Just nu tycks åsiktsetablissemanget i Europa ha
återupptäckt yttrandefriheten. Journalister som
igår tyckte att folkresningen PEGIDA borde förbjudas
och oliktänkande författare eller debattörer tigas
ihjäl; antisemitiska politiker som Veronica Palm som
igår tyckte att den som kritiserar jihadismen ska
hämtas av polisen, är nu plötsligt stora anhängare
av yttrandefrihet.
Löjligt, javisst. Och det kommer inte att vara så
många dagar.
Sedan de viftat med pennor och Charlieteckningar
på torget kommer allt att återgå till "ordningen".
Imorgon kommer gammelpressen åter att trippa lät
känner sig "kränkt".
***
Nick Cohen på Spectator presenterar
10 sanningar som borde vara självklara för journalister.
Tänk på dem nästa gång du beskylls för att vara "islamofob"...
- A religion is not a race. Sometimes, not always, it is a system of violent beliefs that claims the right to subjugate others – most notably its ‘own’ coerced adherents.
- Undoubtedly there are white racists and Hindu nationalists who treat religion as a race and hate Muslims because they are Muslims. Their existence ought to present no problem to principled people, who should fight, criticise and satirise them with the same force and for the same reasons they fight religious obscurantism.
- Criticism of religion – including bawdy irreverent criticism— is a defence against oppressive power.
- In our time, the most oppressive religious movements are variants on radical Islam. That may change. You only have to look at Hindu fundamentalism in India or anti-Muslim Buddhist fundamentalism in Burma to see how. But for the present we must fight the enemies in front of us. What other choice do we have?
- It is not ‘Islamophobic’ to satirise radical Islamists and their beliefs – the main targets of radical Islamists include other Muslims as well as Christians, Jews, Yazidis and secularists.
- Even if in your confused liberal mind you think that it is, no one has the right to stop satire or criticism because they are offended.
- No one has the right to kill those who offend them.
- If they claim that right, they are the most deserving targets of satire and criticism imaginable.
- And if you do not then satirise and criticise them because you are frightened of ending up like Charlie Hebdo’s dead journalists, or of taking a whipping in a PC backlash, how can you in conscience satirise left or right wing politicians you despise, or the evangelical Christians, Jewish fundamentalists, Catholic reactionaries, Russian orthodox Putinists you deplore?
- Are you not saying, if only when you are by yourself and think no one is listening: ‘I will only take on targets that won’t kill me, but steer clear of those who just might?’
***
Journalisten Lars Hedegaard som jihadisterna försökte mörda
i Köpenhamn 2013 (läs här och fortsättningen) kommenterar
alla dessa tillfälliga "vänner av yttrandefrihet".
Politiker och journalister använder terrordåden i Paris för att ventilera sin okunskap om islam.
Terrorangreppet i Paris bevisar än en gång att vi är i krig med islam. Inte med ”islamister”, ”våldsamma islamister” eller ”islamistiska fundamentalister”, som vi hörde hela dagen på diverse tv-kanaler i går. Vi är i krig med islam.Det är inte ett krig vi har önskat oss, utan ett krig som tvingats på oss. För 1 400 år sedan förklarade en krigsherre och massmördare någonstans i Arabien krig mot envar som inte ville böja sig för hans rasande vanvett. Gör vi inte det ska vi dö. Det är kärnan i Underkastelsen – som på arabiska heter Islam.
***
Hur många svenska journalister har de senaste dagarna
påmint läsarna om när Munir Awad, svärson till ordföranden
i Sveriges Muslimska Råd, skulle mörda en hel tidnings-
redaktion i Köpenhamn, exakt efter samma modell som
i Paris ? (Nåja, inte riktigt, han tänkte binda dem
och halalslakta. Mera Kalifatmodellen...)
Där fanns en terroristkoppling som sträckte sig
långt in i kretsar kring Muslimska Brödraskapets
moské på Medborgarplatsen, d v s helt "muslimsk
mainstream", och inte härrörde från någon "extrem
uddagrupp"...
