röster, och att skillnaden i födelsetal mellan muslimer och icke-muslimer kommer att göra detta ännu svårare under kommande år.
Politikerna ser också att landets 600 "no-go-zoner" utökas; att radikaliserade muslimer är beredda att döda, och att våldsamma kravaller kan utbryta när som helst. I Frankrike har fler än 500 personer blivit mördade eller skadade av islamistiska terrorister på mindre än fyra år.
Politikerna ser också att vågor av migranter från Mellanöstern och Afrika har skapat slumområden som i mångt och mycket ligger utanför polisens kontroll; att Franska fängelser är på gränsen att explodera, och att de judiska väljarna inte har någon politisk makt.
Politikerna väljer därför inaktivitet, förnekelse, och feghet.
I franska muslimska områden fördömer islamistiska imamer judarnas "dåliga inflytande" och sprider antisemitiska konspirationsteorier. Franska politiker förblir tysta.
Islamiska bokhandlare i Frankrike säljer böcker som förbjuds på andra ställen, såsom Protocols of the Elders of Zion, och CD- och DVD-skivor med våldsamma antisemitiska tal av radikala predikanter. Till exempel säger Yussuf al-Qaradawi, den andliga ledaren av Muslimska Brödraskapet, som är förbjuden att komma in i Frankrike och USA, att han beklagar att Hitler inte "slutförde sin uppgift". Franska politiker förblir tysta.
Trots att inga synagogor i Frankrike har blivit attackerade sedan 2014 är samtliga under bevakning dygnet runt av beväpnade soldater i skottsäkra västar som skyddar sig bakom sandsäckar, och situationen är densamma för judiska skolor och kulturcentrum.
Samtidigt används lagar som ska straffa antisemitiska hot nu för att straffa de som fördömer hoten.
För sex år sedan publicerade författaren Renaud Camus Le Grand Remplacement ("Den stora ersättningen"), en bok som noterade att judar och kristna inte bara blir ersatta av muslimer, utan de blir också ofta trakasserade och förföljda. Han beklagade förstörelsen av kyrkor och beskrev attacker mot judar som en "långsam pogrom". Han blev fördömd för att han ska ha "uppviglat till hat".
Journalisten Éric Zemmour observerade nyligen att muslimer i muslimska områden nu lever "enligt sina egna lagar" och tvingar icke muslimer därifrån. Han ansågs skyldig till "uppvigling" och blev bötfälld.
En reporter som nyligen spelade in en dokumentär om franska muslimska områden drog slutsatsen att Muslimska Brödraskapet och andra radikala islamistiska organisationer snabbt tar ett grepp om franska muslimska samhällen medan de sprider hat mot judar och västvärlden, och att de äger många skolor där undervisning i jihad förekommer.
Den franska regeringen, tillade han, finansierar dessa skolor och är därför delaktiga i förstörelsen som lätt kan sträcka sig bortom Frankrikes judar. "Ockupationen av Väst", sa han, "kommer att ske utan krig, och istället i det tystna, genom infiltrering och omstörtning". Ingen fransk tv-kanal har visat filmen, och planerar inte heller att göra det. Dokumentären visades bara i Israel.
Anti-Israeldemonstrationer stödjer terrorism. Folket ropar, "död åt judarna", men dessa personer blir aldrig gripna för "hets mot folkgrupp".
Opinionsundersökningar visar att den obehindrade spridningen av muslimsk antisemitism och det våld den resulterar i har lett till uppkomsten av en utbredd antisemitism som påminner om mörka perioder i historien.
Ett stigande antal fransmän säger att judarna i Frankrike är "för många" och "för synliga".
Rapporter för det nationella utbildningsdepartementet visar att uttryck som "var inte en sådan jude", avsedda för att kritisera en elev som inte säger det han tänker, används ofta i statliga skolor. Judiska elever görs allt oftare till åtlöje – och inte bara av elever som är muslimer.
