Tio år sedan svensk KGB-agent avslöjades

 

 

 



Lena Breitner påminner idag om ett tio-årsjubileum

som journalistskrået och kommunisterna nog helst vill glömma....

Det är ju onödigt att påpeka att KGB-agenten fortfarande är

på fri fot och hyllad av sina meningsfränder.

Så ett stort tack till Lena (och Gunnar) på Tankar om IB

(f ö alltid läsvärd !) för denna nyttiga påminnelse:

Grattis! I dag är det 10 år sedan Guillous KGB-affär

Posted on oktober 24, 2019 av Lena Breitner

I dag är en historisk dag. Det är tio år sedan Expressen publicerade Jan Guillous erkännande om att han varit KGB-agent. Tio år. Så länge sedan och ändå så nära i tid.

Vi väcktes av att telefonerna ringde klockan sju. Den braskande rubriken …

”EXPRESSEN AVSLÖJAR
GUILLOU HEMLIG SOVJETAGENT
Tog emot pengar av KGB”

… hade fått alla redaktioner på tå. Nu skulle ”alla” ha en kommentar. Vad betydde Jan Guillous erkännande – egentligen? Min man, Gunnar Ekberg, var en av många journalisterna sökte.

Expressens löpsedel lördagen den 24 oktober 2009 så som den hänger på vår kontorsdörr sedan dess.

I augusti hade Gunnar Ekbergs memoarer De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst (Fischer & co) släppts. Samtidigt släpptes Guillous så kallade yrkesmemoarer. Just här, i augusti-september möttes Guillous alster av hyllningar, medan recensenterna företrädesvis var tveksamma till min mans bok, i huvudsak med förbehållet att man ju faktiskt inte kunde veta vad som faktiskt var sant eller inte.

Jan Guillous KGB-kontakter omnämns på sidan 390-391 i Gunnar Ekbergs memoarer De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst.

Två grävande journalister kan ha läst Gunnar Ekbergs memoarer. Eller så var de redan KGB-scoopet på spåret. Om Micke Ölander och Mikael Hylin kom till sidorna 390-391 hade de i alla fall kunnat läsa att Gunnar Ekberg efter IB-affären blivit uppringd av journalisten Arne Lemberg. De träffades på en krog på Adelgatan i Malmö och där berättade Lemberg och att Jan Guillou haft möten med en man som hette Jevgenij Gergel på Tennstopet på 1960-talet. Gunnar Ekberg visste mycket väl vem Gergel var – en KGB-agent!

I Gunnar Ekbergs bok stod vad faktiskt var känt i vissa kretsar. Att Säpo spanat mot Gergel, att Säpo spanat mot Gergel när han haft möte med Jan Guillou och Arne Lemberg, att Arne Lemberg visste att Jan Guillou utfört hemliga uppdrag åt ryssen samt inte minst att Gunnar Ekberg slussat Arne Lemberg vidare så att han både träffat Firman (IB) och Säpo som också fick höra vad Arne Lemberg visste om Jan Guillou och Gergel.

Expressenjournalisterna vände sig i alla fall till Riksarkivet, som relativt nyligen fått ofantliga mängder avställda Säpoakter i sitt knä. Detta hör till historien, för att man ska förstå den. Statsminister Göran Persson hade ett par år tidigare fått för sig att man absolut måste avhemliga saker som hänt under andra världskriget. Vips över en natt gick vi från upp till 70 års sekretess till sisådär 50 års sekretess. Säpo dumpade så mycket de kunde på Riksarkivet, som därefter vadade i ansökningar.

Detta bör man ha med sig, för just detta år lämnades material ut från Riksarkivet som aldrig, enligt lag, skulle ha lämnats ut vid den här tidpunkten. TV4 fick alldeles för mycket om Ströberg. Expressen fick ut alldeles för mycket om Arne Lemberg, Gergel med flera. Jag är tacksam för detta utlämnade, men det blev tyvärr konsekvenser för tjänstemannen och för den fortsatta sekretessgranskningen. Själv nekades jag efter Ströberg och Guillous KGB-affär se dokument med motiveringen att jag skulle överklaga så Riksarkivet fick prejudicerande fall.

De sötebrödsdagar journalister och forskare haft under några år var över. Tjänstemäns rädsla för att göra fel tog absurda former vid sekretessgranskning. Till och med pressmeddelanden som bevisligen hamnat på redaktioners bord på 1960-talet ströks över med tjock svart penna före utlämnanden.

Expressenjournalisterna hade i alla fall tur. De satt nu med mängder av sidor som berörde KGB-agenten Gergel och Jan Guillou. Men det räckte inte för en publicering. De behövde Jan Guillous kommentarer till det hela. Den som skickades fram var kriminalreportern Micke Ölander, som lade fram valda delar från Riksarkivet.

