Naiv "kristen" snällhet contra islam

Ärligt talat: Kyrkans Tidning tillhör ju inte

de publikationer man normalt slösar tid

på att läsa....

Därför blir överraskningen ännu större

när man hittar en djärv och insiktsfull

artikel om det islamistiska hotet i KT...

**

Fängelseprästen Helena Edlund i Malmö, som 

också har ett förflutet som militärpräst bl a

i Afghanistan, vågar tala klartext om Svenska

Kyrkans krypande inför islamismen. Det är ju

särskilt intressant med tanke på hennes

erfarenhet från två så övervägande islamistiska

miljöer som fångvården och Afghanistan:

Kyrkans identitet offras på korrekthetens altare.
Debattören ställer frågan hur Svenska kyrkan under

en och samma vecka kan stödja Pridefestivalen och

samtidigt stödja en religion som förespråkar dödsstraff

för homosexuella?

I kölvattnet efter tragedin i Norge, stämmer även kyrkan

in i den politiskt korrekta kören. Objektivitet och källkritik

läggs åt sidan och i vanlig ordning träder svenska kyrkan

in som en av islams allra starkaste försvarare. Men vad

händer med kyrkan när all kraft läggs på att tycka rätt?

**En tragedi inträffar, och i vanlig ordning tycks den stora

utmaningen för svenska kyrkans företrädare vara att

överglänsa varandra i politisk korrekthet.

Det primära tycks vara att betona hur oerhört liberal

och accepterande man är mot islam.

Det är i många fall, enligt kyrkans officiella uttalanden,

värre att kritisera islam än kristendom. En kristen får

vackert acceptera diverse framställningar av Jesus

med motiveringen att gudsbilder ju måste få ifråga-

sättas. Samtidigt emotsätter sig kyrkan publicering

av muhammedkarikatyrer med hänvisning till att

muslimer kan känna sig kränkta. Är det inte rimligt

att samtliga gudsbilder bör kunna ifrågasättas?

Tydligen inte.

Är det samma naiva snällhetskultur som hittills

hindrat kyrkan från att hantera konflikter och

ledarskapsproblem som nu omöjliggör ett kritiskt

granskande av islam? Vi vill ju inte stöta oss med

någon. Vi kristna är ju snälla, förlåtande och toleranta.

Och snällast av alla är svenska kyrkan.

**
Men är det alltid snällt att hålla med?

Och hur länge ska vi tolerera det intoleranta?

Hur kan vi, exempelvis, under samma vecka dels

stödja Pride-festivalen, dels stödja en religion

som förespråkar dödsstraff för homosexuella?

Men sådana frågor får inte ställas.

Islam ska skyddas från all form av provokation

och konfrontation intill absurditetens gräns.

Även om det innebär att undanhålla fakta.

**

En artikel i KT belyser exempelvis islamofobiska

hatbrott. Det poängteras att 49 procent av de

550 anmälda hatbrotten under förra året bedömdes

som islamofobiska. Motsvarande siffra för anti-

semitiska hatbrott var 29 procent.

Men om hänsyn tas till antalet bekännande muslimer

(350 000 enligt Islamic Center i Malmö) respektive

judar (20 000 enligt Judiska föreningen i Lund) i

Sverige framträder en annan bild. Då har en per

1 296 muslimer respektive en per 126 judar blivit

utsatta för hatbrott år 2010.

**

För faktainhämtning väljer man att vända sig till

Omar Mustafa,ordförande i Islamiska förbundet.

I artikeln uppges även att 90 procent av alla terror-

dåd i Europa har ursprung i högerkretsar.

Det är sant – förutsett att man tar hänsyn till

bedömningen om vad som räknas som ett

terrordåd.

En sten genom ett skyltfönster i Madrid, kastad

av en ETA-anhängare, räknas som ett (1)

attentat, precis som bomben i Madrid.

Ett knallskott i en brevlåda räknas som ett (1)

attentat, precis som sprängningarna i Londons

tunnelbana.
Ett annat resultat hade man fått om man tar

hänsyn till antalet dödade. Innan tragedin i

Norge hade 319 människor dött i terror-

attacker i Västeuropa under den senaste

tioårsperioden. Av dessa dödades 251 av

muslimska gärningsmän (Rand Database of

Worldwide Terrorism Incidents).

**
Det är inte utan att jag frågar mig hur det

verkligen står till med kunskaperna om islam

hos kyrkans företrädare?

I intervjun med biskop Esbjörn Hagberg, intar

biskopen en klassiskt politiskt korrekt hållning.

Kyrkan ska levandegöra kärleksbudskapet genom

att visa att det inte är hotfullt att andra tycker

annorlunda.

Med risk för att utmålas både som islamofob och

”antimuslimsk konspirationsteoretiker” som Brita

Häll uttrycker sig, påstår jag att det är just hotfullt

för kristenheten att andra tycker annorlunda – om

det annorlunda innehåller sådant som diametralt

skiljer sig från själva kärnan i det kristna budskapet.

Redan ett relativt flyktigt genomläsande av koranen

kontra NT tydliggör detta.
Men i viss mån har biskopen rätt. Den stora faran är

inte att det finns de som tycker annorlunda – den

riktigt stora faran är när vi börjar glömma vad vi

själva står för. Den stora faran för kristen tro är när

kyrkans företrädare kan göra bättre karriär genom

att, i våra svenska kyrkor, hålla muhammedmässor i

”Guds och allahs namn” än genom att verka för att

den kristna kyrkan förblir kristen.

**

Biskop Hagberg avslutar med att påpeka att ”det finns

mycket i vår historia och inom kristna rörelser idag

som vi tydligt måste ta avstånd från”. Biskopen har

naturligtvis en poäng där, men vi måste också ta en

seriös funderare på vad kyrkan ska stå för och vad

som utgör vår särart. Utan att göra det, kan vi lika

gärna stänga och gå hem. Eller tycker biskopen att

det finns andra, likvärdiga, religioner att söka sig till

istället?

Helena Edlund
präst i Svenska kyrkan