För några dagar sedan vann komikern Laura Laune den franska versionen av tv-programmet "Talang". En del av hennes skämt handlar om det faktum att det fanns färre judar i världen år 1945 än år 1939. Judiska organisationer protesterade, men utan resultat. Nu uppträder hon inför stora publiker. Den antisemitiska komikern Dieudonné fyller också arenorna där han uppträder.
Det prestigefulla franska förlaget Gallimard ville nyligen ompublicera antisemitiska texter av Louis Ferdinand Celine, en fransk beundrare av Nazisttyskland och en stark supporter av utrotningen av Europas judar under Frankrikes Vichyregim. Den franska premiärministern Edouard Philippe sa att han stöttade publiceringen, och underströk att man inte kan förneka Celines "centrala roll i fransk litteratur". Den berömda nazistjägaren Serge Klarsfeld svarade att texterna som orsakade hans föräldrars död "inte får finnas tillgängliga igen". Gallimard sköt upp utgivningen tillfälligt.
För några år sedan togs "minnets plikt" – det som judarna hade blivit utsatta för – upp i många artiklar. Förra månaden, den 27 januari, på internationella förintelsedagen, var det inte en enda fransk tidning som nämnde något om det.
Den franska presidenten Emmanuel Macron förblev tyst. Han publicerade ett twitterinlägg om "Auschwitz" och vikten av att "bevara fred, enighet och tolerans". Han nämnde inget om judarna eller förintelsen. Det är svårt att se i Frankrike vad "fred, enighet och tolerans" innebär idag – särskilt om man är en fransk jude.
Den 29 januari, återigen i Sarcelles, blir en 8-årig pojke med judisk kippa sparkad och slagen av två tonåringar.
Ett år tidigare, i Bondy, februari 2017, blir två unga judar med judisk kippa svårt misshandlade med käppar och metallstänger. En av dem blir skuren i fingret med en bågfil.
Innan dess blev en judisk lärare attackerad i Marseilles med en machete av en gymnasieelev som sa att han "ville halshugga en jude". Läraren använde sin Torah som han bar med sig för att värja sig. Han överlevde men blev allvarligt skadad.
I Frankrike har de antisemitiska attackerna ökat kraftigt.
De flesta av dem begås mitt på ljusa dagen; judarna vet att de måste vara gatusmarta. En del angripare bryter sig in i judiska hem
.
I september 2017 blev Roger Pinto, ordförande för Siona, en ledande pro-Israelorganisation i Frankrike, misshandlad och kvarhållen i flera timmar av personer som brutit sig in hos honom.
Sarah Halimi, en äldre judisk dam, blev misshandlad och torterad i sin lägenhet i Paris, innan hon kastades ut från sin balkong.
Den 18 januari 2018, sex dagar efter knivattacken i Sarcelles, blev en av ledarna i det judiska samfundet i Montreuil, östra Paris, torterad hela natten av två män som tog sig in genom ett fönster och angrep honom när han sov.
Graffitti på judiskt ägda hem uppmanar ägarna att "fly omedelbart" om de vill överleva. Anonyma brev laddade patroner hamnar i brevlådan hos judar, med meddelanden om att nästa kula kommer att skjutas i mottagarens huvud.
Ordet "jude" målas med stora bokstäver på judiska butiker och restauranger. På tredje årsdagen för attacken mot en kosherbutik i Paris blev ännu en kosherbutik nedbränd och förstörd.
"En av tre rasistiska handlingar som begicks i Frankrike under de senaste två åren var riktad mot judar, även om denna grupp representerar mindre än 1 % av befolkningen i Frankrike", noterade en färsk rapport som lämnats in till den franska regeringen av det judiska samfundets skyddsservice.
"Antisemitismen har ökat så mycket på sistone", tillade man i rapporten, "att aggressionshandlingar som inte orsakar fysiska skador inte längre anmäls. De flesta offer känner sig maktlösa och är rädda för repressalier om de lämnar in en anmälan."
De franska judar som kan lämna landet gör det.
De som inte ännu har bestämt sig för att ge sig av eller som inte har tillräckliga ekonomiska medel flyttar till säkrare områden.
