Begreppet "islamofobi" lanserades av mullornas Iran som ett skällsord mot varje seriös kritik av islamismen. Särskilt kommunisterna älskar att använda det mot sina menings-motståndare. Se t ex Expos pamfletter...
Mohamed Omar analyserar här hur den kommunistiske professorn
och islamistsupportern Mattias Gardell använder det i sin propaganda:
KRÖNIKA Mattias Gardell är en känd vänsteraktivist med särskilt intresse för islam, islamism och så kallad ”islamofobi”. Den 8 februari publicerade SVT en intervju med Gardell: ”Finns en framväxande antimuslimsk rasism”.
Man nämner inte hans vänsteraktivism, utan han beskrivs bara som ”religionsprofessorn”. Kanske vill man att han ska framstå som mer objektiv och trovärdig?
”Mattias Gardell är religionshistoriker vid Uppsala universitet. Han berättar att det finns en framväxande antimuslimsk rasism i Sverige.”
Jag tycker det är anmärkningsvärt att SVT använder uttrycket ”antimuslimsk rasism” utan citattecken, som om det vore ett etablerat och vedertaget uttryck. I själva verket är det ett väldigt tendentiöst uttryck som används inom delar av vänstern av dem som vill sammanblanda religionskritik med rasism för att på så sätt svartmåla islamkritiker.
Gardell använder ofta språket på tendentiöst och okonventionellt sätt. Vi kan till exempel titta på en artikel på Aftonbladets kultursida från den 24 november 2015 – ”Gå inte i fällan” – där Gardell kritiserar västvärldens reaktioner efter den jihadistiska massakern i Paris.
”Terror är en känsla”, skriver Gardell. Ja, det är helt sant. Det betyder skräck. Därav drar han slutsatsen att denna känsla inte kan motas med bomber, ja, den ”försvinner inte hur hårt du än slår”. Här vacklar dock logiken. För det är ju inte känslan man bombar. Man bombar terroristerna, inte terrorn. Och terroristerna finns i verkligheten. De är konkreta. Och de känner när man slår på dem.
Trots uttryck som ”antimuslimsk rasism” så förstår förnuftiga människor att islam inte är någon etnisk grupp. Man kan konvertera till islam. Man kan lämna islam. Jag har gjort det. Den seriösa islamkritiken granskar islams läror. Är de rimliga? Är de sanna? Är de moraliska? Många islamkritiker är själva födda in i muslimska familjer.
”Det finns en framväxande antimuslimsk rasism”, säger Gardell. ”Det är vad vi kallar för islamofobi och som har normaliserats idag i en häpnadsväckande utsträckning.”
Av detta förstår vi att Gardell använder ”antimuslimsk rasism” och ”islamofobi” som synonymer.
”Om man tar 2017 som exempel, då publicerades i svensk media 64 000 inslag om islam och muslimer, 175 om dagen, de flesta negativa. Många muslimer har svårt att känna igen sig i de representationerna.”
Frågan är hur stor del av dessa negativa nyhetsinslag som beror på verkliga, negativa nyheter och hur stor del som beror på massmediernas förmodade ”antimuslimska rasism”. Gardell räknar bara antalet negativa nyheter. Menar han att nyheterna är osanna? Menar han att färre negativa nyheter borde rapporteras, även om de är sanna?
”Kan det finnas en rädsla mot muslimer på grund av att det finns terrordåd som utförts i islams namn?” frågar intervjuaren.
Gardell svarar så här:
”Det finns extremister bland alla slags människor inklusive muslimer, konstigt vore det annars. Men om du tittar på de politiskt motiverade våldsbrott som skett i Sverige under de senaste årtiondena så är det framförallt från radikalt nationalistiskt, nationalsocialistiskt och fascistiskt håll som det våldet kommer ifrån, inte från salafister.”
Även om politiskt motiverade våldsbrott utförs av andra grupper, så gör inte det salafisternas våld mindre dåligt. Anledningen till att salafisternas våld kan göra människor mindre sympatiskt inställda till islam, beror på att salafisterna hämtar stöd för sina handlingar i islamiska texter. När de salafistiska jihadisterna halshugger någon, så hänvisar de till texter om Muhammed, vilket kan leda till folk blir mer kritiska till Muhammed.
Enligt Gardell sker en förändring där ”islamofobiska” föreställningar minskar ju fler muslimerna blir i Sverige. Han glömmer dock att nämna ”fobierna” muslimerna emellan. Hur kommer shiamuslimerna att ha det i områden som domineras av sunnimuslimer? Hur mår den shiamuslimska minoriteten i Saudiarabien?
En fanatisk sunnimuslim attackerade till exempel en shiitisk moské i Belgien i mars 2012. Det var knäpptyst från de som annars aldrig missar ett tillfälle att varna för ”islamofobi”. En liknande attack har även skett i Sverige. Den 11 oktober 2016 brandbombades en shiitisk bönelokal, en moské alltså, på Norra Grängesbergsgatan i Malmö. Lokalen, som kallas Al-Montader-moskén, används för religiösa ceremonier, som till exempel ashura, den stora sorgedagen då shiiter sörjer martyren Hussein som stupade i slaget vid Karbala år 680 e. Kr.
Ashura-dagen inträffade just den 11 oktober 2016. I länder där det finns både sunniter och shiiter är det vanligt förekommande med bombattacker mot ashura-ceremonier, framför allt mot de processioner man brukar ha. Samma dag som moskén i Malmö attackerades, dödades till exempel 14 shiamuslimer i ett bombdåd mot en shiitisk moské i Balkh i norra Afghanistan.
När den muslimska befolkningen i Sverige ökar kan vi sannolikt förvänta oss mer ”islamofobi” av detta slag, alltså i betydelsen hat mellan muslimska grupper. Det skulle innebära att ju fler muslimerna blir, desto större blir ”islamofobin”.
I intervjun säger Gardell: ”Det fanns muslimer i Europa 800 år innan det fanns protestanter.” Det han syftar på är förmodligen den islamiska erövringen av Spanien på 700-talet. Denna erövring skedde som en del av jihad, det heliga kriget för att utbreda islam.
Den så kallade ”islamofobin” har ingenting med muslimer att göra, säger professorn vidare. Det är självklart inte varje muslims fel att det finns negativa uppfattningar om islam. Många muslimer är fredliga och förnuftiga. Men jag tror ändå att en del av skulden måste läggas på de muslimska fundamentalister som strävar efter att följa Koranen och Muhammeds exempel till punkt och pricka. De riktar då uppmärksamheten mot dessa texter och deras för västerlänningar problematiska innehåll.