På dagen för tio år sedan satt jag och häpnade, för videosekvenser från konfrontationen var närmast chockerande. Den annars så självsäkre och offensive Jan Guillou var som förbytt. Min första tanke var att han var som ett lamm på väg till slakten. Jan Guillou babblade som bara den. Berättade om kritmarkeringar han gjort i en telefonkiosk på Sveavägen. Det var en hemlig signal när han ville träffa Gergel. Jan Guillou berättade att han gjort uppdrag åt Gergel och fått pengar för det och hade skrivit på ett kvitto.

Det där kvittot är inte oviktigt. Tvärtom. Vi som forskar på underrättelse- och säkerhetstjänsterna är alltid intressserade av östs kvittenser. Kvittot är ett bevis som håller i domstol för att kunna påstå att någon varit hemlig agent för den ena eller andra östtjänsten.

Senare skulle Jan Guillou göra en anmälan till Allmänhetens Pressombudsman (PO) där han felaktigt påstod att Expressen kallat honom ”spion”. I verkligheten var Expressen strikt och använde bara ordet ”agent”, vilket gjorde att de friades. Micke Ölander och Mikael Hylin fick Guldspaden för sitt gräv utan mera ett ytterst skickligt hanterande psykologiskt. Utan Jan Guillous pladdrande och erkännande hade det inte blivit någon KGB-affär.

Jan Guillous KGB-affär är historiskt mycket viktig. Före KGB-affären hade han en stark plattform i media där han basunerade ut att Säpo var dumma därför att de jagade kollektivet palestinier alternativt kollektivet muslimer, som var oskyldiga. De som hade en annan uppfattning om hur Säpo jobbade, till exempel terrorforskaren Magnus Ranstorp, hoppade han ständigt på.

Denna kader av anti-Säpo-aktivister från vänsterkanten var vid den här tiden inte obetydliga. Samma år som KGB-affären hade den numera berömda Rosengårdsrapporten lagts fram, närmre bestämt i januari 2009. Rapporten berättade om islamistisk radikalisering på Rosengård, något som i dag inte är ifrågasatt. Men där och då i januari 2009 möttes rapporten av just denna anti-Säpo-aktivist-falang som attackerade författarna. Enskilda journalister stod bakom attackerna, men främst attackerades den från aktivisthåll inom forskningen.

Snabbt spreds bilden av att Rosengårdsrapporten inte gick att lita på. I dag står det klart att det kunde man visst det. Det talas öppet om de tio förlorade åren då vi i Sverige inte gjorde någonting för den utveckling som rapporten varnade om – radikaliseringen i ett av många mångmiljonprogram.

Avslöjandet att Jan Guillou haft ett KGB-förflutet är historiskt och viktigt. I ett enda slag gick Jan Guillou från att vara den som i media ständigt och jämnt fick uttala sig som expert på allt och inget och i synnerhet om svensk politik och underrättelse- och säkerhetstjänstfrågor till att aldrig ens få en fråga. Han gick från mängder av intervjuer med välvilligt nickande svenska journalister till att plötsligt möta en mängd kritiska frågor. Plötsligt blev det okey att granska vad Jan Guillou hade sagt. Den Guillouska maktsfären var bruten. Det välkomnade jag.

Den aktivistiska kadern som vill begränsa Säpos uppdrag att skydda demokratin finns fortfarande. Men de har blivit allt tystare, tack vare KGB-affären. Bit för bit har den luft de fått under vingarna begränsats allt mer. KGB-affären var inte bara en milstolpe som lockade till fler grävanden om Jan Guillou. Den var början till slutet för aktivisternas kampanjer om att Säpo jagade muslimer som grupp i mångmiljonprogrammen.

Spiken i kistan var bland annat avslöjandet att Osama Krayem från mångmiljonprogrammet Rosengård varit inblandad i terrordåden i Bryssel och Paris 2016. Nu blev det onekligen lite svårt att påstå att Rosengårdsrapporten varit ett sammelsurium. Journalister och allmänhet hade redan kunskap om att IS begick förfärliga brott mot människor. De halshögg folk och filmade det. Nu skulle ju dessa ”IS-resenärer” kanske komma hem till Sverige. Terrordåden i Stockholm 2010 (det misslyckade) och 2017 gjorde att många upplevde att hotet kom nära och blev verkligt.

Påståenden om att Säpo urskiljningslöst jagar vissa religiösa grupper eller befolkningsgrupper har för de allra flesta plötsligt blivit fullständigt befängt. Guillou bjäbbar fortfarande om just detta, men få tar honom på allvar.