De flesta avfärder sker hastigt; många judiska familjer säljer sina hem långt under marknadsvärdet. En del familjer hamnar i lägenheter som är för små, men de är hellre obekväma än riskerar att bli rånade eller mördade.
Det franska judiska samhället kanske fortfarande är det största i Europa, men det krymper snabbt. År 2 000 uppskattades antalet till 500 000, men nu ligger siffran på under 400 000 och fortsätter att sjunka. Judiska distrikt som en gång blomstrat är nu på gränsen till utrotning.
"Det som sker är en etnisk rensning som man inte får nämna namnet på. Om några få årtionden kommer det inte finnas några judar i Frankrike", enligt Richard Abitbol, ordförande för Confederation of French Jews and Friends of Israel.
Utan judar i Frankrike skulle Frankrike inte längre vara Frankrike, sa den före detta premiärministern Manuel Valls år 2016. Men han gjorde ingenting.
Han sa nyligen att han gjort sitt bästa, att han inte hade kunnat göra mer. "Problemet", sa han, "är att antisemitism i Frankrike idag inte kommer lika mycket från extremhögern som från individer med muslimsk tro eller kultur".
Han tillade att alla attacker mot judar i Frankrike under de senaste två årtiondena där förövaren har blivit identifierad kommer från muslimer, och att de senaste attackerna inte har varit några undantag.
Valls fick dock snabbt utstå konsekvenserna av sin uppriktighet. Han blev nedknuffad i det politiska diket. Muslimska hemsidor kallade honom för en "agent för den judiska lobbyn" och "rasist". Före detta ledare av hans eget parti, såsom den före detta utrikesministern Roland Dumas, påpekade att Valls fru är judinna, och de antydde att han var "under hennes inflytande".
I Frankrike är det farligt att säga sanningen om den islamistiska antisemitismen. För en politiker är det självmord.
Franska politiker, höger eller vänster, vet att politisk korrekthet regerar, och att man blir utesluten från media och utstött om man bryter mot de oskrivna reglerna. De vet att en del ord inte längre får användas i Frankrike, och att "antirasism"-organisationer ser till att ingen kan kritisera islam.
En ny upplaga av en historiebok som används i statliga skolor för åttonde klass anger att det är förbjudet i Frankrike att kritisera Islam, och refererar till ett domstolsbeslut för att backa upp detta antagande.
Politikerna ser att antalet muslimer i Frankrike nu är så högt att det är i stort sett omöjligt att vinna ett val utan muslimska röster, och att skillnaden i födelsetal mellan muslimer och icke-muslimer kommer att göra detta ännu svårare under kommande år.
Politikerna ser också att landets 600 "no-go-zoner" utökas; att radikaliserade muslimer är beredda att döda, och att våldsamma kravaller kan utbryta när som helst. I Frankrike har fler än 500 personer blivit mördade eller skadade av islamistiska terrorister på mindre än fyra år.
Politikerna ser också att vågor av migranter från Mellanöstern och Afrika har skapat slumområden som i mångt och mycket ligger utanför polisens kontroll; att Franska fängelser är på gränsen att explodera, och att de judiska väljarna inte har någon politisk makt.
Politikerna väljer därför inaktivitet, förnekelse, och feghet.
I franska muslimska områden fördömer islamistiska imamer judarnas "dåliga inflytande" och sprider antisemitiska konspirationsteorier. Franska politiker förblir tysta.
Islamiska bokhandlare i Frankrike säljer böcker som förbjuds på andra ställen, såsom Protocols of the Elders of Zion, och CD- och DVD-skivor med våldsamma antisemitiska tal av radikala predikanter. Till exempel säger Yussuf al-Qaradawi, den andliga ledaren av Muslimska Brödraskapet, som är förbjuden att komma in i Frankrike och USA, att han beklagar att Hitler inte "slutförde sin uppgift". Franska politiker förblir tysta.
Trots att inga synagogor i Frankrike har blivit attackerade sedan 2014 är samtliga under bevakning dygnet runt av beväpnade soldater i skottsäkra västar som skyddar sig bakom sandsäckar, och situationen är densamma för judiska skolor och kulturcentrum.
