Nu känner du dig fullproppad med
valkampanjernas bludder och falska löften...
Men innan du går och röstar på söndag.
Läs och begrunda detta:
Wilhelm Moberg, Svensk strävan, 1941
”Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner
levande svenskars land.
Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss
från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra.
De döda är åtskilliga millioner flera än vi.
De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem.
Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att
värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk.
Det åligger oss.
Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för
sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives
naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall
förtjänas, som skall förvärvas av varje folk.
Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land.
Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och
brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod,
genom den särpräglade kultur, som har skapats här.
Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar
gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt
genom svensk strävan.
De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och
förkovra det genom att fortsätta denna strävan
– på frihetens grund.
Vi är ett litet folk, men vi har ett stort land att bo i.
Se på Europakartan! Vårt land brer vida ut sig i världsdelen.
Men vi är få, vi är de ensamma stugornas folk, och även
om vi numera delvis bor i städer, så är vi dock någon gång
komna från bönders, torpares, backstugesittares stugor.
I ensamheten i stora ödsliga skogar har en svensk folksjäl
danats genom tusendena år. Brottningen med stenen och
stubben när åkern bröts, har gett oss krafter
– andliga och kroppsliga.
Och starkt motstånd utvecklar starka krafter.
Så har detta lands skog och mark präglat oss, gett oss det
egnaste, upprinnelsens källa till vår folkstyrka, den ensamme
skogsbons stolthet och frihetssinne och den sege odlarens
ihållighet.
Det verkligt svenska är sålunda ursprunget – vår växtplats.
Det är för mig den barndomens jord där jag sprang barfota något
dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna.
Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med
morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik från
kärret. Det är sommarens solvärmda bäck med sitt ljumma
vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna.
Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i
dagg-gräset en klar morgon. Det är vinterns snödrivor vid
farstubron. Det är iskanornas kälkbacke. Det är några barn
i en gråmosses lavstuga på skogsbacken en enslig kväll
i skymningen. Far är på regementsmötet, mor på
dagsverke uppe i Roten. Barnen sitter vid stugans fönster
och trycker sina näsor platta emot glaset.
Finns det inte någon där nere på vägen?
Det är fattigdom – men en stolt fattigdom, som hjälper
sig själv till livets tillräckliga uppehälle, till det grova,
men mustiga dagliga brödet från rågen på åkerlappen
kring stugan. Det är en sund och fri barnaväxt, som
den vilda örtens mellan enbuskarna i hagen.
Det är frid och trygghet i ett fredligt land, där barnen
föds fria av fria föräldrar. Ett land där också de minsta
backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla
slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var
och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna,
det som aldrig skall låta sig utbyta mot något
främmande.
Detta är roten och blodsbandet, min andliga
arvslott som jag har att föra orörd vidare åt
mina egna barn.
Detta är för mig det svenska, det omistliga.”
***
Tänk på detta när du står i valbåset...
