Fortsätter på temat islam contra det västerländska
samhället. Ett tips i den alltför sporadiskt ukommande
förde mig till en artikel i Katolsk Observatör av
den lärde kardinalen George Pell, ärkebiskop
av Sydney:
Ett litet smakprov:
"Historien om de muslimska relationerna med de
kristna och judarna ger oss inte anledning att känna
optimism på det sätt som en del människor så lättvindigt
tror. Påståendena att muslimerna skulle ha varit så
toleranta mot sina kristna och judiska minoriteter hör
till stor del till mytens värld, och historien om islams
erövring och dominering av Mellanöstern, den iberiska
halvön och Balkanländerna är tillräckligt starkt bevis
för detta.
I området som i modern tid upptas av Spanien och
Portugal, där muslimerna regerade från år 716, och
som inte blev helt befriat från muslimskt styre förrän
år 1491 när man fick ge upp Granada, tolererades
kristna och judar bara som ”dhimmis”. Som straff
för att de inte var muslimer utsattes de för beskattning,
rättslig diskriminering och en hel rad av större och
mindre förödmjukelser. Om en dhimmi skadade en
muslim gick hela hans församling miste om beskydd
och kunde utan rättslig påföljd för förövarna bli utsatt
för plundring, förslavning och mord. Hårda repressalier
som kunde inkludera stympning, deportation och
korsfästelse, ålades kristna som bad kristna kungar
om hjälp eller vilka kunde misstänkas ha konverterat
till islam av opportunistiska skäl. Razzior i syfte att
plundra ägde rum flera gånger om året mot de spanska
kungadömena i norr och också mot Frankrike och Italien
och hemförde byte i form av slavar. Kalifen i Andalusien
ägde en armé bestående av kristna slavar från hela Europa
och hade också ett harem som bestod av tillfångatagna
kristna kvinnor. Den judiska församlingen på den iberiska
halvön led liknande former av diskriminering och utstod
bestraffningar, vilka innefattade tillsägelser om hur en jude
skulle vara klädd. En pogrom som ägde rum i Granada
år 1066 utrotade den judiska befolkningen där och dödade
mer än femtusen människor.
Det arabiska styret i Spanien och Portugal var en katastrof
för kristna och judar, liksom det turkiska var i Balkan-
länderna. Den ottomanska erövringen av Balkan började
i mitten på 1400-talet och fullföljdes under de
nästkommande tvåhundra åren. Kyrkor förstördes eller
förvandlades till moskéer och de judiska och kristna
befolkningarna tvingades att byta boplatser och att
bli slavar. Utdelande eller tillbakadragande av skydd
berodde helt och hållet på sinnelaget hos den
ottomanske härskaren som just var vid makten.
Kristna som vägrade att avfalla från sin tro blev
beskattade och fick utföra tvångsarbete. Där som
utövandet av tron inte helt förbjöds utsattes det
dock för hinder – till exempel genom införandet av
söndagen som den enda lagligt tillåtna marknadsdagen.
Våldsam förföljelse var ett ständigt hot. Enligt beräkningar
av forskarna avrättade ottomanerna före det grekiska
självständighetskriget år 1828 elva patriarker av
Konstantinopel, nära etthundra biskopar och flera
tusen präster, diakoner och munkar. Lekmän förbjöds
att utöva vissa yrken och hantverk, ibland till och med
från att rida på en häst med sadel och ända fram till
sjuttonhundratalet levde deras tonårspojkar under hotet
av att bli slavar inom militärväsendet och att tvingas
till omvändelse. Detta gjorde att det eventuellt fanns
en miljon janitsjarsoldater under det ottomanska väldet.
Under bysantinskt välde ägde halvön en hög nivå av
ekonomisk produktivitet och kulturell utveckling.
Allt detta sveptes bort av den ottomanska erövringen
och ersattes med en allmän och utdragen nedgång
i produktivitet. "
