Ärligt talat: Kyrkans Tidning tillhör ju inte
de publikationer man normalt slösar tid
på att läsa....
Därför blir överraskningen ännu större
**
Fängelseprästen Helena Edlund i Malmö, som
också har ett förflutet som militärpräst bl a
i Afghanistan, vågar tala klartext om Svenska
Kyrkans krypande inför islamismen. Det är ju
särskilt intressant med tanke på hennes
erfarenhet från två så övervägande islamistiska
miljöer som fångvården och Afghanistan:
Kyrkans identitet offras på korrekthetens altare.
Debattören ställer frågan hur Svenska kyrkan under
en och samma vecka kan stödja Pridefestivalen och
samtidigt stödja en religion som förespråkar dödsstraff
för homosexuella?
I kölvattnet efter tragedin i Norge, stämmer även kyrkan
in i den politiskt korrekta kören. Objektivitet och källkritik
läggs åt sidan och i vanlig ordning träder svenska kyrkan
in som en av islams allra starkaste försvarare. Men vad
händer med kyrkan när all kraft läggs på att tycka rätt?
**En tragedi inträffar, och i vanlig ordning tycks den stora
utmaningen för svenska kyrkans företrädare vara att
överglänsa varandra i politisk korrekthet.
Det primära tycks vara att betona hur oerhört liberal
och accepterande man är mot islam.
Det är i många fall, enligt kyrkans officiella uttalanden,
värre att kritisera islam än kristendom. En kristen får
vackert acceptera diverse framställningar av Jesus
med motiveringen att gudsbilder ju måste få ifråga-
sättas. Samtidigt emotsätter sig kyrkan publicering
av muhammedkarikatyrer med hänvisning till att
muslimer kan känna sig kränkta. Är det inte rimligt
att samtliga gudsbilder bör kunna ifrågasättas?
Tydligen inte.
Är det samma naiva snällhetskultur som hittills
hindrat kyrkan från att hantera konflikter och
ledarskapsproblem som nu omöjliggör ett kritiskt
granskande av islam? Vi vill ju inte stöta oss med
någon. Vi kristna är ju snälla, förlåtande och toleranta.
Och snällast av alla är svenska kyrkan.
**
Men är det alltid snällt att hålla med?
Och hur länge ska vi tolerera det intoleranta?
Hur kan vi, exempelvis, under samma vecka dels
stödja Pride-festivalen, dels stödja en religion
som förespråkar dödsstraff för homosexuella?
Men sådana frågor får inte ställas.
Islam ska skyddas från all form av provokation
och konfrontation intill absurditetens gräns.
Även om det innebär att undanhålla fakta.
**
En artikel i KT belyser exempelvis islamofobiska
hatbrott. Det poängteras att 49 procent av de
550 anmälda hatbrotten under förra året bedömdes
som islamofobiska. Motsvarande siffra för anti-
semitiska hatbrott var 29 procent.
Men om hänsyn tas till antalet bekännande muslimer
(350 000 enligt Islamic Center i Malmö) respektive
judar (20 000 enligt Judiska föreningen i Lund) i
Sverige framträder en annan bild. Då har en per
1 296 muslimer respektive en per 126 judar blivit
utsatta för hatbrott år 2010.
**
För faktainhämtning väljer man att vända sig till
Omar Mustafa,ordförande i Islamiska förbundet.
I artikeln uppges även att 90 procent av alla terror-
dåd i Europa har ursprung i högerkretsar.
Det är sant – förutsett att man tar hänsyn till
bedömningen om vad som räknas som ett
terrordåd.
En sten genom ett skyltfönster i Madrid, kastad
av en ETA-anhängare, räknas som ett (1)
attentat, precis som bomben i Madrid.
Ett knallskott i en brevlåda räknas som ett (1)
attentat, precis som sprängningarna i Londons
tunnelbana.
Ett annat resultat hade man fått om man tar
hänsyn till antalet dödade. Innan tragedin i
Norge hade 319 människor dött i terror-
attacker i Västeuropa under den senaste
tioårsperioden. Av dessa dödades 251 av
muslimska gärningsmän (Rand Database of
Worldwide Terrorism Incidents).
**
Det är inte utan att jag frågar mig hur det
verkligen står till med kunskaperna om islam
hos kyrkans företrädare?
I intervjun med biskop Esbjörn Hagberg, intar
biskopen en klassiskt politiskt korrekt hållning.
Kyrkan ska levandegöra kärleksbudskapet genom
att visa att det inte är hotfullt att andra tycker
annorlunda.
Med risk för att utmålas både som islamofob och
”antimuslimsk konspirationsteoretiker” som Brita
Häll uttrycker sig, påstår jag att det är just hotfullt
för kristenheten att andra tycker annorlunda – om
det annorlunda innehåller sådant som diametralt
skiljer sig från själva kärnan i det kristna budskapet.
Redan ett relativt flyktigt genomläsande av koranen
kontra NT tydliggör detta.
Men i viss mån har biskopen rätt. Den stora faran är
inte att det finns de som tycker annorlunda – den
riktigt stora faran är när vi börjar glömma vad vi
själva står för. Den stora faran för kristen tro är när
kyrkans företrädare kan göra bättre karriär genom
att, i våra svenska kyrkor, hålla muhammedmässor i
”Guds och allahs namn” än genom att verka för att
den kristna kyrkan förblir kristen.
**
Biskop Hagberg avslutar med att påpeka att ”det finns
mycket i vår historia och inom kristna rörelser idag
som vi tydligt måste ta avstånd från”. Biskopen har
naturligtvis en poäng där, men vi måste också ta en
seriös funderare på vad kyrkan ska stå för och vad
som utgör vår särart. Utan att göra det, kan vi lika
gärna stänga och gå hem. Eller tycker biskopen att
det finns andra, likvärdiga, religioner att söka sig till
istället?
Helena Edlund
präst i Svenska kyrkan