På bilden: Franska soldater vaktar en judisk skola i Paris. (Foto av Jeff J Mitchell/Getty Images)
|
Samtidigt används lagar som ska straffa antisemitiska hot nu för att straffa de som fördömer hoten.
För sex år sedan publicerade författaren Renaud Camus Le Grand Remplacement ("Den stora ersättningen"), en bok som noterade att judar och kristna inte bara blir ersatta av muslimer, utan de blir också ofta trakasserade och förföljda. Han beklagade förstörelsen av kyrkor och beskrev attacker mot judar som en "långsam pogrom". Han blev fördömd för att han ska ha "uppviglat till hat".
Journalisten Éric Zemmour observerade nyligen att muslimer i muslimska områden nu lever "enligt sina egna lagar" och tvingar icke muslimer därifrån. Han ansågs skyldig till "uppvigling" och blev bötfälld.
En reporter som nyligen spelade in en dokumentär om franska muslimska områden drog slutsatsen att Muslimska Brödraskapet och andra radikala islamistiska organisationer snabbt tar ett grepp om franska muslimska samhällen medan de sprider hat mot judar och västvärlden, och att de äger många skolor där undervisning i jihad förekommer.
Den franska regeringen, tillade han, finansierar dessa skolor och är därför delaktiga i förstörelsen som lätt kan sträcka sig bortom Frankrikes judar. "Ockupationen av Väst", sa han, "kommer att ske utan krig, och istället i det tystna, genom infiltrering och omstörtning". Ingen fransk tv-kanal har visat filmen, och planerar inte heller att göra det. Dokumentären visades bara i Israel.
Anti-Israeldemonstrationer stödjer terrorism. Folket ropar, "död åt judarna", men dessa personer blir aldrig gripna för "hets mot folkgrupp".
Opinionsundersökningar visar att den obehindrade spridningen av muslimsk antisemitism och det våld den resulterar i har lett till uppkomsten av en utbredd antisemitism som påminner om mörka perioder i historien.
Ett stigande antal fransmän säger att judarna i Frankrike är "för många" och "för synliga".
Rapporter för det nationella utbildningsdepartementet visar att uttryck som "var inte en sådan jude", avsedda för att kritisera en elev som inte säger det han tänker, används ofta i statliga skolor. Judiska elever görs allt oftare till åtlöje – och inte bara av elever som är muslimer.
För några dagar sedan vann komikern Laura Laune den franska versionen av tv-programmet "Talang". En del av hennes skämt handlar om det faktum att det fanns färre judar i världen år 1945 än år 1939. Judiska organisationer protesterade, men utan resultat. Nu uppträder hon inför stora publiker. Den antisemitiska komikern Dieudonné fyller också arenorna där han uppträder.
Det prestigefulla franska förlaget Gallimard ville nyligen ompublicera antisemitiska texter av Louis Ferdinand Celine, en fransk beundrare av Nazisttyskland och en stark supporter av utrotningen av Europas judar under Frankrikes Vichyregim. Den franska premiärministern Edouard Philippe sa att han stöttade publiceringen, och underströk att man inte kan förneka Celines "centrala roll i fransk litteratur". Den berömda nazistjägaren Serge Klarsfeld svarade att texterna som orsakade hans föräldrars död "inte får finnas tillgängliga igen". Gallimard sköt upp utgivningen tillfälligt.
För några år sedan togs "minnets plikt" – det som judarna hade blivit utsatta för – upp i många artiklar. Förra månaden, den 27 januari, på internationella förintelsedagen, var det inte en enda fransk tidning som nämnde något om det.
Den franska presidenten Emmanuel Macron förblev tyst. Han publicerade ett twitterinlägg om "Auschwitz" och vikten av att "bevara fred, enighet och tolerans". Han nämnde inget om judarna eller förintelsen. Det är svårt att se i Frankrike vad "fred, enighet och tolerans" innebär idag – särskilt om man är en fransk jude.
Dr. Guy Millière, professor vid Paris universitet är författare av 27 böcker om Frankrike och Europa.
