Sedan tidningen Metro fått läsa delar
av den hemligstämplade förundersökningen
om de somaliska terroristerna i Göteborg
kan de bekräfta vad jag skrev redan förra
måndagen: Lars Vilks var Al-Shabaabs
**
Abdi Weli Mohamud, Abdi Aziz Mahamud,
och Salar Sami Mahmood har gjort ett försök
att överklaga sina häktningar, men misslyckats,
vilket bör tyda på att åklagaren har bra på fötterna.
Som ett led i förundersökningen gjorde man i veckan
en razzia i den ökända Bellevuemoskén.
Här islamiserades terroristen Mirsad Bektašević
(alias Maximus) som dömdes till femton års fängelse för
terrorbrott i Bosnien. Hatpredikanten Anas Khalifa är
en flitig gäst nästan varje fredag här.
Här värvade yxgalningen Mohamed Muhideen
Gelle (nio års fängelse), som försökte mörda
Kurt Westergaard, nya anhängare.
Och här samlade hans kompis burkabombaren
Abdurrahman Hajji, som sprängde nästan
hela Somalias läkarkår, in pengar till sin jihad.
***
UPDATE:
Kulturnytt ringde upp Lars Vilks och frågade om han
kände på sig att hotet var riktat mot honom.
– Det var ju en del som pekade i den riktningen,
men det verkade ju ändå osannolikt. Detta intresse för konst bland
terrorister har jag inte förstått ännu. Men tydligen väjer
de inte för samtidskonst.
Kan du förstå att din konst fortfarande
provocerar väldigt mycket?
– Det är ju inte min konst så mycket som
min symbolfunktion. Jag är ett utvalt objekt.
Och detta har ju hela tiden stegrats genom
olika händelser. Det spelar ingen roll vad jag gör.
Ska jag komma ut med en bok om konstteori
nu på bokmässan, ja då är det intressant.
Hur känns det?
– Ja det.... Jag har ju betraktat det här som
ett konstprojekt, jag gör ju det.
Och hur den här symbolfunktionen utvecklas
det är en intressant mekanism och blir en del av
min konstverksamhet.
Börjar det blir tröttsamt att leva
under det här hotet?
– Det var länge sedan det blev tröttsamt,
jag är förbi det stadiet.
Tänker du mycket på att människor i
din omgivning kan utsättas för fara för att du är där?
– Ja.. (suck). Man får inse att den faran är väldigt liten.
Det är mer psykiskt än fysiskt.
Jag har ju livsskydd som är väldigt noggranna.
– Men det som är lite intressant i det här är ju
att biennalen har fått en oönskad tyngdpunkt.
Det man minst av allt vill ha har satt sin
prägel på den här biennalen, som ju var så duktig och
kritiserade det neokapitalistiska och nyliberalistiska systemet.
Och verkligen siktade framåt med forskning och
"the educational turn".
Och så trampade man liksom in i islamismens historia,
som man inte på något sätt kunde drömma om att beröra.
Det är intressant att det blev en sådan kollision.
Vad tänker du kring det?
– De här biennalerna är väldigt bra signaler
för samtidskonsten. Men samtidigt visar de hur
ofruktbart det är att bedriva samhällskritik som ingen
lyssnar på utanför konstvärlden.
Hur man anstränger sig för att anpassa sig till ett nyttotänkande
där konsten ska vara nyttig och ha en klar politisk agenda,
som de flesta politiker.
Hur blir det kommer du till bokmässan?
– Eh, både ja och nej.
Det är en besvärlig situation där jag ska försöka dela
mig på så sätt att jag både kan vara där och inte.
Av säkerhetsskäl då?
– Ja, av säkerhetsskäl.
***
UPDATE:
Kulturnytt ringde upp Lars Vilks och frågade om han
kände på sig att hotet var riktat mot honom.
– Det var ju en del som pekade i den riktningen,
men det verkade ju ändå osannolikt. Detta intresse för konst bland
terrorister har jag inte förstått ännu. Men tydligen väjer
de inte för samtidskonst.
Kan du förstå att din konst fortfarande
provocerar väldigt mycket?
– Det är ju inte min konst så mycket som
min symbolfunktion. Jag är ett utvalt objekt.
Och detta har ju hela tiden stegrats genom
olika händelser. Det spelar ingen roll vad jag gör.
Ska jag komma ut med en bok om konstteori
nu på bokmässan, ja då är det intressant.
Hur känns det?
– Ja det.... Jag har ju betraktat det här som
ett konstprojekt, jag gör ju det.
Och hur den här symbolfunktionen utvecklas
det är en intressant mekanism och blir en del av
min konstverksamhet.
Börjar det blir tröttsamt att leva
under det här hotet?
– Det var länge sedan det blev tröttsamt,
jag är förbi det stadiet.
Tänker du mycket på att människor i
din omgivning kan utsättas för fara för att du är där?
– Ja.. (suck). Man får inse att den faran är väldigt liten.
Det är mer psykiskt än fysiskt.
Jag har ju livsskydd som är väldigt noggranna.
– Men det som är lite intressant i det här är ju
att biennalen har fått en oönskad tyngdpunkt.
Det man minst av allt vill ha har satt sin
prägel på den här biennalen, som ju var så duktig och
kritiserade det neokapitalistiska och nyliberalistiska systemet.
Och verkligen siktade framåt med forskning och
"the educational turn".
Och så trampade man liksom in i islamismens historia,
som man inte på något sätt kunde drömma om att beröra.
Det är intressant att det blev en sådan kollision.
Vad tänker du kring det?
– De här biennalerna är väldigt bra signaler
för samtidskonsten. Men samtidigt visar de hur
ofruktbart det är att bedriva samhällskritik som ingen
lyssnar på utanför konstvärlden.
Hur man anstränger sig för att anpassa sig till ett nyttotänkande
där konsten ska vara nyttig och ha en klar politisk agenda,
som de flesta politiker.
Hur blir det kommer du till bokmässan?
– Eh, både ja och nej.
Det är en besvärlig situation där jag ska försöka dela
mig på så sätt att jag både kan vara där och inte.
Av säkerhetsskäl då?
– Ja, av säkerhetsskäl.
