Låt oss tala klartext. Sverige har en arvfiende.
I varje fall sedan slaget vid Neva 1240 är det RYSSLAND. Gång på gång har den ryska imperialismen expanderat västerut. Grannstaterna Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen och Ukraina har upprepade gånger för längre eller kortare tid inkorporerats i det ryska imperiet. Sverige har ofta sargats svårt, men i varje fall lyckats freda landets kärnområde.
Nu är det kanske tid igen. Den ryska björnen känner sig stor och stark och vill ha mera "lebensraum". När detta sammanfaller med ett definitivt bottenläge för västvärlden: En svårt senil president i USA, ett Europa som politiskt och ekonomiskt körts i botten av EU och svaga regeringar i Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Ett NATO under avveckling.
Ja, då borde alla varningsklockor ringa....
Ett tydligt varningstecken: (s) och allianspajasarna börjar yrvaket intressera sig för det försvar man under trettio års tid som såta kamrater avvecklat. Några värnpliktiga sänds till Gotland för att simulera aktivitet.
Se Johan Westerholms lägesrapport på Ledarsidorna:
Under torsdagen passerade tre ryska landstigningsfartyg in i Östersjön och Ryssland har nu totalt sex liknande fartyg i området. Enligt Jonas Kjellén, som är militärforskare på Försvarets forskningsinstitut har de ryska fartygens rörelser sannolikt att göra med Rysslands upptrappade militära aktiviteter i Ukraina.”Jag kan inte dra någon annan slutsats än att det här är en del av signaleringen från rysk sida”, säger Kjellén till Sveriges Radio.
Samtidigt har det svenska försvarets utryckningsstyrka – den operativa beredskapsenheten – landade på fredagskvällen på Gotland, erfar DN. Styrkan ska markera att Gotland ska försvaras. Utryckningen till ön har utlösts av att Rysslands offensiva landstigningsfartyg i Östersjön ökat kraftigt – från ett till sex fartyg på tre veckor.
Procentuellt är ökningen av landstigningskapacitet kraftig men Rysslands agerande är, vilket Kjellén pekar på, en del av en signalpolitik. Än så länge är landstigningsresurserna långt ifrån det som krävs för en lyckad landstigningsoperation. Ryssland är idag långt ifrån den kapacitet som krävs och som fanns baserad under det kalla krigets slutskede på 1980-talet och de första åren på 1990-talet.
Även om min bedömning är att det inte föreligger något större hot om väpnad aggression är utvecklingen inte oväntad. Vladimir Putin äter tillbaka det forna ryska imperiet och Sovjetunionen tugga för tugga. Med ett tidsperspektiv som inte stannar vid honom själv utan syftar till att föras vidare till nästa generations ryska ledare.
Vladimir Putin, och Ryssland, bygger hela sin försvarspolitiska strategi på Peter den Stores motsvarande. Rodina, Moder Ryssland, skall försvaras omgiven av ett antal buffertstater samtidigt som Ryssland strävar efter en av de själva kontrollerad isfri passage till Atlanten. Även om Murmansk i norr i huvudsak är isfri så räknas inte denna hamn, inte heller St Petersburg räknas i egentlig mening då passagen genom Öresund och Bälten inte kontrolleras av dem själva.
Ryssland har, sedan flera hundra år med en kort period efter Sovjetunionens fall under det s.k Perestrojka, sett på Östersjön som ett ryskt innanhav. För kontrollen av detta innanhav har Gotland intagit en särställning.
Den som kontrollerar Gotland kontrollerar Östersjön.
Det geostrategiska läget är oomtvisteligt, inte minst under byggnaden av Nordstream, de gasledningar som är dragna i den vita zonen öster om Gotland är ett exempel. Under byggnationen har Slites hamn varit en viktig del och ryska intressen försökte tidigare förvärva hela hamnen.
Det är mot denna bakgrund de svenska motreaktionerna skall ses. Mobiliseringen, och stationeringen av svensk trupp i högre beredskap är lika mycket en signal till Ryssland även om den inte kommer fälla något större avgörande om Ryssland nu skulle mobilisera det de har för en storskalig invation syftande till annektering av Gotland.
Någon sådan är inte nära förestående anser jag utan det som sker är just signalering mellan parterna. Det som kan ske i ett nästa steg är att svenskt luftrum eller territorialvattengräns kränks medvetet upprepade gånger men som det ser ut nu, med den ryske utrikesministerns uttalanden, finner jag det uteslutet annat än vid enstaka tillfällen.
Vladimir Putins ögon är inte riktade mot Sverige i detta läge. Ett sådant steg ligger decennier bort. Innan dess måste han, om han är Peter den Stores och Stalins doktriner trogen, tugga i sig Ukraina samt säkra kontrollen över inte bara Belarus, som redan idag är en rysk lydstat, utan även de baltiska staterna. Detta krävs för att han skall kunna införliva Kaliningrad med moderlandet i ett sammanhängande territorium. Därefter väntar Polen innan Putin på allvar kan börja manövrera för att göra Östersjön till det ryska innanhav som Peter den Store visionerade om.
Det som pågår nu är ett positioneringsspel inför framtiden. Försvarsministerns och den svenske överbefälhavarens krigsliknande retorik till trots. Ett fullständigt avgörande långsiktigt positioneringsspel trots att det idag inte föreligger något egentligt invasionshot. Kapaciteten att genomföra en sådan föreligger inte i dagsläget.
Den ryska björnen har mer markerat att han är vaken och inte förändrats efter att ha legat i ide. Detta samtidigt som Sverige visar att den björnen inte har på svenskt territorium att göra ens om han råkat gå fel.